Redan inatt när jag var uppe för att ta nattdosen av Ondansetron (Zofran) så insåg jag att en okej dag var i antågande. Äntligen. Efter fyra riktigt utmanande dagar där jag legat över smärtgräns dygnets alla timmar behöver jag verkligen ett break och några timmar under smärtgräns. Just natten är lite make it or break it. Under sämre dagar är natten värst och jag ligger vaken 2-3 timmar och mår pyton. Då vaknar jag också tröttare och mer illamående än vanligt och dagen blir därefter. Inatt var jag bara uppe två gånger för kissning (och medicin) och kände direkt att illamåendet var lågt och då är det också lätt att somna om. Vaknar mer utsövd och med en helt annan känsla i kroppen. Då blir det lite smink i ansiktet och klänningen jag fick i födelsedagspresent av mina systrar åkte på.

Sen skadade det ju inte att jag dessutom hade en mycket trevlig dröm om min (och många andras) favvo Ian. Ni vet, Damon i The Vampire Diaries? Oj oj. Hur i hela friden han letade sig in i drömmens värld just inatt vet jag inte, igår tillbringade jag ju eftermiddagen med att sucka åt Mr Darcy. Men jag skådar icke given vampyr i mun. Jag kösser honom på den istället.