Jag ställer ut min väktare

Flyktingströmmarna ökar. Nya boenden planeras. Över hela Sverige märks det. I hela Europa. Jag är rädd. Har nog aldrig känt en sån här förlamande rädsla. Den kryper in i bröstet på mig. In i min sömn. Den finns med när jag kramar mina barn och viskar att de är trygga. Jag försöker att inte visa min rädsla för dem men den äter upp mig. Jag är rädd för svenskar. Jag är rädd för alla de som säger att de är rädda. Som hävdar att ”de andra” är farliga. Som verkar förlorat sin medmänsklighet. Eller hade de inte den från början?

 

Samtidigt i Göteborg.

Min pappa är på ett möte angående byggnation av tillfälliga flyktingboenden. Ett av dem planeras att byggas några hundra meter ifrån det hus där jag växte upp. Vid skolan jag tillbringade lågstadiet i. Nära stallet där mina hästtokiga systrar hängde vareviga dag. Våra grannar, medmänniskor, vanliga Svenssons uttrycker bedrövliga åsikter. Vanliga föräldrar hävdar att de nu inte kan skicka sina barn till ridskolan för att det är för farligt. Jag håller med, hästar är för farao livsfarliga. Min pappa ställer sig upp och för sin ”avvikande åsikt” till protokollet och citeras bland annat här. Han säger sen till min syster att han inte sett ljuset. Han har nu skådat mörkret och det är Folket. Han tackar ja till att uttala sig mer om detta, i TV, trots att journalisten varnar för att det kan få konsekvenser för honom. Om jag ärvt lite av min mammas och pappas civilkurage är jag nöjd.

Samtidigt på tåget till Jönköping.

Jag läser Harper Lees ”Ställ ut en väktare”. Titeln syftar på bibelordet från Jesaja 21:6 ”Ty så har Herren sagt till mig: »Gå och ställ ut en väktare; vad han får se, det må han förkunna”. Det är något fel på det exemplar jag lånat på biblioteket, varannan sida är texten helt suddig. Då måste jag lägga ifrån mig boken, torka tårarna och samla mig en stund innan jag kan läsa igen. Boken skrevs på 50-talet och handlar om den amerikanska södern och medborgarrättsrörelsen och kunde lika gärna handla om Sverige 2016. Har vi inte kommit längre? Och Atticus, allas hjälte från föregångaren ”To kill a mockingbird” demonteras totalt. Jag känner mig som hans dotter Scout. Lika bedragen, lika uppryckt med rötterna. Jag tänker att Scout egentligen förtjänar mina föräldrar. Mina Atticus:ar. Jag läser vidare och texten blir suddig och jag möter en medpassagerares oroliga blick. Lägger ifrån mig boken och torkar ögonen igen. Reflekterar över orden: ”Varje människas tillflyktsort, varje människas väktare, är hennes samvete”.

Samtidigt i Mullsjö.

Jag har med mig barnen till ankomstboendet. De har plockat med lite leksaker hemifrån till lekhörnan i samlingslokalen där. En nyanländ 10-åring lyser upp när hon ser Stor och använder alla svenska ord hon kan för att skapa kontakt. Det behövs inte egentligen, en minut senare leker de någon slags springlek med de mindre barnen. Vi går ner till campingstugan där våra vänner från Irak bor. Vi ramlar rakt in i Abouds treårskalas och bjuds in i den 12 kvadratmeter lilla stugan. Vi får stolarna runt det minimala bordet medan Ahmed och Shosho sitter på sängarna. Barnen klättrar runt. Vi sjunger ”Ja må han leva” för Aboud och får Frödinge Operatårta. De visar bilder från sitt hus i Irak, sin stora bil, sin fina soffa. Bilder på släktingar och vänner. Några är kvar, andra är utspridda i världen. Sexåriga Dalia visar bilder på sina dockor. I stugan har de gosedjur fastklämda längs gardinstången på det enda fönstret. Shosho vill visa mig runt i sitt hem. Jag snurrar runt i det enda rummet. Jag sticker in huvudet på toaletten och backar ut. Tror inte att jag skulle kunna sätta mig där utan att slå i knäna i väggen. Ler snett och säger ursäktande att jag hoppas att de snart får ett ordentligt hem, något större, något eget. Mamman skakar på huvudet och försöker förklara, nej hon är så tacksam. Så tacksam över att de har fått komma hit. Att vi har välkomnat dem. Att de är trygga. Jag vill säga förlåt. Förlåt för att ni måste bo här. Förlåt för att det är kallt och mörkt. Förlåt för all rasism ni kommer möta, om ni ens får stanna. Förlåt för att ni möts av stängsel och ett obegripligt språk. Förlåt förlåt förlåt. Sen pratar vi om att de inte ska uttala ”sked” som ”schiiiit” och gapskrattar.

