Var på påsklunch på Öppna förskolan i förmiddags. Fyra bilar fulla med svenskar, afghaner, syrier och irakier åkte från vårt ankomstboende till kyrkan där en präst berättade om påsken. Nyfiket lyssnade de på tolkens ord, frågade om bilderna på väggarna, försökte sjunga med i ”det lilla ljus jag har”. Gammal (farmor Pari från Afghanistan är äldst) som ung (eller ja, lille Simam är bara 6 månader och sjunger inte så organiserat än).

Sedan lekte vi. Målade. Åkte rutschkana. Åt påsklunch med efterrätt. På vägen hem satte jag på radion och hörde nyheten om attentaten i Bryssel. Fruktansvärt.

Bredvid mig i bilen har jag människor som flytt från bomber. Människor som nu försöker lära mig säga ”jag heter Beata” på Dari (typ… Esme mas Beata?). Med livet som insatt har de tagit sig hit. Tioåriga Sadaf har två halva framtänder efter strapatser genom Turkiet. Många har spår vi aldrig kommer se utanpå.

I Bryssel flyr folk från bomber. Skrikande springer de därifrån, ut i säkerheten, ut till trygga famnar och lugnande röster: ”Bomber på flygplatsen? Äsch, in med dig igen. Här ute kan du inte vara. Vi har inte plats för dig. Inte tid med dig.” sa ingen.

I Sverige bygger vi stängsel och inför gränskontroller. ”Jaså, du flyr från bomber? Ja men lite bomber har väl ingen dött av, du får åka hem igen”.

Jag förstår inte.