Tillbaka till the comfort zone

Jo, det var det här med beslutet. Det är så odramatiskt som att jag nu väljer att gå ner lite ytterligare i arbetstid. Jag har jobbat 90% det senaste året men tar nu steget till 80% för att vara föräldraledig varje fredag (med viss flexibilitet).

Det är rätt enkelt att lista orsakerna. Behov av mer luft i en pressad vardag. Önskan om mer tid hemma med familjen. Tid för återhämtning och vila i efterdyningarna av utarbetning. Insikten om att ingen, allra minst jag själv, blir lyckligare av att jag pressar mig till max på jobbet för att sedan inte orka vara mamma, fru, syster, vän, dotter…

Det är svårare att lista anledningarna till varför det har varit så svårt att ta beslutet. För jag har verkligen kämpat med mig själv. Eller snarare, MOT mig själv. Och mot bilden av den jag trodde att jag var. Tanken om den jag skulle vilja vara. Mina problem kan sammanfattas lite så här (och med sammanfatta menar jag att göra en kort historia lång och skriva onödigt omständligt om allt eftersom jag älskar att ordbajsa):

1. Jag vill ha mer av allt (trots att jag inte orkar det jag redan har)

Vissa kallar det ”höga krav”. Jag har inte kunnat identifiera mig med den beskrivningen för ”krav” är något negativt och pådyvlat utifrån för mig. Jag tycker att det mesta i mitt liv är så himla roligt och därför vill jag ha mer. Jag vill jobba mer. Förkovra mig mer. Nätverka mer. Vara mer med familjen. Blogga mer. Läsa mer. Träffa vänner oftare. Träna mer. Hångla mer. Ni fattar. Det är luststyrt och jag ser det därför inte som ”krav”. Men det blir inte bra när jag försöker trycka ner fler saker i en låda som redan är full.

beatatjata and the comfort zoneEller så här, för att visualisera lite. Den gröna cirkeln är det jag de facto har kapacitet till, just nu i alla fall. Den gula cirkeln är där jag vanligtvis lever. Jag vill ut i det röda. Jag fattar rent förnuftsmässigt att det inte är så smart men jag önskar att det gick. Att jag kunde skaffa mig en större låda. Att jag klarade mig på fem timmars sömn per natt eller att jag hade lika mycket energi som person x och y…

…vilket leder mig till problem nummer två.

2. ”Alla andra”

Alla andra orkar allt, jämt. De har också har barn och jobb men stupar aldrig så fort de kommer innanför dörren. De tränar sex pass i veckan, har kvarterets mest välklippta gräsmatta, bjuder på hembakt bröd och berättar om sitt engagemang i ideella föreningar innan de bättrar på det redan perfekta läppstiftet och svassar vidare på höga klackar för att ha sex med sin man. För fjärde gången den veckan. Och det är tisdag.

Jag är inte korkad. Jag fattar att det inte är så här i verkligheten. Men min hjärna vill, trots hyfsat intellekt, gärna tro på detta hittepå.

Och så en sak till. Det kanske finns såna här übermänniskor. DU kanske är en? Grattis i så fall, till omänsklig energi och kapacitet. Men det hjälper ju inte mig. Det är ju som att jag skulle säga ”Åh, grannen vann precis en miljon på BingoLotto, då ska jag köpa en ny bil!”.

3. Oproduktiv vila räknas inte

Jag har skrivit om det här förr. Att återhämtning för mig innebär att bara vara. Att ligga i soffan med en bok, plöja ohälsosamma mängder avsnitt av en tv-serie eller fem. Putta på en gunga på lekplatsen eller bara tomglo. Jag önskar att jag vore en sån där som slappnar av genom att göra något produktivt. Som ”alla andra” gör. Påta i trädgården, baka bröd, sy kläder och snickra på huset. Men allt det där är sysslor för mig. En del gör jag (eller ja, inget av det jag just räknade upp men jag städar och tvättar i alla fall ibland) men det är inte avkoppling. Det tar energi och för att ladda batterierna behöver jag annat. Det retar mig. Man säger ”alla har bara 24 timmar på dygnet” men det känns som att ”alla andra” utnyttjar sina 24 timmar bättre än jag. Jag blir grinig om jag inte får sova 8 timmar och efter en dag på jobbet så kan jag knappt forma en begriplig mening. Hence inlägg av denna sort. Egentligen finns det flera timmar kvar av dygnet att vara produktiv på. Men jag oooorkar inte. Och det, mina vänner, betyder att jag är lat.

Allt jag faktiskt gör räknas inte (tränar tre, fyra, fem gånger i veckan. Har ett roligt, krävande, stimulerande jobb med 45-60 minuters pendlingstid från dörr till dörr. Tar hand om två ganska små barn och ett hushåll tillsammans med min man. Är engagerad i kyrkan, försöker ta mig tid till vänner och övrig familj och sitter med i skolans föräldraråd osv osv). Det räknas inte för att ”alla andra” också gör allt det, och lite till.

Vi blir matade med att  ”the magic happens outside the comfort zone”. Jag har feltolkat det till att jag måste/bör/förväntas pusha mig själv utanför min comfort zone på alla plan i livet. Det är en sak att våga plocka upp tyngre vikter på gymmet eller hålla en presentation inför folk fast man är nervös. Det är en helt annan sak att jaga efter mer av allt på bekostnad av psykisk och fysisk hälsa.

PhotoGrid_1390923422301
Använt på rätt sätt kan detta ge inspiration. På fel sätt – stress och en ribba som är omöjlig att ta sig över.

