Idag hände det

Idag hände det. Det jag fasat inför. Stor sa, mitt i ett pilatespass hemma på vardagsrumsgolvet, ord som skär i hjärtat på mig.

”Jag vill bli smal”

Hon fortsatte med att dra upp tröjan och trycka ut sin lilla mage, sa att den är tjock och att hon vill vara platt. Hon fyller nio år i juni.

Jag försökte bemöta det efter bästa förmåga men känner mig inte nöjd med min insats. Vad säger man? Hur pratar man om detta utan att hamna i än det ena, än det andra diket? Vi pratade lite om att alla ser olika ut och att det ena inte är bättre än det andra. Om att det är viktigt att orka springa och hoppa och leka. Att alla kroppar är fantastiska, tänk att det fungerar si och så…

Hur gör ni?

25 reaktioner på ”Idag hände det

  1. Blä, hjärtat stannar ju. Moa (som bara är FEM!) frågade också i höstas hur man vet hur tjock man blir när man blir stor, för hon ville bli ”mellansmal”. Usch, det var jobbigt! Jag styrde direkt in på att kroppar ser olika ut men att det viktiga är att kroppen är stark och orkar leka och hoppa och busa och bära tunga grejer. Men huvva, hon förstod och höll med, men undrade ändå hur man vet hur tjock man blir. Hon ville inte ha tjock mage. Då berättade jag att det beror lite på vad man äter och hur mycket man hoppar och leker… och att när man leker och busar måste man äta ordentligt för att orka!

    • Man får ju inte glömma att barn ibland frågar eller säger saker bara för att de vill veta helt enkelt. För att de är nyfikna. Kanske inte lägger någon värdering i det. För ett par år sedan sa Stor något i stil med ”NN är smalast i klassen”. Mitt hjärta stannade då med men jag sa typ bara ”jasså?” medan jag började ladda för att prata om kroppsideal osv. Då fortsatte hon ”Ja, så hon är så himla bra att ha i sitt lag när vi leker XYZ för hon kommer snabbast igenom hindren”. Det var liksom inte en värdering av utseendet utan att det var en käck egenskap liksom…

  2. Och jag börjar gråta när jag läser detta. Och hatar att jag läser på mobilen och inte orkar skriva långt och vettigt. Skickar bara en bamsekram och ska läsa de andras kommentarer.

  3. Jätte svår fråga. Om du kan så tror jag att du behöver avdramatisera ämnet. Du gjorde helt rätt i att förklara att alla kroppar är olika och att det är fantasiskt och fokusera på att vara stark och frisk. Att din dotter säger att hon är tjock är en reflektion av det hon har hört andra säga. Att hon och hennes kompisar har snappat upp det någonstans. Där anser jag att vi vuxna måste hjälpa våra barn fokusera på annat än utseendet. Vilket är betydligt lättare sagt än gjort. Jag vet.

    Förra sommaren var Vera inne i en intensiv princessperiod, precis som de flesta andra 5-årig flickor. Jag och min man har varit väldigt medvetna om att erbjuda alla möjliga slags leksaker och erbjuda filmer och böcker med starka tjejer som förebild. Men hon ville mest leka och vara princessa. Vi lät henne få göra det tills en dag så sa hon att hon inte kunde bli en princessa. Anledningen var att hon hade glasögon och var för ful. Min fina vackra och helt fantastiska dotter sa att hon var ful. Gråten välde upp i halsen men jag fick snabbt försöka förklara att hon var den allra vackraste och finaste som finns och att princessor visst har glasögon (vilket hon påstod att de inte hade.) Därefter bestämde jag och min man oss att vi var tvugna att gör en rejäl insats för att bryta hennes princessmani. Och det funkade! Fokus på annat (Doc McStuffins, Care Bears, JordgubbsLisa, Artur mm) och andra aktiviteter. Hon vill fortfarande klä ut sig till princessa men hon har även andra förebilder som hon också vill leka.

