Från plus

I utkast-mappen till bloggen hittade jag detta. Saker jag skrev ner under de första veckorna av min senaste graviditet. Allt jag kunde tänka på då var just graviditeten men vi hade inte berättat för någon ännu, jag behövde skriva av mig någonstans. Nu när vi närmar oss Litens ettårsdag (på torsdag!) så har jag tänkt väldigt mycket på Hyperemesis Gravidarum och att jag aldrig, aldrig tänker gå igenom det igen. Jag har också tänkt mycket på glädjen i att ha det antal barn jag vill ha. Inte alla med HG kan få det. Så, detta dagboksinlägg publicerar jag helt oredigerat för att jag vill ha det kvar och för alla de kvinnor som kämpat och kämpar för sina små. För de som längtar efter plus och för de som blöder. För de som byter glädje mot spyhink och för de som gärna bytt sorg mot spyhink. För alla som är eller önskar att de vore mammor.

***

Skrivs 15 aug 2014:

Spiralen togs ut i juni. Första ägglossningen var i början av juli men då lyckades Barnafadern befinna sig i Stockholm i några dagar. Vi gjorde vårt bästa både före och efter men det bidde inget då… Ägglossning igen i slutet av juli och då var det ägglossningstest och hela konkarongen.

Inga symptom… Eller? Pms känns det som ju. Det enda som kanske gav ett litet litet hopp var 1) Mensvärken som började tidigare än vanligt. Brukar inte känna något förrän dagen innan eller samma dag som mensen börjar. Nu började det mola flera dagar innan beräknad mens. Nästan en vecka. 2) Väldigt ömma bröst. Det brukar jag inte ha.

Och ja. Fredagen den 15 augusti blev det plus på stickan.

Tankar som går genom mitt huvud.

Ren, oförfalskad glädje. Längtan. Min hand på min mage och böner om att stanna kvar, om att hantera illamåendet så bra det går, om hälsa och rätt antal kromosoner och om framtida lycka och ”låt det gå bra”. Blir det en majbebis? Eller april? Måste räkna ut. 23 april. Ett aprilpyre. Stanna lilla pyre. Är du en lillasyster eller lillebror? Du är blåögd, som dina syskon och dina föräldrar, det vågar jag satsa pengar på men kommer du ha rakt eller lockigt hår? Du är bara en massa celler som delar sig just nu men du är samtidigt redan färdig. Teodora sover bredvid mig i sängen. En härva av extremt toviga lockar och ben och armar överallt. Så lång redan. Din storasyster kommer fylla 9 år när du är nyfödd. Lycka är att ha storasystrar! Eloise vaknar och lullar sömndrucket förbi mig och hämtar en ballerinabarbie och en ficklampa. Sen sätter hon sig utanför badrummet och börjar sjunga en sång med texten ”han har inga ben” och vad det nu var… Hon ska få bli storasyster hon med! Lycka är att ha småsyskon. Lycka är syskon överhuvudtaget.

Oro och rädsla. Det här är femte gången jag blivit gravid. Två gånger har det slutat med ett barn i min famn. Två gånger med blod och tårar. Jag vet att det är vanligt. Jag vet att det är normalt. Men jag vet också att det är oh så sorgligt. För du är ju redan här. Bara timmar efter att jag fått veta att du finns så är du redan färdig. Stanna. Och jag vet också vad som väntar om du blir kvar. Jag vet allt, ALLT, om att må illa hela hela hela hela tiden. Jag vet om att kräkas till blodkärlen i ögonen spricker. Jag vet att jag kommer vara en börda för min man och en oerhört tråkig och frånvarande mamma till mina barn. Jag får redan dåligt samvete gentemot jobbet och vänner och kyrkan och familjen. Jag skulle vilja berätta nu och förklara och säga ”Vi ses till våren någon gång. Framåt Valborg när jag är på andra sidan tunneln.”. Men jag vet att det är värt det. Jag vet det dubbelt så starkt som de tidigare gångerna.

Och så allt det praktiska. Vad är det man får och inte får äta nu igen? Jag måste försöka träna, måste FÖRSÖKA så gott det går. Men HUR får jag träna som gravid? Än kan det väl inte spela någon roll… Eller? Jag måste googla. Och ringa MVC förstås! Måste träffa läkare och få recept på alla mediciner så fort som möjligt. Vi får nog berätta för svärmor ganska snart. Hemligt förstås. Men för att få lite extra hjälp när illamåendet sätter in. När jag inte kan gå in i köket utan att kräkas och måste gå och lägga mig så fort jag kommer hem. Vill jobba så mycket och länge det går, annars går tiden så oändligt långsamt. Helt rätt tid på året för detta. Sommaren är mer eller mindre bakom oss och det känns okej att krypa in i sitt ide. Tack kropp för att du fungerar. Låt nu aprilpyret stanna kvar.

