Min första förlossning (juni 2006)

Uppladdningen var inte den bästa. Först Hyperemesis Gravidarum hela graviditeten och sen någon slags förfärlig smärta i ljumsken de sista veckorna innan förlossningen. Jag var på sjukhuset var och varannan dag där på slutet och fick göra ultraljud för att kolla om jag fått en propp i benet, fick smärtstillande och det ena med det tredje men inget hjälpte. Sov ungefär två timmar i sträck i omgångar under dygnet och var totalt uttröttad när en läkare till slut, en fredag eftermiddag i vecka 38+2, förbarmade sig över mig och gav mig en tid för igångssättning måndagen därpå. Han undersökte mig också och konstaterade att jag redan var öppen 3 centimeter och att det kanske inte behövde betyda något men OM något skulle sätta igång under helgen så skulle jag ta mig till förlossningen ganska snabbt för det kunde gå undan.

Fredag eftermiddag. Dagen innan lillasysterysters bröllop. Barnafadern var hos sin frisör och fixade frillan. Jag tog spårvagnen från Östra Sjukhuset till Brunnsparken för att gå till honom så att vi kunde åka gemensamt hem med bilen. Min enda plan för kvällen var att försöka raka benen så att jag inte skulle skrämma ihjäl alla bröllopsgäster.

16.45 går jag i Brunnsparken. Det är en varm junikväll, fullt med folk på uteserveringarna och precis utanför en restaurang får jag stanna för att jag får en värk. Jag tappar min väska och står och kvider och tänker just ”det HÄR är en värk”. Jag hade haft väldigt mycket sammandragningar under lång tid men det var ingen tvekan, det här var en värk. I efterhand så har jag undrat över varför ingen frågade den uppenbart höggravida kvinnan som står framåtlutad och kvider i någon minut hur hon mår men det är ett sidospår…

Jag går vidare den korta biten mot frisörsalongen och slår mig ner där medan jag väntar på Barnafadern som nästan är klar. Försöker vara social men får ett par värkar till under kvarten jag sitter där. Medan han betalar går jag ut till bilen och väntar. På tio minuter får jag tre värkar. Jag tänker att vi ska åka hem, jag ska ta ett bad och ett par alvedon och se om det lugnar ner sig. Har ju hört om hur det brukar vara för förstföderskor.

Från stan till vår lägenhet i Västra Frölunda tar det kanske 15 minuter. När vi väl är där kan jag inte lämna bilen. Jag har då tre värkar på fem minuter och ringer förlossningen från bilen medan Barnafadern springer upp för att hämta BB-väskan som bara är halvpackad. Jag försöker instruera om necessär som ska med och hinner väsa MINST tre gånger att han INTE får glömma kameran. Jag ringer förlossningen på Mölndals sjukhus och kan inte prata för att jag får värkar under tiden. De är lite lagom lakoniska, suckar säkert över förstföderskan, men säger att vi får komma in. Barnafadern kommer ner med väskan och har så klart glömt kameran men jag låter honom inte springa upp och hämta den, jag har för ont.

Till förlossningen tar det max 15 minuter och på väg från parkeringen till rätt avdelning får jag om och om igen stanna och vänta ut värkar. Skriker högt och skrämmer säkert ihjäl en och annan i min närhet. Vi ringer på och en stressad barnmorska visar oss in i ett undersökningsrum. Hon undersöker mig, jag är 6 cm öppen och skriker av täta, intensiva värkar. Hon verkar stressad och säger typ ”oj, jag får se om vi har något rum ledigt, det är lite mycket idag…”. Klockan är nu 17.45, en timme sedan första värken.

