Jag är inte direkt någon ”frukt är godis”-tjej. Frukt är GOTT men godis är också gott. Och choklad är mitt bästa godis.
Förutom när jag är preggers uppenbarligen. Ändå gjorde jag ett tappert försök och köpte nya hajpade jappchokladen men nä. Inte jättegott. Även om jag var tvungen att äta ganska många bitar för att konstatera det. Man måste ju anstränga sig.
Så än så länge vinner fruktsalladen. Idag en banan, ett äpple, en apelsin och ett gäng vindruvor. Och mjäll. Eller kokos, either or. Fyra frukter, direkt efter middagen. Så jobbar jag.
In other news: Det tog mig hundra år att skriva detta inlägg eftersom Liten kollar på Frost för sjuhundratusende gången och jag är tvungen att gråta vid alla lämpliga och olämpliga tillfällen för sjuhundratusende gången. Musikaler alltså. Mest effektiva motionen för denna quinnas tårkanaler. Jag gråter när de sjunger vackert. Jag gråter när de sjunger sorgligt. Jag gråter när det sjungs i stämmor. Ibland gråter jag för att de drar efter andan på så fantastiska sätt. Visa en sjungande fruktsallad och jag grinar förmodligen ihjäl mig.
Jag är som du med gråtandet tror jag. Särskilt till Frost. Frost är helt magnifik!
Här är en till som gråter ofta och till det mesta. Senast igår när Molly och jag lyssnade på Jon Henrik när han vann Talang, vi laddade inför Mello. Barnen börjar vänja sig, skönt på ett sätt tycker jag. Lite ivägen och jobbigt ibland.
Hahaha! Det vore väl något. Disney kommer med en ny film”Tutti Frutti – The Musical”.
Men självklart är det så att så gärna ska få oss att lipa, det är ju meningen.
Jag använde både Vuelie (ja, den där Na, na ja heya na…) Vill du inte ut och leka och Let it go på våra musikklassers julkonsert. Tänk dig de vackert klingande barn- och ungdomsrösterna uppbackade av hela Symfoniorkestern. Ljuvligt tårdrypande!
Njut du av din fruktsallad! 😃
Ja, vuelie sjöngs på julgudstjänsten vi var på, jag bröt nästan ihop! Musik alltså, går rakt in i hjärtat…
Jag gråter också mycket, eller ja gråt och gråt men jag blir tårögd för mycket. Senast idag när jag tittade på när Stina tog VM-silver i Falun och sist jag storgrät var när jag satt och tänkte på hur mycket jag älskade mitt syskonbarn som fyllde ett år för inte så länge sedan. Satt och skratthulkade åt mig själv efter ett tag när jag insåg vad jag höll på med. Men sån är jag!
Jag grät till Frost när jag visade den för min högstadieklass i höstas… För att den är så fin, och för att mina barn som gillar den är så fina och för att livet är så fint and so on… Och ja, jag kan nog framkalla en tår nu med om jag så bara tänker på ‘vill du inte ut och leka…?’…
Eller hur!! Ibland tänker jag på det och grinar och så snörvlar jag fram mellan tårarna, till barnen, att de MÅSTE ta hand om varandra, att systrar (syskon) är det bästa som finns och att de aldrig får stänga ute varandra…
…å nu lipar jag en skvätt till…
Haha, känner igen det där: ”Den här var inte så god så jag tar en till!”
Trots att jag är opreggo så känner jag också igen att gråta till märkliga saker, eller.. musikaler är ju egentligen inte så märkligt alls. Vid pms gråter jag alltid av den där pyttehästen i reklamen. Det är något med den som väcker sån ömhet hos mej att jag bara MÅSTE gråta lite 🙂
Men alltså, det här grinandet har INGET med graviditet att göra. Jag gråter jämt. Till allt och inget. Ibland bara för att det är så himla skönt 🙂
Men fy vad jag känner mej dum nu, som antog det. Vet ju att en inte ska anta saker , tycker själv att det är så störigt.
Haha, lugnt! Hormoner brukar ju dra på känslorna rejält men jag är bara extremt gråtmild av mig. Alltid varit. Och ibland gråter jag och barnen ikapp när vi kollar på frost 🙂