Min tredje förlossning

Den 7 april var det dags. Min tredje dotter skulle äntligen födas och tack vare förstående läkare hade jag då tid för igångsättning, i vecka 37+4.

Dagen innan var den långsammaste jag varit med om. Som när jag var barn och det var dagen för julafton. Vi försökte sysselsätta oss men tiden sniglade sig fram. På kvällen var jag rätt trött men badade, packade och förberedde allt för att sedan kunna sova gott. Vilket jag förstås inte gjorde. Jag sov ett par timmar, vaknade och somnade inte om. Det är något med den där anspänningen där man väntar på något fantastiskt men vet att det kommer göra sjukt ont innan dess… Vid fyratiden på morgonen gav jag upp och la mig i soffan och kollade på sista Twilight-filmen. Bra uppladdning!

Vi åt frukost i lugn och ro. Jag tog en sista omgång Gabapentin och Ondansetron för att inte vara illamående eller kräkas under förlossningen. Svärmor kom upp till oss tidigt och stannade med barnen. Vi kramades många gånger, alla förväntansfulla, och åkte sedan mot Ryhov sjukhus. Anlände vid 07.30 samtidigt som ett annat par. Hon stånkade och pustade och hade ont av värkar – jag var glad och förväntansfull och smärtfri. De fick gå före oss ;-). Vi blev visade till ett rum där en barnmorska satte CTG för att kolla fosterrörelser och hjärtljud och jag fick byta om till en snygg sjukhusrock. Vi satt tysta, läste böcker och bara väntade.

wpid-20150407_093632.jpg
Jag var så inne i boken att jag helt missade att hålla koll på när ctg-apparaten pep ”färdig!” och satt därför i typ 40 minuter istället för 20. Barnmorskan kom till slut in och undrade om något var fel 🙂

Efter kanske 45 minuter fick vi träffa en läkare som frågade lite om graviditeten, medicineringen osv. Han sa ”och du är inställd på att föda idag?” och jag sa ”Absolut!” med ett litet sug i magen – tänk om han skulle säga nej plötsligt. Det gjorde han inte, han sa ”jaha, då undersöker jag dig då”. Han konstaterade att tappen var uppmjukad, 2-3 cm öppen och nästan utplånad så det skulle räcka att ta hål på hinnorna för att sätta igång mig. Vi blev visade till ett förlossningsrum och fick installera oss.

Barnmorskan kom och presenterade sig, vi pratade igenom mina önskemål och hon fixade med antibiotika som jag fick som injektion den här gången, inte som dropp. Hon grävde ett bra tag med ”virknålen” för att ta hål på hinnorna men lyckades inte (ouch!) utan satte istället en skalpelektrod på bebisens huvud. Då började vattnet rinna och jag fick sitta med CTG ett tag för att övervaka. Klockan var då ungefär 10.

wpid-20150407_103318.jpg
Dontcha wish your mama was hot like me? I sjukhusrock, nättrosor och jättebinda.

 

Efter 20 minuter blev jag bortkopplad från alla sladdar och började gå runt i rummet för att försöka trigga igång värkar. Stod och läste min bok vid ett bord, gick runt (med boken, måste ju distrahera mig på något sätt) och skumpade lite. Barnafadern satt i en fåtölj och läste. Jag smsade lite med min syster (vars make hela tiden frågade hur Barnafadern mådde, hehe!) och sen läste vi lite mer. Mer än halva boken klämde jag denna morgon. Ibland tittade barnmorskan in och konstaterade att vi hade det lugnt och skönt…

Efter cirka en timme, typ klockan 11, kände jag första tillstymmelsen till värk. Jag fortsatte gå runt, ibland med den där gå-stols-grejen eftersom jag började bli trött i ben och rygg och jag fick fler värkar så sakteliga. I början rätt svaga och med långa mellanrum men snart allt starkare och tätare. Barnmorskan konstaterade att det verkade gå bra och att jag inte behövde något värkstimulerande. I journalen står det att värkarna var etablerade klockan 12.

Barnafadern hämtade lunch och jag åt lite för att se till att ha energi i kroppen. Potatis och köttgryta var det. Jag åt kanske en tredjedel och sedan fick han äta upp resten. Jag drack saft och vatten och gungade och andades igenom värkarna. När det började ta i lite mer så satt jag på en saccosäck vid sängen, framåtlutad och Barnafadern masserade mig lite i ryggen. Jag fick uppleva mer ”normala” värkar än vid mina tidigare förlossningar, med mellanrum emellan så att jag kunde slappna av och ladda inför nästa. Till slut bad jag om att testa lustgasen och barnmorskan förklarade hur jag skulle tänka och vi testade några gånger innan jag fick in tekniken. Jag tycker inte att lustgasen gör värkarna lättare men det är något att fokusera på, som hjälper till med djupandningen, och sen är det lättare att slappna av mellan värkarna – jag nästan dåsade bort mellan varven. När jag inte orkade stå längre fick jag hjälp upp i sängen.

