Min andra graviditet och förlossning (december 2010)

Efter vårt första barn så lärde jag mig allt jag kunde om Hyperemesis gravidarum. Fast besluten att vara så påläst som möjligt om tillståndet och om behandlingsalternativ ifall vi skulle vilja ha ett barn till. I början tänkte jag ofta att det kanske fick räcka med ett barn. Graviditeten, förlossningen och tiden efter var så jobbig att jag inte visste om jag skulle klara det igen. Men bebissuget växer ju, lever sitt eget liv. Och vi har alltid tänkt att vi vill ha fler barn. Tre, kanske fyra?! Nu känner vi att två kanske räcker alldeles utmärkt…

När vi väl var redo så kontaktade jag mödravården och bad om en tid redan innan jag skulle plocka ut spiralen. Jag förklarade hur min första graviditet varit, berättade om de mediciner jag ätit då och vad jag ville testa den här gången och fick dem att lova att stötta mig. Or else. Jag tog också kontakt med psykologen jag gått hos för att reda ut min förlossningsdepression och träffade henne för att prata igenom en handlingsplan för det mentala. Beväpnad med både barnmorskans och psykologens stöd började sedan bebisförsöken.

Det tog två missfall och totalt ett års försök innan det ”tog sig”. Jag fick HG men också hjälp snabbare av förstående barnmorska och mentalt stöd från psykologen som jag träffade med jämna mellanrum under graviditeten. Jag hade GBS-infektioner även denna gång, med blödningar och prematura sammandragningar som följd, men övervakades av läkare på specialistmödravården. Det var en kamp men jag kände för det mesta att jag var i goda händer.

Jag var beräknad till 11 januari 2011 men efter Aurora-samtal (samtal för förlossningsrädda) där jag gick igenom min första förlossning och rädslan den gett så bestämdes att jag skulle sättas igång ett par veckor tidigare. Dels för att jag skulle få föda under kontrollerade former, dels för att jag inte skulle behöva gå längre än nödvändigt med HG och dels för att jag skulle hinna få antibiotika-dropp i tid med tanke på GBS:en. Det gick ju så fort första gången att risken var att jag inte skulle hinna in den här gången om det fick starta spontant.

Jag fick först tid till v 38+0 men efter en rejäl HG-svacka på slutet som gjorde mig alltmer påverkad psykiskt så fick jag tiden tidigarelagd till 37+0, 21 december 2010.

Det var en tisdag morgon och Teodora fick sova hos sin farmor den natten. Jag sov säkert inte så mycket men var ändå taggad på morgonen. Duschade, flätade håret och åt en rejäl frukost. Vi var på sjukhuset vid 07-tiden och fick dricka kaffe medan vi väntade på läkarundersökning. Väskan var ordentligt packad, vi var förberedda och allt var lugnt.

Läkaren var lite skeptisk först. Vecka 37+0 är det tidigaste de vill sätta igång (förutom i specialfall som vid havandeskapsförgiftning osv) och han menade på att det kunde ta lång tid det här. ”Det är inte säkert att ni får bebisen idag om jag säger så”. Jaja, tänkte jag, det är vad du tror. Jag visste att jag var mogen med tanke på alla prematura sammandragningar och att det skulle gå fort även denna gång. Han undersökte mig och konstaterade lite förvånad att jag var öppen 2 cm och att tappen var mjuk och nästan utplånad, så det skulle räcka att ta hål på hinnan för att sätta igång det hela.