De är så himla farliga.
Inte.

Jag är jätterädd.
Inte.

Inte för dem i alla fall.

Samtidigt i Sisters-chatten på WhatsApp

Jag vädrar hela min welt angst med mina systrar. Säger att jag inte hittar ut ur mörkret, jag bara famlar. Säger att jag inte förstår mig på världen och att jag vill ställa allt till rätta men jag orkar inte. Jag kan inte. Jag vet inte vad jag ska göra. Förklarar min hudlöshet och får kramar och böner tillbaka. Även detta som Stig Dagerman formulerat och det hjälper. Det hjälper faktiskt.

Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.

45 reaktioner på ”Jag ställer ut min väktare

  1. Åh, vilken fantastisk text! Den ger mig hopp och energi på något vis. För på sistone har jag inte orkat argumentera emot. Orkat ta striden mot de där som finns i omgivningen och hela tiden tycker att de ”får vatten på sin kvarn” när invandrare och flyktingar pekas ut som roten till allt ”ont”. Men nu känner jag mig lite stärkt. Man kan ju göra annat, hjälpa de som kommer, och vara den positiva förebilden. Tack fina Beata!

    • Jag förstår precis, jag orkar inte heller ta striden. Blir så irrationellt arg och vill typ slåss vilket ju inte hjälper… Så jag försöker fokusera på de jag faktiskt vill hjälpa istället. I all enkelhet. Och så klart vara förebild för mina barn och andra i omgivningen. Det är inte så komplicerat faktiskt. Alla kan hjälpa till. Och kanske smäller de handlingarna högre än att argumentera i alla diskussioner?

  2. Så bra skrivet bästa Beata! Känner så väl igen mig i vad du skriver. Framförallt om rädslan jag känner för oss svenskar. Kan inte förstå hur människor inte kan se andra människors lidande. Önskar att jag kunde göra mer. Vet att en person inte kan göra allt men vi kan absolut göra något!

  3. Mycket fint om detta hemska. Och din pappa, åh så skönt med rediga människor som gärna uttalar sig enkelt och självklart om det som borde vara enkelt och självklart.

  4. Heja dig för det här inlägget, och heja din pappa!
    Vi ska ha möte med integrationinformation i min kommun om några veckor.
    Hoppas så att det ska bli positivt med fokus på hur vi kommuninvånare kan hjälpa till, och inte fokus på rädsla.
    Det som är positivt är att när någon har försökt starta främlingsfientliga trådar i den lokala fb-gruppen, brukar tråden tas över av positiva röster!

    • Hoppas det! Har så fin volontärsgrupp här, massor av engagerade människor! Finns massor av främlingsfientliga också förstås men de har hittills haft vett att hålla sig borta…

  5. Så viktig text!
    Har precis hittat tillbaka till din blogg och blir alldeles varm i hjärtat när jag läser ditt inlägg, fina Beata! (Såg ovan att du ok’at att dela via fb, delar oxå och hoppas att det är ok även för mig).

  6. Åh! Så fint! Men helt sjukt att du ens skulle behöva skriva det här inlägget!!! Jag pluggar ju svenska som andraspråk nu OCH jobbar på SFI och ganska ofta orkar jag inte. Orkar inte se och höra alla svenskar som beklagar sig över än det ena än det andra. Och vet du vad som är ännu konstigare? Att mina nära och kära (ja det är visst ingen hejd på främlingsfientligheten, inga skyddsgränser runt mig, uppenbarligen) verkar tro att JAG ska ha lösningen på ‘problemet’ eftersom ‘jag jobbar med dom där’.