    Sen är det viktigt att komma ihåg att sund mat och träning faktiskt inte hör ihop med bantning och att vara smal. Det är ett medel att hålla en stabil och hälsosam vikt och sund kropp men de är inte synonymer.

    Stor kram!

    • Vettiga förebilder är viktigt och du har rätt, det är vi vuxna som måste bryta eventuella fixeringar. Givetvis genom att själva inte fokusera på det… Att inte kommentera och bedöma andra utifrån utseendet precis som många andra skriver tror jag är en väg dit.

      Och sen är det så viktigt det du avslutar med, just den insikten kom jag till först som 33-åring och det var också först då som jag fann träningsglädjen och fick balans i mitt ätande så att jag blev av med min övervikt. Kanske, kanske kan jag ge mina barn den insikten lite tidigare än jag själv fick den…

  4. Åh, fy, lilla hjärtat! Jag fasar för den dagen. För det känns omöjligt att komma ifrån så som samhället ser ut. Det hjälper ju föga om vi hemma bara pratar om att bli stark och att det är gött att träna osv när de omges av det så fort de kommer ut. Utifrån vad jag hört min syster berätta dock, så verkar din dotter klarat sig länge ändå (skev tröst iofs) på systerdotterns föris förekom sånt prat redan när de var 5…

    Vet inte hur en gör ens, känns futtigt att prata om varför det skulle vara bra att vara just smal när allt ute samhället bekräftar att det är just så.

    • Ja, förändringen måste förstås ske på ett mycket högre plan men det kommer ju inte ske i första taget (om någonsin). Jag tänker lite att om jag kan ge dem träningsglädjen så kommer resten lösa sig. För även om man skulle vara modell större så är det liksom svårt att vara missnöjd om man är full av endorfiner. Eller så förenklar jag grovt nu…

  5. Ja fy vad svårt detta är. Min äldsta blir också 9 i sommar, men hon har ännu inte sagt något om sin egen vikt. Däremot har hon kommenterat andra vuxna som är ”tjocka” och det är heller inte lätt att veta vad man ska säga då. Vi försöker också fokusera på att man ska vara hälsosam, och så pratar vi om att maten faktiskt måste få ta plats i magen. Magen är ju först och främst till för att ha mat i. Och kanske bebisar om man är tjej😀

    • Hälsa är ju viktigast men för en 9-åring måste det vara ett rätt diffust begrepp, de mår ju liksom alltid bra (om de inte fått någon sjukdom förstås). Inte som vi vuxna som kanske insett att kroppen inte orkar allt längre, som bränt ut oss, varit överviktiga eller gravida eller vad som helst som sliter på kroppen.

  6. Åh, det är så himla hemskt. Tyvärr känner jag igen det. Min Lillgumma är sex år och tar ibland upp ämnet. Hon säger att hon är tjock – och även att en del i skolan kallat henne tjock. Till saken hör att hon är lite rund om magen (om än långt ifrån ”tjock) och ser man på vad hon ärvt för gener så löper hon stor risk för övervikt.

    Jag brukar resonera ungefär som du (och flera andra här) när vi hamnar i diskussion om det. Jag brukar prata om hur olika alla är och hur stark och bra Lillgummans kropp är. Bortsett från det – och att undvika att prata om vikt, utdeende, kalorier och liknande – så vet jag inte hur en ska hantera såna här saker.

    • Jag gissar att vi hanterar det på samma sätt, och att det är det enda sättet att hantera det på. De är ju fortfarande såpass små att man inte riktigt kan prata om medias förvrängda bild, om photoshop och ätstörningar osv osv. Men ge dem en så stark självkänsla som möjligt och prata om kroppar utifrån funktion, inte utifrån utseende.