Jag fick antibiotikadroppet satt (det ska sitta i fyra timmar) och en barnmorska kom och tog hål på fosterhinnan så att vattnet började sippra. Klockan var då cirka 9.30. Jag gick runt i rummet, Barnafadern lyssnade på radio och jag åt en clementin. Kände ingenting men traskade runt med min droppställning för att försöka få igång värkarbetet. En timme senare, vid 10.30, fick jag den första värken. Traskade på en stund och barnmorskan kom för att undersöka. Fortfarande bara 2-3 cm öppen. Jag vankade på, låg korta stunder och minns inte direkt vad vi pratade om eller gjorde. Påminde barnmorskan flera gånger om att jag ville ha epidural sen. Ytterligare en timme senare hade jag täta, intensiva värkar. Barnmorskan föreslog en dusch som smärtlindring och jag testade i ungefär två minuter innan jag kom ut igen, det gjorde för ont att stå upp. La mig i sängen och hade ont som sjutton, försökte mig på lustgasen men kände ingen effekt. Barnmorskan undersökte – 4 cm öppen och det kunde vara dags för epidural. Klockan var då cirka 11.50. Hon gick ut för att ringa på narkosläkaren och kom tillbaka inom ett par minuter. ”Du har tur”, sa hon ”han var precis färdig i rummet bredvid så han kommer här”. Jag fick lägga mig på sidan och försöka krumma ryggen men hade samtidigt så galet intensiva värkar. Skrek att jag inte kunde ligga så, det tryckte på för mycket. Barnmorskan sa typ ”då måste vi undersöka dig igen, om det trycker på så”. Jag fick hjälp att vända mig till rygg, hon undersökte och konstaterade att jag var fullt öppen. Klockan var då 12. Från 4 till 10 cm på tio minuter. Tror sjutton att det gjorde ont!

Jag ville dock inte acceptera detta grymma faktum, att det var dags att krysta, utan ylade ”jag vill ha epiduraaaaal, ni har lovat att jag ska få epiduraaaaal”. Barnmorskan gjorde sitt bästa för att förklara att det inte hjälper nu, att nu ska vi bara få ut bebisen (och tänkte förmodligen över sitt yrkesval både en och tre gånger) och någonstans i förvirringen insåg jag att jag inte skulle behöva krysta i två timmar som sist utan att jag nog skulle få ut bebisen ganska snart.

Men här spelade min kropp mig ett spratt plötsligt. Jag vet inte om den var helt slut efter den intensiva värkstormen och snabba öppningsskedet men den behövde en paus. I flera minuter. Medan bebisens huvud stod och sprängde precis vid öppningen. Har ni fött barn vet ni vad det innebär. Om inte så kanske orden ”spetsad i muttilurven på en brinnande påle” kan ge en fingervisning. Jag fick en krystvärk, och en ny paus. En till värk, och en ny paus… Totalt räckte det med fyra krystvärkar, och 20 minuter, men det kändes som en evighet när vi bara väntade mellan värkarna. 12:21 föddes hon så. Vår andra lilla tös. 2960 gram och 48 cm perfektion. Hon kom upp på mitt bröst direkt, varm och blöt och underbar. Det onda gick över, moderkakan kom ut lätt och jag hade bara fått en pytteliten bristning som inte ens behövde sys. Barnmorskan var närvarande och omtänksam, vi pratade ganska direkt om hur det kändes och hela grejen var totalt annorlunda än min första förlossning. Läkaren som undersökt mig på morgonen kom förbi för att kolla läget innan han gick på lunch och hajade till när han såg mig ligga där, stolt som en tupp med min bebis i famnen. ”Det blev visst en bebis idag, ändå” sa han…

Efter någon timme, när de obligatoriska smörgåsarna inmundigats, så duschade jag och kissade alldeles själv. Sen kunde vi traska upp till BB där jag visste att jag skulle behöva stanna i två dygn. Antibiotikadroppet hann inte sitta i de rekommenderade 4 timmarna men allt såg bra ut. Säkerhetsåtgärd att ändå kontrollera andningsfrekvensen under ett par dygn. Vi fick installera oss på BB, jag försökte amma och senare på eftermiddagen fick storasyster och farmor komma och hälsa på familjens nyaste medlem. Lyckan i det!

