Dela smärtan

Sommaren har präglats av värme och bad och lättja och njutning. Men också av många och långa samtal kring vår värld. Vi satt på altanen och gick igenom både första och andra världskriget. Min pappa drog hela Palestinakonflikten, återigen aktualiserad i och med sommarens fruktansvärda händelser i Gaza. Jag läste om barnen som blev ihjälskjutna på stranden där medan mina egna barn lekte på stranden här och jag skrek rakt ut, maktlöshetens skrik. Mamma delade med sig av upplevelserna från Kongo-resan i vintras. Om våldtagna och misshandlade kvinnor, om barnsoldater.

Jag läste ”Tusen strålande solar” av Khaled Hosseini och grät över Afghanistan i allmänhet och förtryckta kvinnor i synnerhet. I hans efterord ber han läsaren stödja FN:s flyktingorgan UNHCR och jag sände en tacksamhetens tanke till personen som stoppade mig på gatan i våras och övertygade mig om att bli månadsgivare. Vi såg filmen ”Hotel Rwanda” en kväll och satt tysta efteråt. När folkmordet där hände, 1994, hade jag inte en aning om vad som pågick. I vintras var pappa på minnesplatsen i Rwanda. Rader av fotografier på människor, barn, med beskrivningar om vilka de var (lillasyster i en familj med tre barn), vad de gillade (älskade sin docka och att dansa) och hur de dog (grannarna styckade henne med en machete).

Gör det ont än? Känns det som att du går sönder inombords? Jag vet. Jag går också sönder. Och jag måste pausa ibland. Skratta åt söta bebisar på Youtube eller flexa mina muskler i gymspegeln. Äta massa lördagsgodis och titta på Netflix. Det är okej, det är mänskligt.

Men vänd dig inte bort helt och hållet. Det som har hänt om och om igen under historien händer igen idag. På många platser över vår värld. Mitt hjärta blöder när jag tänker på det. Mitt inre skriker. Men jag vill inte vända mig bort.

Min äldsta dotter är döpt efter en av mina äldsta vänner – Teodora. Namnet är det vackraste jag vet, det betyder ”gåva från Gud”. Stora Teodora, som vi kallar henne här hemma, är assyrier. Född i Sverige eftersom hennes föräldrar flydde från Turkiet på 70-talet när kristna förföljdes och dödades. Idag händer det igen. I flera månader har kristna tvingats bort från sina hem i Syrien och Irak. Under sommaren har det intensifierats och media har så sakteliga börjat rapportera om det. Precis som judarna under andra världskriget identifieras nu de människor som anses vara fel med en symbol.

I julas berättade stora Teodora om släktingar som precis flytt från sin stad. Välutbildade och relativt rika. De ville inte lämna, de ville stanna och hjälpa sitt folk men de fick nog när rebeller satte upp en julgran mitt på torget och hängde avhuggna huvuden i den som julgranskulor. De tog sina barn och flydde. Detta hörde jag i januari men jag förstod inte. Inte kan det väl vara sant? Det kan väl inte hända? Igen?! Sedan dess har en miljon människor tvingats lämna sina hem i Irak. En miljon.

Men alla hinner inte undan. Nu får jag bilder i mitt nyhetsflöde av män som korsfästs. Kvinnor som förs bort för att våldtas innan de säljs vidare. Barns avhuggna huvuden på spetsiga pålar.

Ja. Barns avhuggna huvuden på spetsiga pålar.

Gör det ont än?

Familjer som dör av törst och hunger på det berg där de tagit sin tillflykt. De får välja mellan att svälta eller att gå ner och bli dödade.

Gör det ont än?

Jag vet inte vart jag ska ta vägen med all smärta. Att skriva ger ett utlopp. Att stötta med pengar hjälper litegrann. Att be. Åh gode Gud vad jag ber.

Min prästsyster la upp denna bön på Facebook igår. Jag älskar den. Jag, och många med mig, kommer läsa den klockan 14.00 idag. Just då startar en ekumenisk demonstration i Stockholm. Jag har inte möjlighet att vara där men jag kommer vara med i tanken.

Bön inför natten

När vi känner oss maktlösa
Hjälp oss att inte tappa modet
När vi blir stående lamslagna
Hjälp oss att agera tillsammans
När systrar och bröder dödas
Hjälp oss att kämpa för Livet
När vi vill vända oss om och blunda
Hjälp oss att ändå våga se

När hjärtat slås ner av ondska
Hjälp oss då att stå upp i kärlek
När vi förlorar tron på människan
Hjälp oss att bli kvar i tro på dig
När vi är förfärade och vilsna
Hjälp oss att ledas av hoppet
När splittrande makter vill vinna
Hjälp oss att trotsigt enas och be

 

Jag vet att jag inte kommer få många kommentarer på det här inlägget. Jag vet att många inte ens orkar läsa så här långt. Jag förstår, det gör jag. Men jag hoppas och ber att du gör något för att hjälpa till. Något för att göra den här världen till en lite bättre plats. Nära eller långt bort. När du pratar med dina barn eller med kollegor eller när du röstar i september. När du får din lön eller när du väljer vilka artiklar du ska läsa i tidningen. Gör något. Vänd dig inte bort. Dela smärtan.

