Här sitter jag med min noggrant uppvägda och energiberäknade lunch och så snor någon ärtor för mig! Hur ska jag räkna nu?

Skämt åsido. Jag har äntligen landat i hur jag måste leva i några månader för att få de resultat jag vill ha. Jag är lite tjurig över det och sneglar avundsjukt på de som ”det bara raaasade av när jag ammade. Och sen får man ju aldrig en lugn stund så jag hann inte äta, tihi.”. Jag hinner alltid äta. En bra egenskap ändå, tänker jag.

Så jag äter. Rester till lunch. Kokt potatis, någon vit fisk i smarrig sås (matlagningsgrädde, räkor, tomater och morot tror jag, Barnafadern har lagat) och gröna ärtor. De jag lyckades få i mig själv vill säga. Och det är gott och jag blir mätt och jag tänker att det ska nog gå det här.

Intresseklubben? Jag återkommer med detaljerna förstås!