Träning under graviditeten (första trimestern)

I söndags hade jag träningsvärk i hela kroppen. Det var en ovan och välkommen känsla. Att den kom sig av lördagens 15 minuter lugna styrkeövningar med bara kroppsvikt är lite beklämmande men jag har helt fått släppa både ambitioner och prestige vad gäller träningen just nu.

Från plusset till att illamåendet startade hade jag cirka två veckor. Då tränade jag på precis som vanligt. På gymmet och hemma, intensivt och tungt i salig blandning. Jag sprang intervaller i Rålambshovsparken i Stockholm, jag körde Lofsans ”Walking Bad”-pass. Vi hade kettlebellworkshop i flera timmar (kolla in de fantastiska bilderna i Bettys blogg!) och jag skuttade runt på lekplatsen som en annan duracellkanin.

Jag har hela tiden haft stora förhoppningar om en aktiv graviditet. I hemlighet hoppats på att helt slippa HG den här gången. Jag menar, förutsättningarna är ju annorlunda än vid mina tidigare graviditeter. Då var jag överviktig och totalt inaktiv. Nu var jag normalviktig, hälsosam, i den bästa form jag någonsin haft. Träningen har ”botat” mig från så mycket, nog kan en aktiv livsstil rå på lite illamående också… Eller åtminstone lindra förloppet?

När illamåendet började smyga sig på så började jag medicinera så smått och fortsatte träna. Under någon vecka eller så konstaterade jag att tröskeln i och för sig var högre och att jag behövde längre tid på morgonen för att komma igång. Jag behövde äta något innan träningen och kroppen krävde längre uppvärmning. Men väl igång kändes det bra och jag upplevde inte att jag mådde sämre under dagen sen. Inte bättre heller, men fördelarna för kroppen (och psyket) finns ju där oavsett. Jag lovade mig att fortsätta. Givetvis lyssna på kroppen, inte på något sätt jaga resultat, men ändå pusha mig till aktivitet. I just första trimestern kan man enligt rekommendationerna träna på i princip som vanligt. Jag struntade ganska snart i hopp och jag satsade inte på att lyfta tyngre vid varje pass men hade ändå kvar samma sorts övningar och ungefär samma intensitet (blev dock andfådd snabbare).

Sedan kom helvetesperioden. Den dryga veckan när illamåendet och kräkningarna slog till med full kraft och jag inte hade fått kläm på rätt medicinering än. Jag var totalt sängliggande förutom när jag släpade mig till toaletten och till någon enstaka dusch. Röra på mig? Please. När man undviker att vända sig om i sängen eftersom det kan trigga igång en illamåendevåg så är inte träning särskilt högt på listan. Inte långsamma promenader eller försiktig yoga heller. Vem tränar under vinterkräksjukan, liksom?

Med rätt medicinering har jag stabiliserat mig någorlunda. Har okej dagar och vidriga dagar och allt däremellan. Något slags normaltillstånd. De första veckorna har fokus varit på att orka sitta upprätt. Att kunna duscha, att orka ta mig till jobbet. Övrig tid har jag legat till sängs och det är förutsättningen för att få åtminstone några hyfsade timmar, några dagar i veckan.

Nu inför helgen började jag tänka i banorna att kanske få in någon slags rutin igen. Väldigt låg ambitionsnivå men åtminstone göra NÅGOT varje dag. Något stärkande för musklerna varvat med snälla promenader och välgörande yoga. Typ en halvtimme om dagen. Det handlar inte om prestation, eller om att jag är rädd för viktuppgång eller för att alla muskler ska förtvina. Jag har helt enkelt ont i kroppen för att jag ligger så många timmar om dagen och jag saknar att använda min kropp normalt. Jag saknar att känna mig normal. Men återigen har jag ödmjukats. Fredags var en förfärlig dag, det började redan på torsdagskvällen. I lördags var jag piggare och mådde bättre och då blev det en promenad till lekplatsen och där tre varv med fyra övningar per varv innan vi promenerade hem igen. På kvällen blev jag rätt dålig igen och söndagen var en genomvidrig dag.

Måndag och tisdag har jag varit klen och kraftlös, dränerad och trött. Ni vet hur det känns om ni någonsin haft magsjuka. Mitt liv är liksom magsjuka och de trötta dagarna efter i en ständig loop.

Idag är jag på jobbet igen. Känner mig okej, under smärtgräns, och drömmer om promenad i krispig höstluft och yoga till levande ljus på kvällskvisten. Erfarenheten säger mig dock att när arbetsdagen (som klockar in på fem timmar, inklusive en timmes lunch som jag mest spenderar i vilorummet) väl är slut så är orken det också. Och det får helt enkelt vara okej. Men jag slutar inte drömma.

Har ni tränat på under era graviditeter? Eller vad hoppas ni på inför framtida?