18 augusti:

Mängd tid jag tänker på att jag är gravid: Hela. Tiden.
Mängd av den tiden jag tänker på att jag kommer få missfall: Nästan. Hela. Tiden

Jag förstår varför. Och jag vet att risken är stor. Och jag vet också att det går bra de allra flesta gångerna. Men ändå.

Har ringt MVC idag och barnmorskan ska fixa recept av läkaren, jag behöver nog inte ens träffa hen. Jag ba ”jag vill ha ondansetron och lergigan comp, jag vet hur jag ska kombinera dem för bästa effekt” och de ba ”okej!”. Hoppas jag slipper fajtas den här gången. Hade tur (och viss skicklighet ska tilläggas, jag läste på som besatt) vid andra graviditeten och mötte bara ett pucko (”Jasså, du mår illa fortfarande? I vecka 26? Då har det gått över vettu. Du behöver nog gaska upp dig lite.”). De flesta var superbra och är en stor anledning till att det kändes relativt ”lätt” förra gången och att jag vågar igen. Tacksam för det.

Herregud, jag ska bli trebarnsmamma.

Förresten. Tränar som vanligt. Kör på så hårt jag kan så länge jag kan. Har lyft skivstång och slängt kettlebells och mosat benen hemma i vardagsrummet och skuttat runt på lekplatsen sedan jag fick plus. Som om jag liksom bunkrar upp inför potentiella träningslösa månader. Vill inte tänka så. NÅGOT måste jag kunna göra. Det är i alla fall bra träning för magmusklerna att kräkas hela tiden. Och jag tränar ju ändå nästan tills jag kräks ibland så det kanske inte spelar någon roll.

Tänk om liksom. Tänk OM det kunde få bli annorlunda den här gången! JAG är annorlunda den här gången. Normalviktig och i bra form. Förbered för det värsta, hoppas på det bästa. Det är jag det.

20 augusti:

Börjar må lite…kymigt. Men fortfarande så att det kanske mest är inbillad kymighet. Lite ”Är jag hungrig eller mätt? Mår jag konstigt för att jag är trött? Eller helt enkelt för att jag känner efter så mycket hela tiden?”. Vis av erfarenhet vet jag att det inte är något tvivel när det sätter igång, OM det sätter igång. Illamåendet. Väntar på det, fasar för det. Är ju ett tecken på att graviditeten fortskrider som den ska men samtidigt startskottet för en svår och lång period. Köpte B6-vitamin igår efter rekommendation från barnmorskan. Ska ta en dos morgon, middag, kväll och har börjat direkt. Har fått recept på medicinerna och ska hämta ut dem och börjar med dem om illamåendet drar igång. En del HG:are rapporterar rätt bra effekt av kombon Zofran och B6. Zofran tar hand om kräkningarna men lämnar kvar illamåendet. B6 kan ta hand om (eller i alla fall ta udden av) illamåendet. Jag hoppas.

Tränade imorse. Intervaller men höll mig lite nedanför ”maxa järnet”-nivån. Tänker att jag ska tvinga mig till träning de två första veckorna av illamående. Om jag mår sämre av det – okej, då är det så. Men om jag mår lika illa oavsett vad jag gör så ska jag försöka pressa mig till regelbunden träning för jag vet att det är bra för mig i längden. Tänk om det kanske hjälper, lite?! Tänk om jag ser tillbaka på det här om ett par veckor och skrockar för mig själv ”haha, hon hade uppenbarligen helt glömt av hur det är, stackars lilla naiva Beatatjata…”. Vi får la se.

25 augusti:

And so it begins. Under helgen (i Stockholm) har jag haft små känningar då och då men det har liksom varit mer ”åt alldeles för mycket brunch”-illamående eller ”avslutade dagen med Pizza Hut”-illamående. Men nu. Nu är det ingen tvekan. Graviditetsillamående. Första reaktionen: Yay! Det går framåt, det är som det ska (i ungefär 1,5 sekund). Andra reaktionen: Shit! Det är så här det känns! Herregud, hur ska jag palla detta, igen… Och på det har jag inget annat svar än: Beata, du har gjort det här förr, du har möjlighet att medicinera och vara sjukskriven, det går över till slut och det är värt det. Det. Är. Värt. Det. Vecka 5+4, ganska exakt då det började sist också.