Denna förlossningsupplevelse var totalt annorlunda än min första. Det gick oerhört fort och gjorde galet ont, det sticker jag inte under stol med. Men allt runtomkring fungerade perfekt och kändes kontrollerat och omhändertaget. Känslorna kom ganska omedelbart och anknytningen fungerade väldigt mycket bättre denna gång. Jag mådde bra direkt efter och dagen innan julafton fick vi åka hem med vår tidiga julklapp. På grund av gulsot blev vi inlagda igen några dagar senare. Lillan behövde sola i ett par dygn för att få ner mängden bilirubin i blodet. Skittråkigt att ligga där och titta på sin bebis som låg under sollampan, särskilt med tanke på att tredagarsgråten drog igång ungefär samtidigt. Jag har nog aldrig gråtit så mycket! Men hon mådde bra och vi blev väl omhändertagna och fick snart åka hem igen. Hem och bli tvåbarnsfamilj!

13 reaktioner på ”Min andra graviditet och förlossning (december 2010)

  1. Okej, jag kunde inte vänta 😉 Och den här berättelsen lugnade mig lite. Jag inser att jag nog måste försöka sätta mig in i det där med att föda barn lite mer. Jag känner mig inte rädd men jag är kanske inte så mentalt förberedd som jag tror eftersom jag ryggar tillbaka lite när det kommer till köttfärs och kön och smärta. Klart som tusan att jag förstår att det kommer att göra asballaont, men ändå!

    Glad att du fick en trevligare upplevelse med nr 2.

  2. Så bra att det blev bättre andra gången. Jag hade en ok första förlossning men den tog tid. Andra, gick av bara h*****e 😉
    Skönt att du har en positiv upplevelse i bagaget när det är dags för din trea att titta ut.

  3. Oj, oj vilken läsning! Känner plötsligt ett sting av rädsla för att föda. Jag minns ju hur satans ont det gör och när det går fort. Min dotter var nära att komma i toaletten … Hmm … Inte ens jag hann med att förstå. Men vad härligt att den andra förlossningen blev så mycket bättre än första. Tänk vad bra det kommer gå under den tredje!!!!

    • Ånej, rädd vill jag ju inte göra någon!! Du har ju gjort det förr så du vet att smärtan inte är att leka med men ändå, det kan ändå bli positivt! Det kommer gå jättebra, kan la inte vara värre än att köra triathlon 😉

  4. Men underbart!
    När jag kom in för igångsättning i vecks 42+0 fick de först mogna tappen. Din redan utplånad. I vecka 37! Hahaha! Lång näsa på den läkaren.

    Glad att andra upplevelsen blev bättre.

    Härlig läsning.

  5. Vår store prins är född november 2007 och känner så väl igen mig i mottagandet du beskriver på Mölndal, så likt vårt. Ensamma, dåligt bemötande, bortglömda på BB osv och valde istället Östra när det var dags för lilleman 3,5 år senare och fick ett fantastiskt bemötande som var en total motsats till vad vi var med om första gången. Så tråkigt att höra att fler haft samma bemötande men vackert skrivet av dig och önskar dig verkligen en fin förlossning denna gången.//Jenny

    • Har hört många säga så faktiskt, iaf runt den tiden. Mitt andra barn födde jag på Ryhov i jönköping eftersom vi hunnit flytta då, inser att det inte framgår i texten. Och tredje kommer födas där också förstås… Har en faster som är barnmorska och jobbar på mölndal nu och det är oerhört jobbigt inom förlossningsvården öht i göteborg (i hela landet kanske?). Nerdragningar, helknäpp personalpolitik osv. Känns så galet, när det drabbar kvinnor och nyfödda barn i en av de mest känsliga situationerna i livet.

    • Ja, det blev ju bra den gången! Det gör ju SJUKT ont. Alltså, SJUUUUUKT ont… men ändå, att kunna lämna det där rummet och känna liksom ”high five med mig själv, det där funkade bra!”. Det var härligt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s