13 reaktioner på ”Träning under graviditeten (första trimestern)

  1. Med ettan instruerade jag pump och step up långt in i graviditeten, levde som vanligt med min lilla kula och gick till och med träningsutbildining samma vecka som BF. Nu var jag i ännu bättre form, åt mycket bättre och kände mig säker på att jag skulle köra på som första gången… Men. Så blev det inte. Har varit illamående, trött, liggande, haft varenda krämpa som finns och har först nån gång efter v 30 kunnat köra försiktig yoga varje dag. That´s it. Blir provocerad av bloggare som skriver ”bara man tränar så mår man bra” och ”klart alla kan träna under graviditeten, annat är bara undanflykter”, typ. Det blir vad det blir, och nu kan jag se fram emot att ta mig tillbaka till min form jag hade innan.

  2. Tränade gravidyoga i slutet på sista gravididet. Annars var jag mer en sån som passade på och åt massa choklad och kex och nutella… och struntade i träningen under alla mina gravididet (4 stycken). Det finns en tid för allt. Sen blev det extra roligt att komma tillbaka till gymmet och försöka bli stark igen. Tycker att du är modig som tränade i helgen trots allt!

  3. Med första barnet tränade jag på gym till vecka 30. Hade en lätt graviditet och var aktiv. Med tvillingarna, not so much träning. Blev sjukskriven i v 25. Hade lätt till yrsel och illamåendeattacker. Var nästan sängliggande den sista månaden.

  4. Med både ettan o tvåan har jag varit väldigt inaktiv, speciellt med ettan då jag inte medicinerade alls…. Herregud vad jag spydde, trodde liksom att det skulle vara så… Gick dock bara upp 10 kg så det fanns liksom inget extra efteråt… Både bättre i slutet och då kunde jag talister promenader etc. Med nr två medicinerade jag och åt som en häst, fick ganska tidigt foglossning som gjorde att jag inte orkade så mkt mer än att jobba, sova, äta och kräkas ( dock lite mindre frekvent än med 1:an). Om vi skulle skaffa en til så skulle jag verkligen försöka hålla igång träningen. Och liksom du när jag nån slags (fåfäng) förhoppning om att man skulle få må bättre…. Önska kostar ingenting ju😏. Men samtidigt så skulle jg också ha bättre förutsättningar rent fysiskt om det skulle bli ett ben till.

    • Tihi, om du skulle skaffa ett ben till… ;-). Ja, förutsättningarna är helt klart bättre, jag får hoppas att det hjälper mig efter graviditeten sen. Nåt slags muskelminne 🙂

  5. Känner igen mig så mycket i det du skriver. Är gravid med första barnet och för mig var det självklart att fortsätta träna nästa intill lika hårt som förut men helt plötsligt en dag så gick det bara inte. Illamåendet och tröttheten gör att det inte finns så mycket ork kvar när man har klarat av en dag på jobb. Morgonträning är bara att glömma då det tar en halvtimme att bara ta sig ur sängen. Är lite besviken på min egen kropp, hade ju sett fram emot en aktiv graviditet, samtidigt som jag försöker acceptera läget och ta en dag i taget, förhoppningsvis vänder det snart.

    • Förhoppningsvis vänder det snart för dig, det gör det ju för de flesta! men i vilket fall som helst tycker jag att träning under graviditeten ska vara fri från krav och prestation. Bara lustfylld! Jag hoppas fortfarande att jag ska kunna göra mer längre fram.

  6. Alltså jag blir alldeles matt av att läsa hur du har det. Och imponerad över att du ändå verkar ta det så bra.

    Illamående är bland det värsta jag vet, det gör mig panikslagen. Som tur är så har jag välsignats med att allt som oftast slippa magsjuka och nu som gravid har jag sluppit undan illamåendet helt och hållet. Min kropp verkar vara väldigt bra på att vara gravid, jag har hittills inga direkta krämpor (är nu i vecka 31) och har kunnat träna på som vanligt. Tja, jag har strukit hopp, vilar ordentligt mellan setten och har slutat med specifika bålövningar, men annars som vanligt. Fast sen några veckor tillbaka har jag fått stryka marklyften också eftersom de retar ischiasnerven.

    Börjar dock känna mig klumpig nu och det är inte lika roligt att träna. Tuffar på, men får liksom inte riktigt den där vanliga kicken, vilket är lite tråkigt.

    • Ja, illamåendet gör mig panikslagen med, det är förlamande… Förstår att du känner dig klumpig men vad härligt att du kunnat hålla igång så här länge i alla fall! Och kicken blir väl desto högre sen, när vi drar igång på riktigt igen 🙂

  7. Med ettan och tvåan var jag vardagsaktiv med promenader och cykling till och från jobb. Med trean hade jag stora planer om en mer aktiv graviditet, men det sprack ganska omedelbart pga illamående och sedan järnbrist som fick mig att bli andfådd bara av att fylla tvättmaskinen. Sammanfattningsvis var jag dock bättre förberedd, både fysiskt och psykiskt, inför trean och trots att det var min på alla sätt tuffaste graviditet, så var det också den jag återhämtade mig snabbast efter.

    • Åh, det låter hoppfullt! Jag hoppas också att jag kommer återhämta mig snabbare tack vare att jag var i god form innan. Jag kommer i alla fall veta vad jag ska göra 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s