Spyårsafton

Ett par bra dagar på Holmen. Jag njuter av yoga och träning. Av balanserad mat, att sitta med min familj vid middagsbordet. Läser framför brasan, vaggar runt på korta promenader. Jag mår illa men det är okej. Lagom illa är mitt nya svarta.

Men hittills har inga bra dagar kommit gratis och inatt kom räkningen. Vaknar med det där förfärliga illamåendet. Ligger vaken i timmar. Försöker andas lugnt, försöker ligga alldeles stilla, ber till Gud. Tänker att min kropp är som en sån där snöglob man kan skaka, med flingor i. Men mina ”snöflingor” är giftiga och om jag rör mig så far de runt och förgiftar. Så jag ligger stilla trots att höft och axel värker. Barnafadern rör sig i dubbelsängen ibland och skickar vågor till min sida. Flingorna dansar. Till slut vänder jag mig och gråter en skvätt för att jag mår så fruktansvärt illa. Försöker slappna av, andas lugnt, inte spänna mig – vill inte trigga igång huvudvärken dessutom.

Somnar om. Vaknar om. Får inte ro och roar mig med att tänka ut hur många gånger per dag jag skulle kunna tänka mig att kräkas om jag var totalt fri från illamående däremellan. Bara in på toa, kasta upp, och sedan klart. Kommer fram till att jag skulle kunna tänka mig rätt många gånger men det ultimata för kroppen är nog ungefär var fjärde timme. Då hinner jag äta och dricka mellan varven och behålla det mesta. Att kräkas varje eller varannan timme skulle ge uttorkning och näringsbrist. Var tredje timme skulle kanske funka också. Så fem, sex gånger om dagen helt enkelt. Dåligt för tänderna så jag får se till att stärka dem med flourskölj eller nåt. Och så får jag ha spypåsar i väskan ifall jag inte är nära en toalett. Vaknar upp ur min dagdröm och inser att det inte är något alternativ. Jag har illamåendet istället. Hela jävla tiden. Inser som tanke nummer två vilka sjuka tankar det är. Räkna ut hur många gånger man skulle kunna tänka sig att kräkas varje dag? Sjuk i kroppen, sjuk i huvudet.

Tar min morgondos medicin och spetsar den med lite extra. Smyger ut från rummet där hela familjen sover och rullar ut yogamattan i köket. Dricker ljummet citronvatten och måste lägga mig ner för att det inte ska komma upp direkt. Kör ett pass som är upplagt mot illamående. Avslappning, andning, lugna rörelser. Instruktören pratat lite om de kvinnor som mår illa hela graviditeten. Hon säger att det är tufft och provocerande att må så dåligt. Jag gråter heta tårar för att någon förstår. Hon säger att det är svårt att minnas att man faktiskt väntar på ett barn i det läget och det blir som en överraskning. Just det, jag är gravid. En bebis i min mage. Jag glömmer. Folk vill gärna påminna mig om underverket som väntar och jag nickar, ler milt på ett sätt som jag tänker att havande kvinnor ska le och tänker otacksamt att jag vill inte ha något jävla underverk, jag vill bara må bra igen.

Får i mig frukost. Ty illamående utan något i magen är värre än illamående med något i magen. Medicinerna kommer med största sannolikhet hålla mig från kräkningar. Kommer dock behöva fylla på med mat konstant idag för att dämpa illamåendet något, för att inte bli för tom. För då kommer jag stå där och hulka galla trots alla mediciner och det blir ingen lyckligare av. Särskilt eftersom kräkningarna trots min dagdröm inte ger någon som helst lättnad från illamåendet. Att kräkas får ”snöflingorna” att yra runt som i storm och jag mår sämre än någonsin.

Så jag äter. Avskyr det. Äter för att jag måste, inte för att jag är hungrig. Vill ha det där balanserade jag haft de senaste dagarna. Vanlig mat på vanliga tider. Känner mig som en tvångsmatad gås. Men det hjälper ju. Det, sängliggande och extradoser av de där medicinerna man annars ger till cancerpatienter och epileptiker plus den lugnande tabletten med koffein i för att jag inte ska bli alltför lugn. Och den extra starka Alvedonsorten jag fick istället för ordentligt smärtstillande mot den oundvikliga huvudvärken. För smärtstillande och de andra medicinerna är ingen bra kombination. Jag får välja sa doktorn. Kräkas och kraftigare illamående alltid eller migrän då och då. Jag väljer migrän.

Så startar min nyårsafton. Jag tackar för allt underbart som finns i mitt liv. Jag knåpar ihop ett peppigare blogginlägg om årets bästa träningspass (det kommer sen). Jag är tacksam för att huset på Holmen fyllts på med fler personer som tar hand om min familj, lagar fin nyårsmiddag och är glada. Jag säger att jag är okej, stänger dörren och gråter lite till. Vältrar mig i självömkan en liten stund. Sen sätter jag igång Netflix, smsar Barnafadern för att få något mer att äta och tänker att snart är det åtminstone nästa år. Året då detta faktiskt går över. I september trodde jag inte att jag skulle klara mig hit. Nog ska jag klara ett tag till då.

Gott spytt år på mig, liksom.

image
Nyårsmenyn. Toppas av gratinerade havskräftor, oxfilé med potatisgratäng och någon syrlig efterrätt som inte är cheesecake. För det beställde jag en dag när jag mådde bättre. Och med alla de hör som appetisers ska jag nog kunna njuta av det med. Kanske både på vägen ner och vägen upp. Någon slags tröst är att imorgon kommer de flesta må som jag gör varje dag. Häpp!

8 reaktioner på ”Spyårsafton

  1. […] Förra året var jag bitter. Hade ett ”jävla underverk” i magen och ville bara att tiden skulle gå. Hyperemesis gravidarum är ingen lek, det är ni alla som orkade hänga kvar under den tiden! Men tiden gick och jag blev frisk och det var ju faktiskt ett underverk där inne! […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s