  7. Fy, tufft. Min dotter på 7 sa för ett par veckor sedan att hon har tjocka ben. Inte alls kul. Jag försökte styra om till att vi ser olika ut och att de är starka. Jag är också väldigt noga med att aldrig prata vikt inför de.
    Min dotter älskar allt med socker, har liksom inget stopp och vi har lätt för att gå upp i vår familj. Försöker istället tänka på hur vi alla i familjen äter och att vi rör på oss tillsammans. Men det är inte lätt, jag vill inte att hon ska bli tjock eller känna sig det. Sen jämför hon sig med klasskompisar som är korta, hon är bland de längsta i klassen. Det är ett svårt ämne tycker jag, vad är rätt att säga utan att det blir fel.

    • Vilket barn älskar inte socker (Eller vuxen för den delen…). Men det är svårt, så lätt att det blir fel. Hamna i diket hur man än bär sig åt. Känns enkelt på papper. Bra mat, måttligt med godsaker, rörelseglädje. Men om det vore så lätt skulle ju ingen vara överviktig eller ohälsosam!

      Min T är också längst i klassen, brås på mig och kommer säkert vara färdigväxt tidigt precis som jag. Noterade samma sak på handbollen härom veckan, trots att halva gruppen är året äldre än henne så är hon längst. Inte alls överviktig, det var inte jag heller som barn, men jag kan minnas den där känslan av att vara större än alla andra.

  8. Åh det gör ju så ont i hjärtat! Nu har jag inte barn själv men däremot 6 syskonbarn. Jag är själv 18 år och syrrans äldsta är 12 så man kan väl säga att jag automatiskt blivit deras förebild och den ”vuxna” de kan prata med. De vill alltid bli som jag vilket är det sista jag vill (är fröken duktig med 1000 krav på mig själv, panikångest i perioder osv.)

    Äldsta tjejen har sedan mellanstadiet haft tjejer i klassen som haft bantningstävlingar (smalast innan sommarlovet vinner) och hon fäller ofta kommentaren ”bara lite mat, jag har tänkt gå ner lite i vikt”. Ofta säger hon det så bara jag hör och det skär i hjärtat! Jag brukar säga att en smal kropp inte säger något om hur man mår men känner att det inte räcker från min sida. Tar också gärna tacksamt emot tips!

    • Prata med hennes föräldrar, prata med skolan, involera de andra barnens föräldrar, riv upp himmel och helvete. Bra tips i övrigt är att inte kommentera sin egen kropp eller andras kroppar, alltså inte heller positivt – vad snygg du är, vad smal du har blivit. ALDRIG kommentera mat negativt, sucka eller säga att jag skulle inte ätit den där etc. Ge barnen beröm efter hur de är, inte efter vad de presterar. Avdramatisera både mat och motion. Vi äter för att bli mätta och få energi. Punkt. Vi rör på oss för att det är roligt och får oss att må bra. Typ den inställningen.

    • Det är inte klokt att det börjar så tidigt! Känner igen det från mina syskonbarn också, som är äldre än mina barn. Tycker Mari har jättebra tips. Ffa involvera föräldrarna så att de är medvetna om vad som försiggår!

  9. Aj! Men å andra sidan är det ju inte konstigt så som världen ser ut. Tänker att det måste vara svårt som förälder för även om en har bra syn och värderingar hemma så finns ju det massiva trycket utifrån. Pratade med min kille om det igår faktiskt: Att jag har tydliga minnen om att jag står på vågen hemma och är förkrossad över att den passerar siffran 35. Hur gammal kan jag ha varit då likasom? Då har jag ändå växt upp med föräldrar som inte bantat eller gjort någon grej av maten, haft en sund syn liksom! Detta är ju länge sedan, innan internet och tusen kanaler på tv:n så jag tänker att trycket måste vara hårdare idag.
    Usch, det här blev ju deppigt, men jag vet inte? Vad gör en? Tänker att det kanske är bra att diskret plocka undan vågen (om en har en) så att en undviker det där vägandet i alla fall?

