Spretigheter

Årets första goda gärning för kroppen blev ett yogapass här på morgonen. På mattan i vardagsrummet på Holmen framför Barnkanalen på TV och Yogobe på plattan. Som det brukar vara när jag yogar. Det ger lugn ändå.

Det stormar ute och jag vaknade tröttare än när jag la mig trots 10 timmar i sängen. Känns som att någon glömde ladda mitt batteri inatt. Tur att jag inte behöver prestera något idag heller. Bara ligga här och läsa eller se på tv eller sova en stund eller tre. Barnen underhålls av kusiner och mat fixar någon av papporna. Som att vara på all inclusive fast aldrig behöva lämna flanellpyjamasen! Jag skulle kunna tänka mig att stanna till april.

image

Vid tolvslaget på nyårsafton tog min svåger lite bilder. Jag blev faktiskt milt chockad när jag bilden på mig och Barnafadern. Nog för att jag vet att jag var osminkad och ofixad men jag ser ut som sju svåra år. Blek på det där sjuka sättet. Svullna och rödkantade ögon efter alltför många tårar. Nästan urholkad trots att jag väger hundra kilo mer än vanligt. Spruckna blodkärl efter våldsam kräkning efter förrätten (synd på så fina gratinerade havskräftor). Varning för ytlighet men jag vill vara snygg. Ha rosig hy och rynkor från skrattanfall istället för av migränspänningar. Smink som döljer lagom och framhäver lagom. Solsken i blick. Det ska jag satsa på. Ska bara vila lite först och föda barn och så.

Just nu dubbla känslor inför att börja jobba igen nästa vecka. Jag mår helt klart bättre totalt sett när jag är hemma på heltid. Men jag får lita till mitt tidigare beslut att det är bättre för mig mentalt att komma iväg till jobbet. Det är klart det är härligt att ha jullov med familjen men att ligga hemma ensam varje dag och räkna minuterna är inte bra.

Nä, dags för second breakfast eller vad säger ni?!

17 reaktioner på ”Spretigheter

  1. Jag håller med alla andra – du ser fint ut! Jag ser ingen sliten, söndergråten och spyspängd Beatatjata på bilden. Jag ser en vacker kvinna! Men jag förstår – jag har haft en tjutmaraton idag för att jag känner mig tjock och hängig och har ångest för att börja jobba igen. Sådan ångest att jag tänker att jag typ ska sjukskriva mig de första dagarna.

    • Jag ÄR sjukskriven ju (halvtid) och har ändå ångest. Så innerligt trött på att låtsas att jag är ”okej” och på att lägga de få hyfsade timmar jag har på jobbet. Även om jag vet att det är det bästa beslutet. Vill bara dra nåt gammalt över mig.

      Och utöver illamåendepaniken (alltså JAG ORKAR INTE MER!!! Jag vill riva av mig mitt skinn och rymma!) så har jag också viktpanik eftersom jag är enorm. Hur gick det till? Jag pallar inte tanken på all tid det kommer ta att känna mig som mig själv igen. Är inte alls sugen på den resan just nu. Och så har jag kommit pågått jag inte alls vill ha ett tredje barn. Smart.

      • Jag tänker så här: vi får skita i viktpaniken och istället landa i att det blir som det blir – eller ja, givetvis på ett sätt vad vi gör det till. Men jag orkar inte panika över vikten också – vi kommer att komma tillbaka till våra kroppar. Det kanske tar lite tid och gamla vanor kommer att behöva bli nya och allt det där men det kommer att ordna sig. Du bär ditt sista barn (I guess) och det är en helvetisk tid för dig men du vet också att det kommer något fint av det. Att du inte vill ha ett tredje barn handlar troligen om hur du mår och inte så mycket om att du inte faktiskt vill (för det är lite sent att ändra sig nu). Allting kommer att bli bra. Jag bär mitt första barn och har ju ingen som helst aning om vad detta innebär. Varje dag är så ny och det är utmattande. Lite stiltje tack!

        Jag tror att temat ”Älska mammakroppen” i YOGAMOM kommer att vara nyttigt för oss och vi får peppa varandra. Jag finns för dig och du finns för mig. Så bromsar vi när det är för mycket och erkänner det svåra öppet. Så gör vi. Snart kommer det små söta flickebarn till världen och då har vi annat att gnälla över – trasiga bröstvårtor och sömnlöshet och ja – vad händer egentligen när barnet föds? Jag har ju ingen aning 😉

        Stor kram!

        • Kram tillbaka till dig. Jag vet ju allt men du vet… Ibland förlorar man målet ur sikte. På många plan.

          Och jag försöker påminna mig själv om det som kommer (förutom äggstora blodklumpar ur ett sargat underliv, söndriga bröstvårtor och sömntortyr värdig Nordkorea) nämligen stor och omvälvande kärlek som för alltid förändrar en. Ja, även andra och tredje gången.

  2. Håller givetvis med alla andra – att du skulle se ut som sju svåra år ser jag ingenting av! Men förstår din känsla, det sitter verkligen inuti!

    Snart är du dock back in business, inte länge kvar till våren nu (typ). Kram!

  3. Tänk jag tänkte också ”fin bid!” Inser att jag aldrig kommmer förstå och tänker och ber för dig. Tänker på vad mamma brukade utbrista när vi var små och jobbiga: ”Gode Gud ge mig kraft och styrka!!!” 😉

  4. Instämmer med ovanstående. Du är jättevacker på bilden! Och nu är du ännu en dag närmare målet att få träffa din tredje dotter och inte vara gravid längre. Kram!

  5. Jag förstår absolut din känsla. Du vet hur du mår så det är vad du ser. Jag ser en vacker Beata som firar nyår.. Om du är piggare imorgon så kör lite magnecyl ansiktsmask (visst luktar den inget?) och njut av ilsket röda kinder efter det?:) Så ser jag i alla fall ut efter jag gjort den masken.. PUss och kram! RIng om du behöver pepp. PÖSS från tanten som har hängkinder, inga tuttar och celluliter. Lär knappast bli bättre i min ålder:)

  6. Hej! Jag måste säga att jag tror att det ligger mycket i betraktarens ögon också, för innan jag läste din text så såg jag bara ett foto på en vacker kvinna. På riktigt. Sen förstår jag att du jämför med hur du brukar se ut och jag känner ju inte dig, men ja, jag ser inte riktigt det där fotot så som du ser det. Men jag vet samtidigt exakt hur det känns, jag klarar knappt att titta på foton från min tid med HG, hu!
    Hoppas att du får en fin och stärkande helg. Heja!

        • Pöss på dig :-). Jag längtat bara tills jag känner mig mer som mig själv, även om jag ser likadan ut. Hur vi känner oss på insidan spelar ju så stor roll för vad vi tycker om vår utsida. När jag är flåsig och svettig och endorfinhög och naken glädjeskuttar ner i en kall sjö DÅ är jag skitsnygg, tycker jag 🙂

      • Tack, så gulliga ni är. Som jag skrev till Molly så är det väl mycket det att jag inte känner igen mig själv på insidan och tycker att det reflekteras på utsidan. Inte konstigt, det blev bara så tydligt när jag såg mig på bild 🙂

    • Tack… Du har säkert rätt, vi ser olika saker. Jag tror och hoppas att jag i vanliga fall ler mer med ögonen och inte har fullt så stora påsar under dem… Att vara utan smink är bara skönt, det njuter jag av i vanliga fall också så det är inte det att jag är värsta puman jämt och ständigt annars. Bara lite piggare och gladare 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s