    Någon frågar mig hur de ska göra när de går läkaren och inte förstår vad hen säger, eller hur man ska lösa ‘problemet’ med alla cykelstölder i området som såklart beror på invandrarna, eller vad man ska göra åt alla invandrarbarn som cyklar utan hjälm. Alltså JAG VET INTE!!!! Jag vill bara skrika: använd din egen jävla hjärna!!!! Jag vet väl inte mer än du bara för att jag umgås med ‘dom där’ hela dagarna?! Var en medmänniska!!! Hur svårt kan det vara? Köp en hjälm till invandrarbarnet och förklara varför den är bra, prata lite långsammare till läkaren så hen får en chans, lås cykeln för f-n!!!! Helt sjukt hur människor beter sig idag. Vidrigt! ‘Vi har byggt det här samhället och dom ska inte bara kunna komma hit och ta’. Nej, det är så äckligt så det finns inga ord!!!

  7. Åh, vad jag blir berörd av din text. Du sätter ord på hur jag känner. Igen. Men på ett annat tema den här gången. Vad glad jag är att jag ramlade in här för att du satte ord på min tränings- och matbalanssträvan för numera massor av år sen. ❤

  8. Hej Beata! Jag som kom som flykting vid förra ”Sveriges undergång” dvs från Bosnien, är så glad och tacksam över detta inlägg. Jag känner PRECIS som du och är både ledsen och rädd och väldigt förbannad. Bor dessutom i Malmö, enligt mig världens bästa stad, men iom att jag är högutbildad och tillhör medelklassen, är jag väl den ”gode” utlänningen och numera får jag höra sådana vidrigheter på jobbet. Hur rädslan övergår till fruktan, som sen övergår till hatet.
    Hoppas och hoppas att detta är bara tillfälligt och precis som på 90-talet kommer det blåsa över, men jag tvivlar starkt på det 😦

    • Har tänkt på det, ”förra gången”. Var så ung då, noterade liksom bara allt i ögonvrån och hängde hemma hos min (invandrande) bästis och levde mitt liv liksom. Var inte rädd då. Nu förstår jag mer, ser mer. Och är rädd… Vi måste se till att det här blåser över. Vi måste.

  9. Tack för morgonens finaste ord. Sitter på hotellfrukosten och får kämpa för att tårarna inte ska rinna nedför mina kinder! Låt oss bemöta mörkret med ljus, hatet med kärlek ❤️

  10. Åh Beata! Tack för detta inlägget! Du underbara människa med det största hjärtat! Och visst är det väl så, stort hjärta gör stort ont när det värker. ❤️

    • Så väldigt sant, det gör stort ont! Förbaskat jobbigt faktiskt… Men väl bra, i längden. Jag vill hellre känna saker och bli bedrövad än att inte känna alls.

  11. Åh, vad fint du skriver! Det är så mycket som är skrämmande och komplicerat och så många som vill göra det till en svart-vit fråga med enkla lösningar. Hat leder bara fel, men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att en orsak till situationen är att debattklimatet varit så bedrövligt. Att man inte kunnat diskutera problem och lösningar utan att brunsmetas.

    • Kanske. Jag har ärligt talat inte orkat följa debatterna så noga just för att jag blir alldeles för påverkad, det kletar sig fast i hela själen på mig liksom. Och sen tänker jag att det är rätt enkelt egentligen, till en början. Först räddar vi liv, ser till att de får tak över huvudet och mat i magen och kläder på kroppen. SEN kan vi börja prata om resten. Att i detta undantagstillstånd diskutera vad som kanske blir om x år hjälper ju inte. Folk dör under tiden.

      • Sant, men man måste alltid ha en långsiktig planering. Allt annat är oansvarigt. Speciellt vad gäller ekonomi. Resurserna är inte oändliga och i budgetarbete ställs kostnader mot varandra. Att hjälpa kostar och Sverige kan inte göra allt. Jag önskar att vi kunde det, men så är det inte.