Jag har så sjukt ont. Kan inte fatta hur jag ska överleva flera timmar av det här. Skriker, slår med knytnäven i betongväggen och säger flera gånger till Barnafadern ”glöm inte att jag vill ha epidural”. Det känns som en evighet men barnmorskan kommer tillbaka efter en kvart. Klockan är 18 när hon drar av mig min kjol och undersöker mig igen. Jag är öppen 10 cm och vattnet går när hon känner efter. Halvnaken (med en handduk över mig) och skrikande ligger jag kvar på sängen som de rullar in i ett ledigt förlossningsrum. Barnmorskan säger något i stil med ”det är bara att trycka på om det trycker på, jag måste till en annan förlossning nu, ring på klockan om ni måste, jag slutar nu vid 19 så det är nog inte jag som förlöser er”. Jag fattar ärligt talat inte riktigt vad de menar men vi är ensamma. Och ungefär så upplever jag de kommande två timmarna. Vi är ensamma i rummet och jag trycker på när det trycker på men vet inte vad jag ska göra eller hur. Förstår nog inte ens att det är krystar jag gör. Jag är så trött, så törstig, så hungrig. Allt jag ätit denna dag är en frukostmacka hemma och en snickers på sjukhuset och nu är det kväll. Jag har lustgas men vet inte hur jag ska göra med den och tycker inte att den fungerar, jag blir lite snurrig men allt gör lika ont ändå. Ibland kommer barnmorskan in, tittar till mig, föreslår att jag ska ställa mig på knä, eller lägga mig ner igen, skriver lite i datorn och går igen. Hon sätter en skalpelektrod på bebisens huvud för att hålla koll på hjärtljuden men vi är mest ensamma.

Framåt 20-tiden kommer det plötsligt in flera personer i rummet. Jag vet inte vilka det är. Barnmorskan och en läkare och…nån mer. Läkaren är norska och hon försöker uppmuntra mig genom att säga typ ”åh vilka fina kräfter du har, jättefina kräfter”. I mitt huvud pratar hon om kräftor och jag tänker sorgset på skaldjursbuffén lillasysteryster ska ha på bröllopet dagen därpå. Konstaterar att jag nog kommer missa den… I själva verket berömmer hon så klart mina krafter…

Men bebisens hjärtljud dalar och hon säger snart ”nu vill vi få ut bebisen, jag kommer klippa lite här”. Hade hon sagt ”nu ska jag ta en häcksax och dela dig från snippa till örsnibb” så hade jag inte brytt mig. Jag känner inte klippet och snart därefter ”glider” bebisen ut. ”Jag tror det är en flicka!” säger Barnafadern och jag känner att jag inte bryr mig. Att jag bara vill få vara ifred nu…

20.01 föddes hon. Tre timmar och 16 minuter efter den första värken i Brunnsparken. Navelsträngen är så kort att när de försöker lägga henne på mitt bröst så hamnar hon bara längst ner på magen. Hon känns tung tycker jag men vägningen och mätningen visar sen högst normala 3260 gram och 50 cm. Barnafadern klipper navelsträngen och jag får henne på mitt bröst. Svart hår och små ljud, jag kan inte förstå det. Moderkakan ska ut förstås och medan de hjälper mig med det så tror jag först att en helikopter har landat på sjukhusets tak. Sedan förstår jag att vi är på väg in i en biltvätt, det brusar jättehögt. Jag får fram till Barnafadern att han får ta bebisen och sedan försvinner jag. Armarna dunsar ner vid sidan, allt svartnar och det blir plötsligt annan aktivitet. De sänker huvudänden på sängen, för att jag ska få blod i huvudet antar jag, och sätter även dropp på mig. Jag är helt slut, behöver näring och vätska och det tar en stund innan jag känner mig medveten igen. Ser min man sitta och titta på det där lilla byltet. En liten flicka.

Jag behöver bli sydd, jag blev ju klippt. Och när jag kvicknat till är det dags. Jag ber om bedövning men barnmorskan som ska sy mig, samma som sa att hon skulle sluta vid 19 men uppenbarligen fått jobba över denna fredagskväll, säger att det bara är några få stygn. Hon börjar och jag skriker när nålen går in i mig. Kanske har jag blivit hyperkänslig plötsligt men det känns. Rejält. Jag ber igen om bedövning och jag tror att hon sprayar på något men jag känner nästa nålstick lika mycket i den allra känsligaste delen av kroppen. Skriker och vrider mig. Hon säger att jag måste ligga still och att det bara är ett stygn kvar. Sen är det bara ett stygn kvar. Och ett stygn kvar… Av allt sedan förlossningen startade är detta utan att tveka det värsta. Jag känner mig så oerhört liten och utsatt, kränkt och oförstådd. Ligger naken och någon sticker en nål i mig medan jag skriker. Helt sjukt.