Jag börjar nästan tro att det kanske kan gå vägen direkt den här gången. Raka vägen till bebis utan att passera missfall.

30 augusti:

Illamåendet är here to stay. Mer eller mindre dygnet runt. Som mildast på morgonen, värre ju längre dagen går. Igår tog jag första dosen lergigan comp. Känns ändå okej. Graviditet är att känna sig sjuk hela tiden för mig. Jag vet att det går upp och ner och att det kommer bra dagar och sämre dagar.

Jag kan träna än så länge. Har tränat flera mornar och det funkar bra. Då mår jag inte så illa och träningen gör mig glad. Anpassar förstås om jag behöver. Igår tränade jag för första gången på eftermiddagen och när jag var rejält illamående. Kände egentligen för att ligga på soffan men pushade mig igenom ett pass. Måste ju experimentera. Körde Lofsans ”Walking Bad” för benen. Det gick utmärkt. När jag väl kom igång kände jag inte illamående (annat obehag, för att det är något slags obehag kopplat till att pressa musklerna och lungorna!). Efteråt var jag endorfinhög och hungrig. Åt massor till middag och njöt sedan av ett varmt bad. SEN kom illamåendet tillbaka, med besked. Mådde sämst hittills – därav medicinen. Tror inte att jag mådde sämre pga träningen, hade nog mått så oavsett. Men träningen gör mig lycklig och kroppen mår bra på alla andra sätt av den. Får se hur det känns när jag börjar kräkas och så…

4 september:
Har några riktigt jobbiga dagar bakom mig. Har varit hemma med sjuk E och kunnat ligga ner större delen av dagarna själv också – tack o lov. Riktigt rackarns illamående. Har ägnat dagarna åt att försöka hitta en dosering och frekvens som kan funkar vilket innebär att jag nu är uppe på nästan maxdos av både lergigan comp och ondansetron. Senaste två dygnen har jag tagit medicin var 4:e timme (varannan gång en hel ondansetron, varannan gång en hel lergigan comp), även på natten, vilket hittills känns någorlunda stabilt. Idag är jag på jobbet och det funkar. Mår illa, men det är mer som ett obehag i bakgrunden, inte det där ”tar över allting”-illamåendet som jag haft i början av veckan. Gode Gud låt detta funka… Denna nivå kan jag leva med även om jag önskar att jag slapp. Ska också försöka ordna med sjukskrivning på deltid så att jag räcker i längden. Har redan testat varianten där jag kör på tills jag kraschar helt och blir heltidssjukskriven och mår superpyton. Ska försöka få någon slags kontinuitet i det den här gången istället…

I måndags och tisdags vilade jag från träning. Igår och idag har jag tvingat mig till morgonpass trots illamåendet och när jag väl är igång mår jag inte så dåligt. Det är att komma över tröskeln som är svårt, när allt i kroppen säger att jag är ”sjuk” och borde ligga ner. Efteråt har jag kunnat äta frukost och sen kommer illamåendet tillbaka. Inte värre dock. Så fördelarna överväger. Kroppen mår bra av det och det hjälper kanske aptiten vilket i sin tur gör att jag kommer in i en positiv spiral – för om jag inte kan äta så mår jag bara sämre. Går in i vecka 8 nu. En dag i taget…

5 september:

Åh jag låter som en hackig skiva. Men jag mårillamårillamårilla. Alla dessa mediciner och ändå funderar jag på 1. abort 2. ta livet av mig. Man får inte säga sånt. Man har aldrig upplevt HG om man säger att man inte får säga sånt. Jobbig natt. Tiden går extremt långsamt på natten, om man är vaken och illamående. Gick upp vid halv sex och gjorde mina morgonbestyr bara att de tar dubbelt så lång tid för att jag måste sitta ner emellan och bara andas. Pressar citron och dricker ljummet citronvatten. Knaprar i mig ett smörgåsrån. Tar på träningskläder. Pushade iväg mig till gymmet där jag la dubbelt så lång tid på uppvärmning (rörlighet) innan jag gick vidare till skivstång och andra övningar. När jag börjar bli varm och flåsig känner jag mig nästan som vanligt. När jag är hemma igen, fem minuter efter avslutat pass, mår jag illa. Tvingar i mig gröt, även det tar dubbelt så lång tid. Små skedar och ändå äter jag bara lite mer än hälften. Dusch och minipiff, orkar inte bry mig om hår och smink när allt bara är illamående. Undrar om och om och om igen hur jag ska klara detta, hur i hela friden jag ska stå ut alla dessa veckor. Undrar om det verkligen är värt det. Jag har ju två underbara… denna tredje är liksom bonusen, efterrätten fast man egentligen borde vara mätt.