  12. Detta gör att jag är glad att vi lämnade Sverige. Jag har barn som har en annan hudfärg och som lätt skulle kunna misstas för dessa ”hemska människor” som kommer till Sverige på flykt. Jag har så mycket positiva möten med människor från hela världen, folk på flykt och folk som frivilligt flyttat. Och ALLA har varit fantastiska. På riktigt. Generösa underbara människor som sett mig som en del av sin familj. Jag jobbade på en skola med endast invandrarbarn och den värme som alla familjer visade mig var överväldigande, trots att de flytt krig och upplevt hemska saker. Vi försökte få ”svenska familjer” (de där som har ljus hud) att sätta sina barn på vår skola…De kom och vände så snart de såg flickor med slöja och pojkar med mörka ögon och hår…Det var DÅ. Jag kan tänka mig hur det är NU. Fasansfullt. Jag skäms att kalla mig svensk.

    • Usch alltså, förstår dubbelheten för dig med tanke på barnen. Jag skäms också och inser hur OERHÖRT viktigt det är att våra barn får med sig det här från början.

  13. Så fint skrivet. Jag bor också nära där boenden planeras (Örgryte/härlanda), och det var möte i veckan där folk fick uttrycka sina åsikter kring det hela. Jag hade tyvärr inte möjlighet att gå, men det jag har fått återberättat får mig att må illa. Jag välkomnar de nya grannarna och tycker det är positivt för stadsdelen som i nuläget inte direkt stoltserar med en kulturell mångfald. Och oavsett så är det vår jäkla skyldighet att hjälpa de som behöver!

    • Det är så sorgligt. När vi flyttade till Mullsjö var jag faktiskt lite orolig över bristen på mångfald. Nu förändras det och det är jag så tacksam för! Vill, så klart, att mina barn ska fatta att världen inte bara består av blonda, blåögda, svensktalande människor… Hur kan man INTE vilja det?!

  14. Som vanligt sätter du ord på vad jag (och säkert många andra) tänker och känner. Ibland känner jag mig rädd, men funderar sedan över varför- jag som är uppvuxen på Kronogården i Trollhättan borde veta bättre men tyvärr är det de där händelserna som bilarna på parkeringen nedanför som brann, slagsmålet på gatan som ledde till död människa och en blodfläck som liksom etsades fast i asfalten som en ständig påminnelse som sitter kvar. Alla fina människor jag vuxit upp med finns där som en påminnelse om det goda men när min fina-fina fd klasskamrats lillebror blir ihjälstucken kommer rädslan var vi kommer vara om några år?

  15. Vet du, du beskriver så bra rädslan för vart vårt samhälle är på väg. Jag är så trött på den och den förlamande känslan av maktlöshet. Tack för att du sätter ord på känslan av hudlöshet.

    • Maktlöshet, verkligen. Men vi får nog inse att vi HAR lite makt. I alla fall att förändra EN persons liv. Jag kan inte ge mig på hela statsapparaten men de flyktingar som kommer hit till vårt samhälle välkomnar jag med öppna armar.

  16. Fina Beata, du sätter ord på exakt hur jag känner nu, blir alldeles tårögd. Jag är också rädd, rädd för hatet och för bristen på empati, för att allt liksom förskjuts hela tiden, lite till och lite till. Det är ändå fint att läsa att det finns människor som din pappa eller som dej. Eller som det lilla samhället jag kommer ifrån: Där anordnas kulturutbytarkvällar, samlas kläder och asylsökanden bjuds in till aktiviteter i samhället. Nog finns misstänksamhet och avståndstagande även där men jag tror inte det riktigt får chansen att kliva fram. Jag grät så tårarna sprutade när jag såg en kort film från en av dessa kulturkvällar: I mitten stod en man iklädd masdräkt och instruerade till ”små grodorna” medans bybor och asylsökande skuttade runt honom efter bästa förmåga. Blev så himla rörd och tänkte att det nog finns hopp ändå ❤

    • Jag har också sett så många sådana härliga initiativ och engagemang! Då är det svårt att tro att så många är så anti och så vidriga i sina åsikter. Vi måste märkas mer, vi som ser det som enkelt och självklart.

  17. All kärlek! ❤
    Nu sprider vi denna text, alla borde läsa, särskilt de där f********de rasisterna som frodas runtom oss hela tiden.
    Och din pappa då, han verkar vara en hyvens man som man säger!

    • Det är han :-). Och om vi, vi som faktiskt inte ”har otur när vi tänker” gör något litet när vi kan så måste det åstadkomma förändring tänker jag… Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s