Fråga från Ulrika: Vad säger barnen om bebis och hyperemesis?

Den här frågan tycker jag är värd att lyfta: Hur reagerar barnen på att få syskon och det faktum att jag är så dålig när jag är gravid?

Vi berättade för barnen väldigt tidigt, i vecka 8 tror jag, just för att jag mådde så dåligt. De blev överlyckliga! De har båda länge pratat om ett syskon. Stor är 8,5 år nu och minns lite från förra graviditeten, att jag var sjuk då med. Det påverkade henne aldrig då och har inte påverkat hennes relation med lillasyster vad jag kan se. Liten fyller snart 4 år och förstår vad som händer.

Vi har helt enkelt sagt att jag är sjuk när jag har en bebis i magen men att det går över så fort bebisen kommer ut. Utöver det har vi helt enkelt tänkt att vi bemöter eventuella frågor när de kommer. Än så länge har inget av barnen undrat något. Ibland säger de saker som ”du är ju så sjuk nu” eller ”du orkar ju inte så mycket nu” och det är ju helt korrekt. De verkar dock inte koppla ihop det med bebisen utan pratar glatt om den, vad hon ska heta (för de har båda varit helt säkra på att det är en lillasyster även innan vi visste) och var hon ska sova osv osv. Båda klappar gärna på magen och ”kramar bebisen”.

Jag ligger till sängs mycket och båda barnen är väldigt omtänksamma. Hjälper till att hämta saker och Stor kommer ofta med ”drinkar” (vatten med is, sugrör och partyparaply) eller små mellanmål (som smörgåsar som hon trycker ut hjärtan ur med pepparkaksform! Fatta gulligt!). De kan också vara helt obrydda. Som gången jag låg nerspydd och nerkissad på badrumsgolvet och inte orkade ta mig upp (åh, värdigheten i en sådan situation!). De stod i dörren och tjatade på mig att bestämma vems tur det var att ha Ipaden…

När det gäller ”uppfostran” så bestämde Barnafadern och jag redan innan att det är lite ”minsta motståndets lag” som gäller under dessa begränsade månader. Det blir mycket tv och Ipad. När jag är själv med barnen ligger de ofta i sängen bredvid mig och tittar på barnprogram eller spelar något. Många skärmtimmar… Såna saker får vi ta tag i när bebisen har kommit. Jag tror inte det sätter några varaktiga spår faktiskt.

I övrigt är deras liv inte särskilt förändrade. De går på förskola och skola/fritids som vanligt. Att jag åker hem vid lunch och vilar rör inte dem. De blir hämtade i vanlig tid av Barnafadern eller ibland av min svärmor. Barnafadern lagar alltid middag men så brukar det vara så det är inget nytt… Vissa kvällar när han jobbar och jag mår för dåligt så är de hos farmor och får kvällsmat, blir skjutsade till aktiviteter osv. Sedan kommer de hem lagom till läggdags och vi somnar alla i samma säng. Det blir mycket gos och mys!

Men ibland brister hjärtat, det erkänner jag. När Liten gråter för att jag inte kan sitta med vid bordet och äta. Eller när Stor önskade sig i tidig julklapp att jag ”inte skulle ligga i sängen någonting alls ända fram till jul”.

Andra saker som blir lidande just nu är städning och fix i huset. Barnafadern gör det mesta, det jag orkar ibland är bonus. Tvätt och mathandling prioriteras framför putsade fönster och lövräfsning. Vi träffar sällan vänner. De gånger jag orkar gå till kyrkan försöker jag prata med så många jag kan för det kan gå månader till nästa gång. Att åka till stan och göra ärenden, gå på bio eller ha ”date night” är inte heller prioriterat även om vi längtar efter det. Vi har köpt de flesta julklappar redan, framförallt online. Jag oroar mig lite för julafton. Det är en lång dag och jag vill så klart spendera den med mina barn. Men hur ska jag orka det från morgon till läggdags? Vi får se.

Jag prioriterar att jobba halvtid även om jag skulle kunna vara sjukskriven på heltid. Då hade jag orkat vara mer aktiv med barnen, städa mer osv. Men för min mentala hälsas skull prioriterar jag några timmars jobb. Det är helt enkelt viktigt med struktur – att komma iväg en stund på dagen, att göra lite nytta (jag gillar ju verkligen mitt jobb!) och känna att jag inte belastar systemet i onödan. Faktiskt. Med den nya medicinen jag äter så orkar jag ändå sitta med vi middagen till exempel, eller klarar ett utvecklingssamtal eller luciatåg. För det mesta. Tills det slår över vilket det gör med jämna mellanrum.

Det här handlar om 8 månader i våra liv. Det är inte så mycket när man ser till helheten. Jag tror knappt att barnen kommer minnas den här tiden men vi får väl se. När jag var liten var min mamma mycket sjuk. Jag minns att hon satt i rullstol ett tag och åt många mediciner. För övrigt minns jag mest hur vi var mycket hos far- och morföräldrar (vilket var superkul!) och att vi hade väldigt snälla hemsamariter som gullade med oss barn. Det var garanterat jobbigare för min mamma än för mig. Barn är perceptiva, absolut, men jag tror att de uppfattar verkligheten på ett enklare sätt än vi vuxna.

Framförallt tror jag att den livslånga glädjen över ett syskon överskuggar alla eventuella bumps in the road för att nå dit!

En krasslig mamma har tid med sånt här mys. Icke att förakta!
En krasslig mamma har tid med sånt här mys. Icke att förakta!

 

8 reaktioner på ”Fråga från Ulrika: Vad säger barnen om bebis och hyperemesis?

  1. Tack för svar! Vad skönt att det ändå fungerar så bra och att de kan vara glada över sin lillasyster 🙂 Kram!

  2. I ett liv är åtta månaders horisontalläge en piss i Mississippi, i en illamåendes liv kan en minut knäcka en. Du kämpar bra!

    Och gällande skärmtid… det kan också hända att man fullständigt släpper allt vad regler heter när bebis är nästan ett år, eventuellt har tänder på gång och övriga barn och mamman hostar dag som natt.

    Ren överlevnadsstrategi…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s