Vaknade imorse med en att göra-lista i huvudet. Imorgon har vi barnvälsignelse för Liten och kombinerar med firande av Barnafaderns 40-årsdag. Våra familjer kommer hitfarande och denna lördag är fylld av matlagning och andra förberedelser. Jag tog på mig träningskläderna direkt och gick ner med Liten med tanken att  träna något litet, för senare hinner jag inte.

Tog dock inte många minuter att förstå att något hänt i världen och istället sjönk jag ner framför fasansfulla nyheter och ännu en påminnelse om den otrygga värld vi lever i. Medan jag vaknar upp till en fixlördag här så vaknar vissa inte alls. Andra vaknar till nyheten om att en älskad inte finns kvar. Någonstans kanske en förälder kämpar i vattnet för att hålla kvar i sitt lilla barn. Någon hör bomber och skottlossning i närheten. Några vet att dagen de har framför sig kommer innehålla fler slag, fler övergrepp, ännu en dag när hjälpen inte kommer.

När världen drabbar mig så här så gråter jag. Sen ber jag. Jag vet att många har svårt att förstå tron på en allsmäktig, god Gud när världen ser ut som den gör. För mig är det den enda sanna tryggheten jag har. Förvissningen om hans ofläckade kärlek. Omsorgen. Nåden.

Imorgon är världen en lika otrygg plats som idag och vi åker till kyrkan för att välsigna vårt barn. För att låta hela församlingen be för henne och för att omsluta henne i den enda trygghet jag kan garantera. Jag vet inte vad vilken lycka eller vilka fasor vår framtid innehåller men jag vet att ingen är tryggare än Guds lilla barnaskara.