Vi får brickan med smörgåsar och nu är jag hungrig. Jag inhalerar smörgåsarna och drickan och det smakar SÅ gott. Illamåendet är borta. Jag försöker gå på toaletten men kan inte gå. En ny barnmorska har kommit och hon och Barnafadern bär mig till toalett men jag kan inte kissa trots att jag fått rejält med dropp. Barnmorskan säger att hon behöver sätta en kateter och jag skriker högt i tron att det ska göra ont, som när jag blev sydd. Men hon bedövar noggrant och är så försiktig och jag känner inte ett dugg. Det är en lättnad förstås, att få tömma blåsan till slut…

Klockan är en bra bit efter midnatt när de till slut rullar ner oss till BB. Jag ligger kvar i sängen med mitt lilla bylte på magen. Jag är SÅ hungrig nu. Men frukosten serveras inte förrän vid 07, det finns inget öppet i närheten och vi har inte med oss något ätbart i bb-väskan…

På grund av GBS-infektioner under graviditeten skulle jag fått antibiotikadropp under förlossningen. Det hann vi aldrig med och därför behöver bebisens andning övervakas. De tar henne därför till barnmorskestationen för att hålla koll på henne. Säkert med tanken att vi då ska kunna sova bättre men istället ligger vi vakna hela natten. Hungriga och undrar vad i hela friden som hänt… Har vi fått en bebis? Var är den i så fall? Är det så här det är att bli föräldrar? På morgonen får vi så klart tillbaka vår dotter. Och vi får mat. Jag vet inte riktigt vad jag är gladast för just då ;-).

Det blir så klart inget bröllop den lördagen. Men bruden friseras av en släkting som har sin salong på just Mölndals sjukhus så hon, övriga systrar och mamma kommer upp för att titta till underverket. Jag har väldigt lågt HB plötsligt och kan inte gå utan stöd eftersom jag är så yr så jag ragglar igenom korridoren hängande över bebiskorgen. Vi måste stanna i två dygn för att andningen ska övervakas och jag äter allt jag kan lägga händerna på (och skickar Barnafadern på otaliga inköpsrundor). Underlivet känns som köttfärs rent ut sagt, jag lånar en sittring att sitta på och innan vi åker hem på måndag morgon ber jag en barnmorska att se efter för det gör så ont. Hon tittar och säger förvånat att det var lite märkligt sytt… Som en lång söm istället för flera individuella stygn. Det har dessutom blivit infekterat och svullnat så nu skär tråden in. Inte konstigt att det gör ont… Hon vill inte ta upp allt, för då måste jag sys om helt, utan hon släpper lite på tråden och instruerar noggrann tvätt, flera gånger dagligen. Hon visar med en spegel hur jag ser ut och ber mig hålla koll själv hemma – blir det mer svullet eller rött, eller om jag får feber, så ska jag komma in direkt.

Vi åker hem. I det där märkliga chocktillståndet som bara förstagångsföräldrar upplever. Det tar en månad innan jag kan gå något längre sträckor utan att det skaver i underlivet. Det tar flera månader innan jag börjar knyta an till min dotter. Det tar två år innan jag faktiskt vågar berätta för någon hur jobbig den första tiden var, rent psykiskt, och får hjälp i efterhand för den milda förlossningsdepression jag (så klart) drabbades av. Och det tar ytterligare något år efter det innan vi vågar börja tänka tanken på syskon. Men det är en annan historia!

16 reaktioner på ”Min första förlossning (juni 2006)

  1. Åh Beata! Vilken förfärlig första upplevelse med förlossningen, så hemskt. Blir alldeles kallsvettig när jag tänker på hur ni blev lämnade där, att krysta på eget bevåg liksom. Ofattbart.

  2. Sitter och minns mina två förlossningar… första med akut kejsarsnitt och andra med massor av stygn och toksmärta vid toalettbesök. Vet inte vilket som var bäst. Känslan att få en liten skrutta på magen direkt efter födseln är ju helt magisk men att inte kunna gå på toaletten utan att nästan svimma och flera återbesök hos gyn för att få bort ”flikar” efter stygnen är ju inte någon höjdare. Inte heller att efter en massa år fisa ofrivilligt för att det är svårt att knipa – så jobbigt för mig.

