Tre är jättemånga fler än två

Jag har varit mamma i över nio år. Tvåbarnsmamma i snart fem år. Trebarnsmamma i knappt sju månader. Men här kommer en mammalivsrapport.

The short version:

Tre är så himla, himla många.

The long version:

Min mamma har alltid sagt att skiftet till två barn är det största, ”sen rullar det bara på”. Hon har fem barn så jag borde fattat att hon är knäpp… Jag kan inte minnas att jag var särskilt tvåbarns-chockad. Nog för att det var en omställning, absolut, men min största chock var nog att bli mamma överhuvudtaget. Först graviditeten som, surprise surprise, innebar Hyperemesis sedan en trasslig förlossning med långdragen läkning och sen mild förlossningsdepression på det. Sköj. Men det ordnade sig ju förstås och när tvåan kom så var jag förberedd på ett helt annat sätt. Preppad för sjukdomsgraviditet, inga problem med anknytning och psykiskt mående efter. Säkerligen många psykbryt förstås ty det är ändå sådan jag är.

Och när lugnet väl lade sig över det Beatatjatska hushållet och de två barnen sov gott hela nätterna och kunde torka rumpor själva (sina egna, företrädesvis) och med lika delar hot och mutor hjälpligt städa sin rum (om man kisar och hoppar på ett ben så ser det nästan okej ut) och till och med tog sovmorgon ända till 07 på helgerna så var det givetvis dags för en bebis till.

För bebisar är så himla gulliga! *hjärtögon-emoji*

Min pappa sa i somras något i stil med ”När man får ett barn är det lugnt. Man kan leva på nästan som vanligt i många fall. Med två barn blir det helt klart fokus på familjeliv men det finns fortfarande luckor för annat. Med tre barn får man acceptera att allt handlar om barn, barn, barn”. Jag stod där med en skrikande Liten i famnen och två gnälliga syskon runt benen och tänkte ”Och det säger du NU?!?!”. För det är verkligen väldigt många barn plötsligt. Jag känner mig konstant otillräcklig. Det är alltid någon som behöver något och oftast är det två som behöver något samtidigt, ibland alla tre. Och då är vi ändå två engagerade och närvarande vuxna. Det är liksom ständig rörelse, även om jag sitter still så är jag på väg till nästa grej om ni förstår vad jag menar. De första fyra månaderna var jag definitivt trebarnschockad, det inser jag nu i efterhand. Det var inte särskilt roligt alls faktiskt. Sen slutade jag amma, ventilerade ordentligt med psykologen och vänner och någonstans där började det vända. Efter vår långa sommarledighet så började jag känna att jag nog klarar detta, trots allt. Och även om sammanbrotten fortfarande är frekventa så har jag väl stabiliserat mig något som trebarnsförälder nu.*

För. Det är ju fantastiskt också. Vår tjocka, ljuvliga lilla Liten som ju är den självklara avrundningen på vår familj. Vi har alltid tänkt oss tre barn. Tre må vara många men två är för få. Det var ju hon som fattades oss! Att se Stor och Mellan växa ytterligare några snäpp genom att få ett syskon till och att se deras kärlek sinsemellan. Det är den allra största lyckan. Glädjen i att vi känner att nu, nu är familjen komplett. Ännu en liten barnhand att hålla i min. Och när Stor säger saker som ”Om 9 år tar jag studenten och flyttar hemifrån” så känner vi inte fullt lika stressade för att vi vet att vi har två yngre som kommer bo hemma ett bra tag efter det…

mina tre
Mina tre

*Ibland kommer vi på hur hormonkänslig jag är, något mina döttrar kanske har ärvt, och så tänker vi på att klimakteriet säkert kommer synka rätt bra med att vi har tre tonårstjejer i huset. Det blir roligt.

11 reaktioner på ”Tre är jättemånga fler än två

  1. Jag kan skriva under på Pekingmammans kommentar. Det är ju precis så jag känner. Samtidigt är det ibland en knivig situation att ha en vilsen tonåring som behöver sin mamma som bromsar en smula när mamma sitter förankrad i amningssoffan. Och det är en överväldig känsla när plötsligt ALLA vill vara hemma och mysa i soffan, som igår kväll. Jösses vad många vi är då!!! 6 pers i samma soffa. Tänk när det kommer flickvänner och pojkvänner också … det är ju bara en tidsfråga. Väldigt kul!!

  2. Tre är många. Jag är så jäkla glad att barnen har två föräldrar. (Under samma tak alltså).
    Hade man varit varannan-vecka-förälder / ”Ensamförälder” hade jag nog ‘”väggat”… 😮
    Tur att det är så fina och söta när de sover! 😉 Haha!

    • Verkligen, min man jobbar vissa kvällar och då är jag själv ett DYGN och går nästan i taket. Förra veckan blev han tre timmar sen efter ett sådant dygn och jag grät 🙂

  3. Åh, du skriver så underbart befriande och härligt! Jag asgarvade flera gånger och blev tvungen att läsa högt för maken. 😀 Din blogg är en av mina favoriter för att den är så naken och självutlämnande samtidigt som du uttrycker dig så kul. Och så är igenkänningsfaktorn hög eftersom jag också har tre barn och håller på att kämpa mig i form efter den tredje (och sista!) graviditeten. 🙂

      • Min sista kom i november -13, så nästan två år sen (Hjälp, vart tar tiden vägen?!?). Hög tid att komma i form m a o. Men ok, vi har rest jorden runt under drygt sex månader av den tid som gått sen han föddes, så jag skyller lite av fördröjningen på det. (Och just nu sitter jag i Italien och äter ost och dricker rödvin – kommer kanske i form lagom till nästa sommar eller något!

  4. Jag vill minsann minnas att jag ”told you so” mitt i mitt 3-barns-kaos. För att citera ordagrant så löd nog formuleringen så här: ” vi gick från två barn till en hel förskoleklass”. Hur kunde du INTE fatta att det är många?!? Men härligt är det!❤️👯

    • Hade ju liksom inte botat längtat även om vinkade förstått konsekvenserna innan. Och Greta ska ju vara med oss, så är det bara! Tänk att bara ha ETT syskon, så märkligt!

  5. Hann tänka ”men sluta säga så!”
    (samtidigt som jag ligger i en mentalt utmattad hög i sängen sedan kl 19 då jag i ilska lade 7-åringen som betett sig som *pip* hela kvällen)
    (hade kanske hanterat på annat sätt än med läggning om jag inte vore så hormonell)
    (med tanke på hennes humör kanske vi har samma tendenser hormonellt och arvsanlagsmässigt även i detta hem)
    (har även min mamma här men inte mkt bättre för det, krav i 3 generationer?)

    Tur du vände lite på myntet såattsäga på slutet. Väldig tur. Phew.

    • Haha, ja alltså det är ju värt det. Men det blir ju liksom inte mindre att göra. Sen när det är tufft och det känns som att jag gör allting fel så brukar jag påminna mig om att jag är en trea och jag är ju baske mig näst intill perfekt 😉

  6. Ja, tre är många. Ibland. Men om några år, när stor och mellan sitter instängda på sina rum halva dagarna eller inte längre är hemma och fredagsmyser i soffan kommer du vara ännu mera tacksam över Liten som fortfarande vill hålla handen, eller sitt i knät korta, sköra lyckostunder.
    Att dessutom ha två stora och en liten är ett riktigt trumfkort då Liten blir hela familjens bebis på ett så härligt sätt.
    Tre barn är ju så bra!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s