 

Idag kl. 14 arrangeras en ekumenisk demonstration i Stockholm till stöd för utsatta kristna i Irak och Syrien

FN:s flyktingorgan UNHCR ger skydd åt människor på flykt

Hope in Action hjälper människor som drabbas av det långvariga kriget i Kongo

Som Världsförälder i Unicef kan du, och dina barn, kämpa för alla barn i hela världen

 

 

26 reaktioner på ”Dela smärtan

  1. Inte konstigt att jag är ateist och vill att religion ska bort. Vi får återigen se hur ”min gud” är bättre än ”din gud”. Det är sorgligt att sånt här fortfarande sker och vi har ännu inte sett slutet.

    Alla ska få ha sin religion men religion ska vara en privat sak. Inget som genomsyrar samhället. Då blir det politik och en massa människor får lida. Religion får inte vara en del av politiken. Religion tenderar alltid att bli en moralpredikning om vad som är det sanna rätta.

    Jag avskyr religion och just nu ser vi uttryck i vår värld där religionen används som ett slagträ för att skapa den rätta världen. Människan kommer att slåss även utan religion men jag har svårt att se konflikter som dessa om vi inte hade haft religion.
    När människor sedan flyr till andra länder kommer konflikten att fortsätta även där då det finns flyktingar från andra religioner. Framtiden ser inte ljus ut. 😦

    • Jag förstår vad du menar och till viss del håller jag med. Religion är verkligen ursprunget till mycket förfärligt som hänt och händer i världen. Och nej, jag tror verkligen inte att vi har sett slutet, långt ifrån.

      Nu undrar du kanske varför jag skriver så här eftersom du förmodligen tänker att jag är religiös. Men jag brukar säga att jag inte är religiös, jag är troende (kristen). Ja, det är skillnad. Religion är skapat av människan. Det är människans sätt att försöka nå (någon) Gud. Tro, däremot, är Guds sätt att nå oss. Tro är en gåva och inte det minsta svärtat av människans behov av att etikettera eller organisera eller av hierarkier eller vad det än må vara.

      Semantik, tycker många, men för mig är det här ett sätt att förklara min tro, min övertygelse.

      • I min värld är troende = religiös. Intressant skillnad du gjorde men så ser inte jag på saken.
        Klart du ska få ha din tro och vara troende. Det stör mig först när du vill bygga om samhället så att det styrs av din tros moral och etik.

        Jag har extremt svårt att förstå hur människor i dagens upplysta samhälle, speciellt i västvärlden över huvud taget kan tro att det finns en gud.
        Vad är det man söker? Vad är det man vill uppnå? Vad är det som lockar i den kristna moralen?.

        Så länge det finns religioner och fundamentalister kommer vi att få se mer ”accepterade” konflikter med inslag av religion. Speciellt från mellanöstern och det gör mig livrädd.
        Vi får inte glömma att dagens kristna betedde sig precis likadant för 1000 år sedan,
        Kalla mig gärna negativ men jag tror inte på att blanda folk med olika religioner så länge de inte endast är en privatsak.
        Att religionen inte heller kan anpassa sig till nya tider och utveckling stärker endast min övertygelse att religion endast är till ondo.
        Varför vill gud hålla kvar folk i gamla traditioner och skräcken för synd? Det är en gud som vill kontrollera och hålla massorna i schack. Jag fattar det helt enkelt inte.

  2. Jag läste allt och jag grät mig igenom allt. Jag är så ledsen över att jag är maktlös över det som händer men jag är samtidigt glad att du delar min smärta. Du, Beata, har kämpat och skrikit för mitt folk lika mycket som jag. Du och din familj har stått upp för mitt folk när andra vänt ryggen till. Ni har kallat er Nasareer och delat min smärta. Ingen kan säga att ni såg på. Stoltheten gör att mitt hjärta står vid bristningsgränsen. /den stora Teodora

  3. Hemskt hemskt hemskt!

    Är månadsgivare till UNHCR, Läkare utan gränser samt är världsförälder. Bra i sig men det känns så futtigt, så lite. Skulle jag avsäga mig många av bekvämligheterna i vardagen eller sänka min levnadsstandard med bara lite skulle jag kunna ge så mycket mer… Ändå gör jag inte det, egoism så det stänker om det.

