Jag har oerhört få arbetsdagar kvar (vilket känns som en konstig ekvation eftersom det känns som att jag kommer vara gravid i en evighet till) och en himla massa saker jag vill bli klar med innan jag går hem i sisådär sju månader. I helgen sa jag till Barnafadern att jag får prioritera jobbet nu sista två veckorna. Han hummade lite på det där sättet som jag vet betyder ”det kan du ju intala dig om du vill…”.

Och det kunde jag ju. Två något längre dagar (alltså vi snackar fem timmars jobb istället för fyra) och idag har jag legat helt golvad av illamående. På det där sättet att jag inte kan le, inte prata, inte vara upprätt. Sannerligen inte prestera. Så nu ligger jag efter istället, undrar om jag kommer kunna jobba imorgon och inser att jag aldrig lär mig. Inte ens de sista skälvande veckorna av totalt tre hyperemesis-graviditeter vill jag inse det som Barnafadern förmodligen insåg hösten 2005 när det begav sig allra första gången.

Lite korkad är jag allt.

Nu återstår sex arbetsdagar innan jag tar påsklov och föder barn. Tiden kan inte gå fort nog (till bebis) och samtidigt blir jag stressad (av jobbet). Knäppt.