Om att kanske göra det mer komplicerat än det är

En guidad rundtur bland mina hjärnvindlingar denna onsdag i november. Tänk er en centrifug av övertända synapser ackompanjerat av typ hysterisk symfoniorkester så fattar ni förutsättningarna.

Jag skiter i träningen då. Helt! 

Men det vill jag ju inte! Och utan träning sjunker jag ju sakta ner i det där grådassiga. Det spelar ingen roll om jag aldrig kommer kunna lyfta något tyngre än ett mjölkpaket. Jag bryr mig inte ifall jag måste köpa en helt ny garderob i denna större storleken. Men får jag inte träna för att må bra så går jag under. Bokstavligt talat.

Men träna på andra tidpunkter då… Gymmet på mina föräldralediga dagar? När Barnafadern kommit hem för kvällen efter sina bortadygn? Lunchen verkar ju gå bort helt klart…

Gymmet med Liten funkar inte. Hemmaträning (eller ute) kanske men inte gymmet. Och det är fortfarande morgonvarianten som möjligtvis blir av för sen är det fullt sjå med hämtningar och läxor och mellanmål och allt vad det är. Och Barnafadern kommer ibland hem vid 16, ibland vi 19 men oftast runt 18. Då är jag för trött och för hungrig. Kanske som bonus någon enstaka gång men annars är det rensa-skallen-från-barngnäll-promenader som möjligtvis blir av.

Okej, morgonträningen då… Kanske lite senare än 05? Om jag tajtar in på allt annat och kommer senare till jobbet?

Funkar inte. Måste lämna jobbet tidigare för att hinna hem innan Barnafadern ska till sitt jobb och jag kan inte komma senare då, har inget att spela på – särskilt nu när jag jobbar deltid. Jag måste gå till bussen 06.45, den tiden funkar inte att rucka på.

Träna på helgen då! Då finns det ju massor av tid!

Då finns det ju ännu mindre tid! Förutom direkt på morgonen då…

Men träna supertidigt då! Och gå och lägg dig så tidigt du bara kan!

Som jag gör nu med andra ord… Vilket innebär att jag aldrig träffar min man på vardagar för när han kommer hem så går jag och lägger mig. Och när han jobbar så vill jag nästan grina för att jag måste vara vaken med Liten ända till 21…

GAAAAAH!

(med vänliga hälsningar, i-landsproblematikern)

10 reaktioner på ”Om att kanske göra det mer komplicerat än det är

  1. Alla andra har skrivit bra kommentarer. De tänker i samma bana som mig, och jag tror även du gör det. I bland blir det bara för mycket.

    Andas!!

    Vad man vill, vad som är realistiskt och när det väl kommer till kritan så har man inte lust eller det helt enkelt inte funkar… Vad gör det om 100 år? Som någon sa här, du hinner träna så det räcker om blir över.
    Men… I know. I bland behöver man för att ”överleva”. Även om man sitter som fastskruvad när man booooorde åka och träna. Gör så som någon annan också så, vad är det minsta du kan och behöver träna? Så brukar jag göra. Tex 3 gånger ska jag ta mig i väg. Sedan har det inte alltid funkat men hey, jag lever ändå!
    Det värsta som jag tycker är, att vi klankar ned på oss själva för att vi inte ”lyckas” träna lika mycket som förr, som planerat, som grannen eller som hon som yogar every damn day (såg nog alla dina morgonyoga-insta-funbeat 😘).

    Ta hand om dig! Det är faktiskt en dag i morgon också. 😊
    Puss!

    • Precis, fastnar nog i ”kan jag inte bocka av alla pass i planeringen så räknas inget pass!”. Vilket är rätt korkat. För jag tränar ju. Och när jag inte tränar så är det av legitima skäl – för att jag är krasslig, alldeles för utmattad eller helt enkelt inte hinner på riktigt. Inte för att jag är lat… Kära nån, jag får ju till det nästan jämt, även om det innebär att gå upp innan klockan 5! Och sen tänker jag ju att de där yogastunderna räknas inte, det är ju bara uppmjukning för att jag ska kunna gå upprätt typ. Och lunchpromenaderna räknas inte, de är ju bara för att jag ska bli lite piggare och kunna jobba effektivt. Osv osv…

  2. Jag har inget tips, för jag är inte riktigt i samma situation som du. Men jag vet hur det är att känna stressen och jag tycker så synd om dig. Om jag bodde i närheten skulle jag erbjuda mig att sitta barnvakt så att du fick träna, eller sova! Du gör ju så gott du kan, och det är alltid bra nog tänker jag!

    • Tack, vad gullig du är! Min man har aldrig någonsin sagt nej till min träning, det är jag som krånglar till det! Och helt i onödan. Jag har ju massor av redskap för hemmaträning…

  3. Åh, jag känner igen det här… När mina tankar går kors och tvärs gör jag alltid mindmaps för att få någon struktur på det hela.
    Kan du komma fram till vad som är minsta möjliga träning för att må bra? Kan hemmaträningen ersätta gymmet? Räcker det med en kvarts morgonträning för att må bra? Osv…
    Sen kan man ju träna mer och intensivare och ta ut svängarna ordentligt när det finns mer ork och tid. Så försöker jag tänka, en slags snällhet mot mig själv.
    Lycka till i centrifugen!

  4. Du kunde ju träna massa bra när dina två var lite större, så nog kommer du hinna träna järnet när också nummer tre blir större. Asså jag ver ju NOLL om detta men känner ändå: ha förtröstan! Och stressa för gudinnans skull inte ihjäl dig. Du kommer hinna träna i typ 50 år! Mvh snusförnuftig… men ändå. Snabba promenader kanske också kan bli till något alldeles tillräckligt underbart?

    • Hann inte färdigt innan greta tryckte iväg :-). Hursomhelst har jag insett att just ni kanske inte är tid för perfekta upplägg och massor av gains. Det får komma senare. Nu är tid för grundträning. För hiit-pass som får My juices flowing. För nya rörelsebanor och annat som, faktiskt, går att göra när som helst. Lite så!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s