Sitter på jobbet och gör i princip ingenting. Kan inte tänka, inte koncentrera mig. Suger (ja, suger) på lakritstuggummi och dricker ingefära-te. Tvingar mig att äta en banan, sen en questbar för en tom mage mår bara sämre. Men allt är så äckligt. Ibland smakar saker gott. Senast jag kände så var…förra fredagen när vi åt tacos efter ett benpass. SÅ GOTT! Jag åt mig fyrkantig. Tänk så knäppt att tillbringa så mycket tid med att tänka på att man ska äta mindre och sedan bara drömma om att mat ska få smaka mat. Annars är saker som smakar så lite som möjligt en bra grej nu. Då kan jag fylla magen utan att bli totaläcklad. Höll på att kräkas på hur äckligt barnen luktade igår, för att inte tala om våra lakan (de tvättas ändå varje vecka…). Och när jag kom ner i köket imorse stod middagsdisken kvar… FÖRBJUDET med sånt med en kräkfia in da house!

12 september:

Den senaste veckan har varit fruktansvärd. Värre än jag kan minnas att det varit med de andra två. Jag äter max av ondansetron och lergigan comp men har ändå varit sängliggande hela veckan. Kräkts varje dag. Ibland bara en gång, ibland fler gånger. Plågsamt. Oerhört plågsamt. Ligger vaken på natten och kvider av illamående. Kissar på mig när jag kräks. Kräks av att borsta tänderna. Tillbringar dagarna med att tänka ut någon mat som jag kan äta och sen kommer Viktor med den. Det funkar, jag äter, men allt är äckligt. Jag har varit hemma från jobbet hela veckan. I tisdags hade jag en bättre dag. Var uppe ur sängen, tog en promenad och röjde lite inne. Då kändes det rätt ok! Liksom, ”det här klarar jag”-nivå. Jag måste nå den. Jag måste tvinga mig dit.

Så nu i helgen, fredag, lördag, söndag är det operation ”vänja kroppen” som gäller. Jag måste vänja mig vid att jag mår illa konstant men ändå anstränga mig litegrann. Målet är att kunna jobba halvtid, att kunna hålla efter hemmet liiiite grann, orka med mina barn och kanske, kanske, göra något på helgen med familjen. Verkligen bara good enough-nivå men att bara ligga här dag ut och dag in (minut ut och minut in) står jag inte ut med. lllamåendet försvinner inte men om jag ”bara” kräks någon gång per dag är det ingen fara för uttorkning och näringsbrist. Kanske kan jag vänja kroppen vid att pressa på lite, trots att den skriker ”du är sjuk, vila!”. För jag är inte sjuk på det sättet.

Plan:

Fredag: Städa huset hjälpligt. Klä på någorlunda ordentliga kläder. Fika/äta på Landhs (elakt att utsätta mig för en massa matvaror, sånt kan trigga igång kräkningarna!), biblioteket. Försöka prata med någon (ringa och berätta för mamma och pappa tex).
Utfall: Helt okej! Städade hjälpligt. Röjde undan, torkade av ytor, dammsög. Kräktes när jag skurade ur toaletten, lämpligt nog… Klarade inte av lukten på rengöringsmedlet (lite för mycket närkontakt lately) men fortsatte städandet efteråt. Får pusha kroppen men den klarar ju en del. Åkte till landhs och åt rejält själv och kunde beställa fika till Eloise. Ringde och pratade med mamma. Åkte till biblioteket. I upprätt position i över 3 timmar tror jag! Illamående och trött nu (lunchtid) men det går. Har tagit medicinerna ”rätt”. Ska vila lite och hoppas att jag känner mig ok efter också. Kanske kan utöka utmaningen till att ta en promenad?
Update: Vek en massa tvätt och påbörjade tom middagen. Viktor fick ta över stekningen (för äckligt) men ändå. Jag öppnade kylen och grejer. Åt rejält. Sååå trött sen. Märktes att jag aldrig sov under dagen. Gick och la mig 19.30…

Lördag: Träning (! Något litet, men ombytt och i 30 min). Dusch (inte bada, stå i duschen). Besöka second handen. Något röj hemma (min garderob eller i trädgården).
Utfall: Träning, check. Ett överkroppspass. Jobbigt men okej. Dusch, check. Med hårtvätt och allt. Second hand, check. Till och med med fikasällskap så vi pratade länge. Och jag fikade massor! Sen åkte vi till mataffären… Modigt! Och äckligt. Urk alltså. Hade plastpåse i väskan men klarade mig utan. Har vilat nu på eftermiddagen (legat i sängen typ 13-18), kräkts lite (hör ju till dagsrutinen) och ikväll ska vi till kompisar. Snacka om aktiv dag! För en hg-tjej… Lär inte bli sena och jag är lite orolig för maten och så men vi får berätta för dem, they know the drill.