    • Nej, det är nog inte så konstigt, considering. Jag har vuxit upp i en rätt utseendefixerad miljö och det konstrade med min hjärna ett tag även om jag aldrig var överviktig eller fick nån ordentlig ätstörning (tack o lov). Därför är jag så extra noga med att inte prata kroppar och knappt ens vad som är nyttigt och inte. Men jag är ju bara en person av många i mina barns liv. Förhoppningsvis en av de viktigaste personerna men ändå, just utseende och sådant styrs ju mycket utifrån.

      Våg har vi faktiskt, den ska jag gömma! Tror inte att hon gjort den kopplingen ännu, att siffran därpå kan vara ”dålig” så kanske kan jag förekomma det…

  10. Min dotter fyller snart sex år och hon pratar redan om hur hennes bästis har en smal mage och hon en stor. Grejen här är att min dotter är överviktig och än så länge syns det inte så mycket när hon fortfarande är liten. Det är bara det att om hon utvecklas vidare enligt sin längd- och viktkurva, så kommer hon att vara på gränsen till fetma om man tittar på hennes BMI. Och nej, ni behöver inte påminna mig om att BMI inte är något bra mått. Jag vet det. Men man behöver inte stirra på siffran, men den ger en fingervisning. Jag har genomgått en förändring med ett överviktigt barn, vilket inte var lätt. Inte lätt utifrån att inte bli fixerad varken vid vikt, utseende eller mat för den delen. Och nu är jag redan orolig, hur ska det gå för vår lilla tjej? Jag har också pratat med henne om att alla kroppar är olika och även om att det inte är så bra att äta så mycket socker. Tänderna mår inte bra, magen mår inte, man orkar inte så mycket. Men hon är helt klart sockerberoende. Om hon bara får välja själv, så äter hon allt med mycket socker i. Äter dock gärna också grönsaker (vissa) och kött. Älskar att mysäta framför tv:n (vilket hon inte får allt för ofta, även om hon då gärna äter keso med äpple exvis). Ja, detta är helt klart jättesvårt. Förlåt att jag gled ifrån ämnet lite, men det gör verkligen ont när en liten (bara 6 år) pratar om att vilja ha en smal mage. Barn ska få vara barn och vara glada och springa och leka ute. Och älska och tro på sig själva. Att vara bra som man är. Har redan funderat på hur det kommer att bli när vi åker till Turkiet med massa andra familjer med andra barn. Då ska ju alla gå runt i bikini.

    • Åh… det är så svårt det där! Och vilket barn gillar INTE sötsaker? Önskar verkligen att barn bara får vara barn. Men förstår verkligen oron för ohälsosam övervikt om man ser de tendenserna. Jag vet inte hur det är med ”knubbiga” barn, det har du nog bättre koll på, men är det inte i många fall så att de liksom ”sträcker ut sig” i puberteten?

  11. Det är så jäkla svårt, för jag har flera stycken barn på mitt jobb som också säger så. För ett tag sedan var det en tjej som efter att vi ätit mellis sa att hon var tvungen att gå till gympasalen för att bränna kalorier.. Så jävla ont i hjärtat då alltså!
    Jag tror faktiskt att du är inne på helt rätt väg, att kanske inte fokusera på just själva smal/tjock-frågan utan försöka hänvisa till saker som de faktiskt förstår som att det är viktigt att äta mat så en orkar leka och samtidigt också att alla är olika och ser olika ut. Men jag håller med, det är supersvårt!

    • Åh fy vad det kniper i hjärtat! Jag pratar aldrig kalorier och sånt och kopplar aldrig ihop träning med mat. Den sortens kommentarer har jag inte hört än, tror inte min dotter har nån slags tanke om HUR hon skulle bli smal, lät mer som en sån där typisk grej de snappar upp i skolan, att de jämför magar eller nåt… Och jag kan ju bara styra vad som sägs hemma!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s