Jag sprang!

Två och en halv kilometer är inte så långt. Ett tempo på cirka 9 min/km är inte så snabbt. Men så här 11 veckor sedan jag via krystningar gick från höggravid till nyförlöst tycker jag det är görasketagrymt.

Så här var det. Vi gick till stranden efter lunch och precis innan vi rullade iväg med barnvagn, skrinda, kylväska, badkläder och allt det där så norpade jag åt mig träningskläderna så att jag kunde ta en rask promenad hem som uppvärmning till eftermiddagens planerade yogapass.

På stranden badade barnen i det iskalla vattnet och jag låg mest i solen och läste (och gjorde mammamage-övningar!).

image

Och så ville vi hem igen och jag bytte om och fick feeling… Feeling för att testa kroppen lite. Feeling för att jogga lite. Långsamt och försiktigt och med stor lyhördhet för kroppen. Så då gjorde jag det!

image

23 minuters stadigt lunkande. Värt en applåd tycker jag! Fast istället fick jag yoga på altanen medan någon annan fixade trerätters middag. Också himla bra!

image
Löpning är inte, och kommer aldrig bli, någon prioriterad aktivitet för mig. Och löpning efter graviditet ska man inte ta för lätt på. Men ändå. Runner's high är en skön känsla!

12 reaktioner på ”Jag sprang!

  1. Wow, bra gjort! Sörskilt att du gjorde det med lyhördhet för kroppen. Själv har jag fått restriktioner, ingen jogging, ingen cykling (inte med sån cykel jag har), ingen friskis (om jag inte går på baspass- vilket egentligen vore lagom) och jag antar att rodd inte heller går. Men jag har köpt stavar och behöver träna bål! Jag har dock svårt när jag inte kan träna ett program för början till slut.

  2. Wow! Du är grym. Och modig.

    På något märkligt sätt var löpning det jag var allra mest rädd för efter förlossningen. Hade läst för mycket tror jag och fasade för att hela livmodern skulle ramla ut och att jag skulle kissa på mig resten av livet. Något som var rött idiotiskt då jag alltid knipit bra, gjorde mammamage-appen tidigt och fick beröm på efterkontrollen. Men jag kunde aldrig känna eventuell magmuskeldelning och det fastnade. Nu har jag släppt det. Jag har gjort appen, jag har koll på knipet. Att jag inte kände magmuskeldelningen kanske helt enkelt berodde på att jag inte har någon. Det har gått tillbaka. Jag har inte ont i ryggen, jag kan träna det jag vill och kroppen funkar. Oftast. 😉

    Precis som du kommer jag aldrig bli någon löpare. Men det är så skönt att kunna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s