Söndag: Träning. Kläder OCH smink. Kyrkan (datorduty). Prata med folk, vara social (stanna på kyrkkaffe).
Utfall: Träning, inte check. Det tog lång tid att få i mig frukosten (och behålla den) idag. Men jag sminkade mig. Ovant. Och skitjobbigt att behöva sminka av sen… Datordutyn gick bra tack vare en stor burk med äppelbitar som jag fick i mig innan gudstjänsten.  Stannade på kyrkkaffet men var knappast social, orkade inte prata med folk, orkade inte lyfta blicken ordentligt. Mycket trevlig person… Fick middag av vänner (kokt potatis! Funkar alltid!) och sen resten av dagen i sängen.

 

20 sept:

Jag har jobbat halvtid den här veckan. Det går… Det går. Var hos läkare i måndags, fick se bebis på VUL och fick sjukskrivning. Kan så klart vara sjukskriven heltid men vill inte. Samtidigt är det tufft. Idag, lördag, har jag mått förfärligt och legat hela dagen. Efter lunch, som jag till slut fick i mig efter två ”förrätter” (förberedande snacks för att kunna få i mig mer riktig mat. Idag först äpple, sedan yoghurt) så tog vi en promenad vid sjön. Skönt att komma ut, kroppen blir stel av att ligga i sängen men kära nån så tröttande. Utöver den dryga timmens utflykt (promenad, lördagsgodishandling för barnen) så har jag legat ner. Varit på väg att kräkas flera gånger men stävjat det med mörker, öronproppar och bara andas. Det här är inget liv. Och ändå det jag måste leva för att skapa liv. En miljon dagar kvar.

***

Tillägg så här i mars 2016.

Det var inte en miljon dagar kvar men det kändes så. Lergigan och Zofran räckte inte denna gång, jag fick testa gabapentin och har skrivit om det här. Gabapentin räddade livet på mig och min bebis, honest to God. Jag var sjukskriven på halvtid och även om jag såg ut som ett vrak så var jag på jobbet på förmiddagarna vilket fick tiden att gå. Jag blev inte galen. Jag gjorde inte abort. Jag överlevde. Jag grät mycket. Jag tillbringade cirka 18 timmar per dygn i sängen. Jag körde gravidpilates och yoga när jag kunde. Jag åt det jag kunde, när jag kunde. Jag gick upp 23 kilo. Och i v. 37+4 blev jag igångsatt och födde min tredje flicka. Hon är värd allt. Men jag gör det aldrig, aldrig igen.

Amning. Toppen när det funkar. Otoppen när det krånglar.

18 reaktioner på ”Från plus

  1. Tack för den här texten Beata! Sådan extremt hög igenkänningsfaktor! Läste den nu, ligger i samma säng som jag låg i julen 2014, här på Gran Canaria. Då låg jag ensam här om dagarna medan resten röjde vid poolen. Mådde så ap-illa, tårarna rann, men den där klumpen i halsen gjorde illamåendet värre. Kämpa emot illamåendet, kräkningarna. Vilken idiot åker utomlands med HG? Sitter med kräkpåsar på flyget och hyperventilerar?
    Nu har jag åkt hit igen. Ligger här med ”Kräket – det lilla äcklet” bredvid mig. Han är sä fin – inget äckel. Han kom till oss, tänk att han gjorde det. Tänk att jag gjorde det! Tack vare Honom, tack vare min familj, tack vare alla kräksystrar! I did it! Och så obeskrivligt skönt att inte må illa! Den lyckliga känslan ligger nog överst i mig – typ varje dag! Nä, typ riktigt ofattbart många gånger per dag!

  2. Så fint skrivet. Men så tufft att läsa. Tårarna rinner. Ska jag någonsin våga försöka igen..
    Tack för att du delar 💜

  3. Oj, så bra du sätter ord på det! Även för mig som bara haft ”vanligt” illamående.

  4. Tack! Tack för att du sätter ord på allt det här!
    Jag har sluppit HG, bara haft kraftigt men så kallat normalt graviditetsillamående. Känner ändå igen så mycket av tankarna.

  5. Fina fina Beata! Vad gör vi inte för våra älskade barn.
    Tack för raden ”för de som gärna bytt sorg mot en spyhink”, tog den till mitt hjärta. ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s