Vår barnmorska gick ut och nästa gång hon kom in i rummet undrade jag om det kunde vara läge för epidural. Barnafadern fick ett papper att fylla i och barnmorskan undersökte mig, jag var 5 cm öppen. Först då insåg jag att det inte var samma barnmorska, jag hade inte öppnat ögonen, bara förutsatte att det var samma. Den första hade dock gått på lunch en snabbis men hennes ersättare var jättebra och det kändes lugnt och tryggt. Barnafadern började fylla i blanketten för epidural och frågade en massa frågor medan jag fick allt starkare och tätare värkar och jag sa åt honom att skita i det, att det ändå redan var för sent. Barnmorskan undersökte mig igen, det hade bara gått några minuter, men jag var 8 cm öppen och hon bekräftade min känsla – att det skulle gå snabbt nu och att det inte var någon idé att ringa på narkosläkaren.

Nu gjorde det rackarns ont men jag fick ändå pauser emellan värkarna, inte sådana värkstormar som jag haft de andra gångerna. Barnmorskan berömde mig för att jag var så bra på att slappna av, jag bara stängde av och flög bort på lustgasdimmorna. Hon kände efter igen och sa att det bara var en liten flik kvar och att hon skulle hålla kvar fingrarna för att hjälpa till vid nästa värk så att den fliken försvann och bebisen kunde komma ut. Det var inte särskilt bekvämt, minst sagt, men spelar roll när allt annat gör görasketaont… Hon pratade lugnt med mig, peppade och stöttade. Jag var allmänt otrevlig, svor och hade mig. Fullt normalt med andra ord! Den första barnmorskan kom nu tillbaka och insåg överraskat att bebisen var på gång. Någon gång här bad jag om hjälp att få av mig BH:n, ville ju få upp bebisen på bröstet. Vet inte hur det gick till men av kom den.

Barnmorskorna sa åt mig att INTE trycka på förrän de sa till, de ville hålla emot lite så att jag inte skulle spricka (antar jag?) men hallå liksom, det är helt omöjligt att hålla emot! Jag gjorde så gott jag kunde men kroppen tar ju liksom över. Plus att det gör helt galet ont när huvudet står och spänner precis i öppningen… Barnmorskan sa åt mig att ta lustgasen men jag minns att jag tänkte att jag inte kunde röra mig ens en millimeter för då skulle jag gå sönder. Att plocka upp lustgasmasken och föra den till munnen var helt out of the question. Jag höll emot i vad som kändes som veckor men var sekunder och sedan gled hon ur mig. Jag krystade kanske två krystvärkar, två minuter enligt journalen. 13.35 föddes hon. Tre och halv timme efter att de tagit hål på hinnorna, två och en halv timme efter första värken.

Barnmorskorna tog prov ur navelsträngen innan de klampade den och sen fick jag upp henne på bröstet. Barnafadern klippte navelsträngen och jag liksom grätskrattade med något slags hysteriskt högpitchat ljud medan jag fick ut moderkakan och blev undersökt. Jag sprack inte något och allt var bra med bebisen. 2930 gram och 48 centimeter underbar liten Greta!

Den här känslan... Obeskrivlig. Fantastisk och jättekonstig på samma gång. Att hon ena stunden var på insidan och i nästa stund på utsidan går liksom inte att greppa. Men häftigt är det!
Den här känslan… Obeskrivlig. Fantastisk och jättekonstig på samma gång. Att hon ena stunden var på insidan och i nästa stund på utsidan går liksom inte att greppa. Men häftigt är det!

Barnafaderns roll mot slutet var framförallt fotograf. Jag fick honom att filma själva upploppet… Jag vill ju också få se det han, och typ alla anställda på sjukhuset, har sett! Jag har tittat på filmen och raderat den för det är inte direkt något jag vill visa någon annan. Men det är faktiskt sjukt coolt. Jag blir impad av mig själv! Vilken styrka! Sen svor jag lite väl mycket och var inte särskilt trevlig mot de stackars barnmorskorna men det hör väl till…

Vi fick förstås in den efterlängtade fikabrickan och jag njöt till fullo. Sedan fick Barnafadern bebisgosa medan jag duschade och kissade och konstaterade ännu en gång att det är fantastiskt att det överhuvudtaget går att stå på benen efter en sådan upplevelse. Vi stannade på BB i ett dygn (i en full 4-sal, inte mycket vila där) och fick sedan åka hem för att njuta i lugn och ro hemma. Av mat. Och bebis förstås!

13 reaktioner på ”Min tredje förlossning

  1. Å vad fint, tårar som alltid när jag läser sånt här. Men vet ju precis hur det är.
    Och när de ”bara ska hjälpa till att trycka bort sista kanten” då ska de vara glada att man inte har stilettklackar på fötterna för fy för bövelen vad det gör ont!
    Fantastiska människa, både du och Greta ❤

  2. Äntligen! Ongen börjar ju snart i skolan. 😘

    Älskar ju förlossningsberättelser som du så tack! För läsning och tårar (alltid). Och att filma… Coolt! Att en inte tänkte på det… Eller kanske tur… 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s