Hur går det med vikten, Beata?

Jag har varit dålig med losing it-rapporter både här och på Instagram på sistone. Igår läste jag dessutom ett par inlägg om det här med viktnedgång i sociala medier, vikthets och huruvida man är en dålig feminist om man vill gå ner i vikt (och rapporterar om det offentligt). Jag har ett helt annat inlägg på gång om hur jag blev feminist och vad feminism är för mig så jag ska inte gå in på det allt för mycket men så här känner jag inför just denna debatten:  Struntprat!

Att jag vill komma i mina vanliga kläder igen är inte ofeministiskt. Att jag vill rapportera om det i sociala medier beror på att jag motiveras av det.

Jag förstår att jag har ett ansvar i sociala medier. Men jag har också flera gånger hävdat att läsaren också har ett ansvar. Personligen triggas jag inte negativt av att läsa om folks viktprojekt. Tvärtom tycker jag det är intressant att nörda ner mig i siffror och annat. Jag läser gärna om sådant och därför skriver jag också gärna om sådant. Däremot triggas jag av andra saker och därför – tada – följer jag inte de bloggarna eller kontona. Jag vet att många triggas av att läsa om viktnedgång och därför triggervarnar jag med jämna mellanrum. Jag vill inte bidra till att någon annan mår dåligt. Men jag vill inte censurera mig själv heller.

Anyway, jag skulle inte gå in på detta sa jag ju, jag får återkomma. Istället passar jag på att triggervarna, här kommer en massa siffror och viktfunderingar:

För cirka tre veckor sedan vägde jag in på en lägsta-vikt hittills, 74.1 kg. (Målet för den här Post Baby Shape Up-grejen är 70 kg som ni kanske minns.) Veckan därpå hade jag gått upp några hekton (74,4) men brydde mig inte så mycket om det. Kroppen svajar, så är det. En vecka senare, samma dag som jag åkte till Stockholm, vägde jag nästan 1,5 kg mer (75,8)! Jag blev irriterad på kroppen, det hade jag inte förtjänat. Åkte till Stockholm med en matstrategi och struntade totalt i den… Njöt av bubbel och vin, trerätters och fika, hotellfrukost och massor av träning istället. Igår morse kollade jag av vikten igen och låg då på 76,7 (dvs +2,6 kg på några veckor).

Jag skulle kunna få lite ångest och gräma mig för uppgången. Men jag vet ju att det mesta är vätska och det andra eventuella pluset försvinner snart. Det är bara kilon. Inte livsavgörande. Det tar några veckor till men sen är det borta igen och jag kommer hela tiden lite närmare till att kunna knäppa jeansen.

Så ingen ångest men inom mig börjar en ny strategi spira. Ingen förändring i mitt grundtänk men lite vardagshjälp för att faktiskt följa mitt grundtänk.

Först och främst ska jag komma igenom denna och nästa vecka. Dels är det den där hungern som kommer av att äta mycket och gott. Vätskan som kroppen sugit åt sig. Och påskhelgen. Den ska tillbringas på Holmen och det är alltid en utmaning. Där blir jag alltid extra hungrig och där finns det massor av mat och godis som jag inte införskaffat själv. Jag kommer trust the process och köra enligt plan. Bra mat i rätt mängder för mig vid underskott, jag registrerar i Lifesum. Lördagar trackar jag inte maten men går inte bananas. Och så tränar jag så mycket jag vill! På så sätt kommer vätskan försvinna på några dagar och resten på ett par veckor.

Och sen får det bli matlådeupplägg på ett eller annat vis. Det är oftast i planeringen och förberedelserna det brister och då blir valen inte alltid så kloka. Matprepp och lådkånkande i april alltså, det blir intressant!

5 reaktioner på ”Hur går det med vikten, Beata?

  1. Jag bara undra var någonstans det är feminsitiskt att vilja gå upp/ned i vikt? Varför skulle jag välja att bli feminst när någon snackar vikt? Kanske på ett personligt plan men knappast feministiskt. ”Viktigare” budskap finns väl ändå?

    • Håller helt med. Tycker inte att viktupp/nedgång är feministiskt. Tycker inte heller det är ofeministiskt. Finns definitivt viktigare budskap att fokusera på! Dock viktigt för mig (blir mycket VIKTigt nu känner jag…) att poängtera rätten att vara som man vill, gilla det man vill, göra det man vill utan att stämplas åt den ena eller andra hållet. Det är feministiskt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s