    Tänk om vi, här i vårt trygga kalla land, skulle bli drabbade av ett brinnande krig och människor i andra länder skulle göra som vi gör nu: skänker korvören och lägger resten av deras pengar på smink, mat i överflöd, resor mm. Skulle kännas fullkomligt vedervärdigt och ändå, med den insikten, ger även jag bara korvören (några uteluncher i månaden) till de som har absolut ingenting. Men trots det gråter även jag när de visar sönderbombade hem, trasiga människor och svältande barn.

    Dubbelmoral eller bara mänsklig?!

  4. Jag tittar på min bebis och undrar – flera gånger per dag – hur ska det gå med världen, och framförallt. HUR kan så här små växa upp och ansvara för att krig sker och blir av. HUR kan vi fortsätta utsätta dem för det krig är och varför kan det inte ta slut?!

  5. Det gör så ont att läsa det du skriver att jag nog inte kan sova inatt. Och detta trots att jag har hört allt förut, och vi har pratat om det, och suckat tunga sorgsna suckar över det, och bett många böner för de drabbade under hela 2014. Jag är ändå lite glad idag över att vi talar om det, demonstrerar och använder sociala medier för att upplysa o stötta varandra.
    Men vanmakten över inte kunna göra något reellt för de drabbade just nu växer sig större och större. Måtte våra idoga böner hjälpa väldigt snart. Jag älskar också Manillas bön, och det är skönt att få ordning på orden, som annars oftast kommer i en enda röra från ens kaotiska tankar och känslor. Vi får inte förtröttas! Vi måste fortsätt be med den medkänsla som finns inom oss!

  6. Världen är hemsk ibland och jag orkar inte ta in allt. Ont gör det! Vi får göra det lilla vi kan. Som någon skrivet någon annanstans: utan många små droppar blir det inget hav. Tack och lov att vi också har ett himmelskt hopp.

  7. Så bra skrivet och visst gör det ont. Allt är så fruktansvärt. Jag försöker hjälpa på mitt sätt både på kort och långt avstånd. Men jag känner alltid att jag borde göra mer

  8. Även om det gör så himla ont att tänka på hur människor avrättas och fördrivs, så är det viktigt att nämna detta som sker. Bra gjort av dig och fint skrivet!

  9. Jäklar vilken stark text. Det som sker runtom i världen är obeskrivligt och obegripligt. Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något. Jag tror att det är viktigt att en gör så gott en kan för att hjälpa. På NÅGOT SÄTT i alla fall. Inte bara sitta tyst och blunda.

  10. Vi pratar mycket med vår dotter (7,5) om saker som händer i världen och hon ser på Lilla Aktuellt. Inte för djupt men lagom så hon får förståelse och förstår hur bra vi har det här i Sverige.

  11. Åh, Beata!
    Jag tror du får massor av kommentarer till inlägget. Så sant och så viktigt. När konflikterna är långt borta är det lätt att vara oberörd, och när man plötsligt får en koppling då känns det i magen, som nu, att läsa om din vän.
    Jag vet att det är naivt, men jag önskar så att ”alla bara kan vara vänner och lösa konflikter med diskussion istället för makt/våld”. Tänker så ganska ofta, oavsett om det gäller stora världskonflikter eller situationer tex på jobbet.
    Tack för ett tänkvärt inlägg.

  12. Tack för det inlägget!
    Om vi delar smärtan kanske den och känslan av maktlöshet kan lindras något.
    Att dela tårar, ångest, pina i bönen kan ge styrka.
    Jag är med. Jag ber den bönen tillsammans med mina barn, dig och många andra när vi sätter oss i bilen kl 14:00.
    Kram!

  13. Åh, fällde några tårar nu, tänker att jag också ska vara där i tanken kl 14 idag, tänker på mina problem och hur futtiga de plötsligt blir. Hur jag vill hjälpa till och hur maktlös jag känner mig. Hur otroligt jobbigt det är att ta in allt detta hemska som vi gör mot varandra.
    Stor kram till dig Beata som tar upp det här!

  14. Just det där pengadonerandet känns så futtigt. Missförstå inte, jag skänker också men det känns så… litet… ”för 50kr kan en flicka gå i skolan ett helt år”. Här ta hela min lön! Låt några hundra ungar gå i skolan! Fast det går ju inte heller. Och sen ångesten över alla man inte kan hjälpa… Ibland måste jag välja bort att se, för att orka fokusera på något. Halshuggna barn blir för svårt (känner mig som en dålig människa) flyktingbarnen på nära håll är lättare att ta in och bidra till.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s