  3. Fick plötsligt ett flashback när jag läser din berättelse. Fast jag var aldrig ensam. Men jag blev sydd (med bedövning) men det tog hur lång tid som helt så mina ben domnade av. Fick svimningsanfall under tiden. Men det var efter allt detta som helvetet började. Sonen mådde inte bra. Jag mådde inte bra så det blev ambulans för oss fr Mölndal till Östra. Jag var helt matt efter att ha tappat blod men det tog 2 dagar innan någon tänkte på att jag kanske inte mådde så bra. Allt fokus var på lillkillen. Jag visste inte hur man skulle må och så mådde man ju naturligtvis dåligt eftersom min lille son var sjuk. Hade problem med kissereiet så blev uppmanad att själv sätta kateter på mig om jag ”inte fick ut allt” vilket inte var lätt. Fick hjälp till slut med att sätta kateter och då upptäcktes det att en kompress hade ”glömts kvar” i mitt underliv. Pga infektionsrisken blev personalen så tvungna att tvätta rent ”köttfärsområdet” vilket var fruktansvärt. Jag grinade och det gjorde svinont.
    Allt ordnade dock upp sig och efter en vecka på sjukhuset fick vi åka hem. Då mådde sonen bra men det tog ca 1 månad innan jag var pigg och skavet i underlivet försvann. Trots att detta var 16 år sedan sitter denna upplevelse som en tagg i mig.

  4. Jag blir jätterörd. Och litet rädd. Det är så fint och så hemskt på samma gång, och jag vill inte att mitt lilla underliv ska bli köttfärs. Vilken hemsk kvinna som gjorde så mot dig.

    Jag tar nog och väntar en liten stund innan jag sätter tänderna i nr 2 😉

    Kram!

  5. Fy vilken fruktansvärd upplevelse, vilken barnmorska lämna er ensamma och sen vara sy utan bedövning. Hon har nog valt fel jobb. Tack för att du delar med dig!

  6. Precis som du är jag förlossningsberättelse- knarkare.

    Jag läser. Och gråter. Och är tacksam att du delar med dig.

    Och förbannar.

    Att ni var ensamma så mycket.

    Att du mådde skit.

    Att de sydde åt helvete.

    Och lider med dig att du fick komma in den där köttfärsen. Förstår ju varför men vadå traumatiskt mitt i allt.

    Och att du led så efteråt. Jag menar va f-n – HG!!! Det räcker och blir över.

    Nu ska jag läsa den andra berättelsen och gråta lite till.

  7. Det är faktiskt lite sorgligt att läsa att du blev så illa omhändertagen första gången, att de inte hade mer tid. Det där med att sy tycker jag är jobbigt. Min första förlossning gick också fort. Narkosen skulle sätta epidural men hann inte heller, från 4 cm öppen till sonen var ute tog ca fyrtio minuter. Sedan blödde jag, i mängd. De fick ut moderkakan men efter en stund blödde jag massor igen så det slutade på operation med skrapning (satt rester kvar av momoderkakan). När jag vaknade efter operationen hade jag känslomässigt valt vatten före min son. Men efterhand kom anknytningen. Men när vår dotter föddes gick förlossningen hur bra som helst, undersköterskan kommenterade hur lugn jag såg ut. Efter skulle de ev sy ett stygn som sedan blev flera. Då tyckte de jag var shåpig för jag tyckte det var så jobbigt. Först glömde de ge bedövning och när jag trots den tyckte det var superjobbigt försökte de få mig att känna efter för det skulle ju inte göra ont. Jag vill dock minnas att jag var av annan åsikt. Det är lite tråkigt att de inte verkade förstå att det förmodligen handla om en hel del rädsla för att det skulle bli som första gången…. Jag hade också gbs men hann inte få den antibiotikainjektion som skulle ges en timme innan och fick därför stanna ett sjukt segt dygn på BB. Men är tacksam för att de visste om att jag hade det och för de antibiotikaimgångar jag fick när jag var gravid. Vi fick ju en frisk liten flicka.

    • Tycker alltid det är sorgligt när man känner att patienter inte behandlas med medmänsklighet… ”Nähä, så DU tycker inte att det borde kännas det här, nä då inbillar jag väl mig bara, jag som ligger här med benen i vädret…” . Så dumt.

  8. Hu! Jag blev också sydd utan bedövning när tvåan fötts. Det var bara tre stygn, men det kändes som att hon sydde med taggtråd 😖 Mycket värre än utdrivningen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s