Varför jobbar jag och varför tränar jag trots Hyperemesis Gravidarum

Jag skulle kunna vara sjukskriven på heltid utan en tanke på jobbet och jag skulle kunna ligga till sängs hela dagen utan att ens tänka på motion pga min graviditetssjukdom Hyperemesis Gravidarum. Men det gör jag inte. Och det enkla svaret på frågan ”varför?” är: För min mentala hälsas skull.

Men jag svarar ju sällan enkelt och kortfattat på frågor. Så här kommer den långfattade versionen.

Att jag mår väldigt dåligt fysiskt som gravid vet ni om ni läst min blogg de senaste månaderna. Att jag dessutom påverkas väldigt mycket psykiskt har jag inte heller stuckit under stol med. Dels på grund av den ständiga kampen mot illamåendet men också, kanske, för att jag är sådan? Påverkas av hormonerna i största allmänhet? Svårt att avgöra vad som ger vad men redan under tidigare graviditeter och under planeringen av denna så skapade jag vissa strategier för att klara av det.

Att åka till jobbet varje dag, om än bara i 4 timmar, gör att jag får lite struktur på vardagen. Jag får viss distraktion. Jag får göra något jag älskar (för jag älskar verkligen mitt jobb!) och känna mig nästan som mig själv en stund. Det gör att veckorna går fortare och att jag mår bättre mentalt. Det är samtidigt en kamp. Oftast väljer jag bort smink och piff för att jag inte orkar, vissa dagar får jag lägga mig i vilorummet. Ibland kommer jag inte ens ur sängen hemma och då sjukanmäler jag mig förstås. Men jag vill inte släppa det helt även om det – faktiskt – gör att jag mår sämre resten av dagen sen.

Ofixad och illamående på jobbet. Men känner mig åtminstone halvvanlig i några timmar.
Ofixad och illamående på jobbet. Men känner mig åtminstone halvvanlig i några timmar.

Och träningen. Det är den enda motion jag får. Jag åker bil till jobbet numera (det är en förutsättning för att överhuvudtaget klara av att jobba lite), jag sitter still på kontoret och sedan kör jag hem och ligger i sängen resten av dagen. Jag försöker ju få lite dagsljus varje dag men jag kan inte promenera utan att få riktigt ont i fogarna. Så yogan, pilatesen och konditionsträningen är ett sätt att vårda den värkande kroppen lite. Men framförallt så blir jag lycklig av det. En liten skjuts av endorfiner, en liten glimt av den jag är i vanliga fall – det bär mig genom dagen och genom alla timmar av illamående. Illamåendet blir inte bättre av träningen (tar jag ut mig för mycket blir det snarare sämre) men knoppen mår väsentligt bättre.

Jag går upp samma tid varje morgon, 05.30, och sedan avgör dagsformen vad jag kan göra. Ibland oerhört långsam yoga, ibland gravidanpassade intervaller på crossen. Vissa dagar kommer jag som sagt inte ur sängen. Det får jag ta. Men jag fortsätter försöka. För att efteråt får jag vara den här glada, svettiga, tomatröda personen en stund. Värt.

Varför träning? Framförallt för att jag är den här glada, svettiga, tomatröda en stund efteråt. Värt.

 

Att det överhuvudtaget fungerar att jobba och att motionera beror förstås på att jag ”bara” har en mild-måttlig variant av HG och på att jag svarar bra på den rejäla medicineringen (1800 mg gabapentin kombinerat med 16-24 mg Zofran/Ondansetron). Många med HG kämpar för att få i sig 1000 kalorier om dagen. Andra kräks upp till 40 gånger dagligen. Då har man helt andra förutsättningar än jag…

5 reaktioner på ”Varför jobbar jag och varför tränar jag trots Hyperemesis Gravidarum

  1. Bra att du pallar våga välja det mentala framför det fysiska. Och jag förstår verkligen att det känns viktigt att hålla fast vid sådant som ger någon slags struktur och koppling till det normala.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s