Bara mindre dåligt

Helgen var fantastisk. Bakslaget episkt. Vi var hemma tidigt i söndags och jag tillbringade dagen i sängen i hopp om att vända det under helgen tilltagande illamåendet till välmående. Släpade mig till jobbet på måndagen och tillbringade dagen med att svälja, svälja, svälja. Svälja för att inte kräkas. Svälja för att med ökat illamående kommer hypersalivering. En rolig liten bieffekt som gör att jag ligger med en spottkopp vissa kvällar. Att svälja all extra saliv ökar illamåendet och risken för att kräkas. När jag sitter på mitt kontor spottar jag i papperskorgen men i möten är det sådär trevligt så jag sväljer och andas och hör inte vad någon säger och vet inte om jag får ihop sammanhängande, kompetenta meningar. Troligtvis inte.

Åker dagen till ära kollektivt och på vägen hem förbannar jag detta beslut medan jag andas och sväljer och undrar varför folk måste prata så högt och varför vägen måste svänga hela tiden och varför chaufförens radio spelar låtar som gör mig mer illamående. Kraschlandar i sängen med öronproppar och ögonmask. Ligger och andas. Ligger på sidan tills axeln och höften värker och sen ligger jag kvar. Vågar inte byta sida, har hellre ont än mår mer illa. Bakom ögonmasken står tiden stilla. Inte en chans att jag kan somna. Konstiga tankar kommer och går men varenda cell i min kropp är illamående och det är det första, det enda jag kan fokusera på.

Till slut måste jag vända mig och förflyttningen leder till badrumsspurt där jag kramar toalettstolen. Ingen lindring ges. Migrän börjar byggas upp till råga på allt och jag gråter heta, bittra tårar bakom ögonmasken men slutar snart – huvudvärk och gråt går inte ihop. Tänker på mammorna jag lärt cyberkänna i Hyperemesis-gruppen. De som åker till akuten flera gånger i veckan för dropp. De som har medicinpumpar och näringsdropp inopererade. De som går månader utan att dricka ens en klunk vatten. Tänker att i jämförelse med dem har jag det bra.

Liten kommer upp och gläntar på den stängda sovrumsdörren och ropar glatt ”Varsågoda!!”. Jag viskar att jag inte kan komma ner. Hon går mot trappan och omtolkar korrekt och vant budskapet till ”mamma mår dåligt, hon behöver nog äta i sängen sen”. I nästa andetag börjar hon gråta förtvivlat ”men jag ville ju sitta bredvid henne idag…”. Mitt hjärta brister i tusen skaviga bitar och jag rullar ur sängen och tar mig ner. Kramar om, sitter bredvid, lyssnar på berättelser från förskola och skola, om barbie-lek och handboll. Huvudet stödjer jag i handen. Gaffeln petar i maten och jag får i mig två små kokta potatisar. Tvingar i mig, för att fylla hålet i magen. Kycklingen ligger orörd, den smakar alldeles för mycket. Jag väntar tills barnen är färdiga innan jag återvänder till min mörklagda grotta. Hör genom öronpropparna Liten lyckligt yla ”Let it go” där hon sitter i badkaret och de skaviga bitarna i bröstet vrids om några varv. Jag missar för mycket, är det värt det?

Så spenderar jag kvällen. Och natten. Till slut somnar jag förstås men sover inte särskilt många timmar i sträck. Ligger vaken under småtimmarna och tiden går om möjligt ännu långsammare. Och jag tänker att jag inte har det särskilt bra i jämförelse med de andra HG-mammorna utan bara mindre dåligt.

15 reaktioner på ”Bara mindre dåligt

  1. Du grymma människa. Förstår att du lider, jag lider med dig på distans. Men din inställning: FANTASTISK!! Heja heja!

  2. Åh kära du. Snyftar lite här borta i utlandet, vet att du inte känner dig stark men åååå va stark du är, tänk att du ändå genomlider detta för att då en liten lillebror (eller lillasyster dårå). Jag tycker du är fantastisk. Puss

    • Ja, det gör jag. Så illa var det bara i måndags och en bit in på tisdagen. Sedan har det Sakta stabiliserats och kanske är jag i ”balans” idag eller imorgon igen 🙂

    • Fast jag pallar inte. Jag bara genomlider. Och önskar många gånger att jag kunde ha det ogjort… och så är detta ett planerat och önskat barn, och ett tillstånd som går över när jag väl fött. Jag tänker på alla dem som kämpar mot livshotande sjukdomar..

  3. Försöker att inte ha dåligt samvete för att vi genomförde helgen, men det går rät dåligt. Förlåt för att vi inte förstod…. och tack för att den faktiskt blev av….

    • Nej nej, helgen var underbar. Jag är glad för den. Och för er!! Inte glad för tillståndet som ger mig den här sortens bakslag men det är sannerligen inte ert fel. Det börjar ordna upp sig nu, hoppas att jag är i balansläge imorgon igen!

  4. Aj så ont det gör att läsa. Jag kan bara jämföra med den tid jag inte orkade prata med barnen ordentligt på eftermiddagarna när jag kom hem. Ville bara sova, gråta och inte tänka på alla måsten. Det gjorde så ont att inte räcka till. Utbrändhet är inte heller roligt, men fy tusan att må som du gör nu. Jag håller tummarna att du får många många dagar under graviditeten som är så mycket bättre. Stor kram till dig!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s