 

Att gå ner i arbetstid är kanske inte lösningen på allt. Framförallt måste jag aktivt jobba med punkterna ovan och förändra mina tankebanor. Min hjärna säger åt mig att jag är lat för att jag ska gå ner i tid för att ”göra ingenting”. Det är mycket coolare att downsiza för att få tid att utbilda sig till PT, skriva en bok eller börja odla ekologiska grönsaker. Men jag orkar inte.

Eller rättare sagt, jag orkar faktiskt en himla massa och det vill jag göra länge till. Så därför ska jag göra ingenting lite mer.

71 reaktioner på ”Tillbaka till the comfort zone

  1. Så glad att du gjort ett klokt beslut! Känner så igen mig. Jag kanske är den som tränar hårt på gymmet 5-6 gånger i veckan. Men jag kan inte ge upp det. Det är liksom bara min tid, mitt andrum, jag får så mycket energi därifrån. Det som faller bort är att vara social, träffar sällan vänner, att ha ett hushåll som är snyggt och fint inrett ( jag vill, men när ska jag hinna) göra alla de där “måsten” som att rensa garderober, källaren… Sånt som jag bara skjuter på.. Jag vill så mycket men blir bara helt matt av att tänka på allt.
    Har också nu en position på jobbet som kräver mera ansvar av mig. Och det känns lite jobbigt ibland. Gillar mitt jobb och gillar anvsar men ibland känns det att det är höga krav på en (fast kanske det bara är jag som har krav på mig själv). Jag ska leda ett litet team och då människor där har olika åsikter så blir det liksom lite tufft ibland. Det är jag som måste göra besluten då och jag är inte en van teamledare ännu. Vill bara vara snäll med alla och det kan man kanske inte alltid. Eller snäll kan man vara men man måste våga göra beslut som inte alla gillar. Och det är jag dålig på. Så lite jobbstress jo…
    Funderar på ett eget liknande inlägg nu, inspirerad av dig. Om jag får härma
    Kram!!!!

  2. Jag höll på att springa in i väggen rejält. Sen läste jag Thomas Sjödins bok ”Det händer när du vilar”. Och oj, så mycket bättre man mår när man inte pressar sig själv så mycket längre! Läs boken! Önskar dig välmående!

  3. Jag tror att största boven är att man läser en blogg om en supermänniska som tränar 2 timmar varje dag (men kanske för att hon/han jobbar på ett gym/ har inga barn/ dammsuger aldrig), en blogg med en superhurtig tjej som bakar tårtor 3 gånger i veckan (som jobbar 50 % och har tid att lägga på sånt) och en tredje blogg om en kille som cyklar till och från jobbet varje dag och mediterar sjuttioelva gånger i veckan.

    Problemet är att man (jag/du?) då ADDERAR dessa saker och tänker ”Hjälp det finns människor som tränar två timmar per dag, bakar mängder med fancy tårtor OCH (det är ju det ordet som är heltokigt) cyklar till jobbet och mediterar.”

    Vad man inte tänker på är att detta är flera olika personer, ingen av dem gör allt detta. Och vem vet, de kanske som sagt aldrig dammsuger, bara köper mat ute och lagar aldrig hemma osv. Man kan tro att bara för att någon är grym på att gå till gymmet (typ du!) så behöver inte människan samtidigt vara övernaturligt grym på femtioelva andra grejer.

    ”Alla andra” får man ta en och en, inte slå ihop och sen jämföra sig med.

    Btw, jag gillar uppenbarligen också att ordbajsa (jag har läst hela ditt inlägg och alla kommentarer….kanske dags att återgå till jobbet..).

  4. Heja dig bästa Beata! Jag och du har ju pratat om detta förr. Jag klarar inte allt, jag prioriterar hårt och säger nästan nej till allt.. Jag är en ganska tråkig människa som lägger min tid på familjen, jobbet och mitt intresse kost och träning. jag åker aldrig på bloggträffar, träningsresor, tjejhelger, läser väldigt få bloggar mm. Jag skriver nog inte ett bloggnlägg i månaden längre och i slutet av 2013 så var det kanske 2-4 inlägg per månad? Jag tror inte att någon har mer tid och ork än andra men jag tror att olika människor värdesätter och prioriterar olika saker… Heja dig bästa fina! Superkram

    • Jag vet, och jag tänker ofta på dig och din kompass. Sen slår det ändå slint i hjärnan för att jag vet att du tränar så dedikerat, har stenkoll på kosten och jobbar mycket och hårt på ett högpresterande jobb. Sen att det är nästan allt du gör det går liksom inte in i skallen. Jag tänker att jag borde kunna jobba heltid när du gör det OCH har flera timmars pendling till jobbet… Du fattar. Jag är dum i huvudet ;-). KRAM på dig!

  5. Underbara Beata!
    Återigen har du skrivit en text som uppenbarligen berör och skapar igenkänning hos en hel massa människor – även hos mig.

    Att vara lat det är att bara låta saker och ting rulla på ”som vanligt” utan att tänka och reflektera över vad som behöver förändras, vad som kan förändras och hur man kan förändra det. Att vara lat är att ta genvägar och tro att de ska ge lika bra resultat som de långa vägarna.

    Under den tiden som jag har följt dig så har du tänkt och reflekterat över hur du lever, och hur du vill och kan förändra det för att få det ännu bättre. Du har tagit den långa vägen utan ”quick-fixes” när du jobbat med din kropp – och det har gett fantastiska resultat.

    Jag hoppas och tror att du gör på samma sätt nu – och det är jag alldeles övertygad om att det kommer ge precis lika fantastiska resultat.

    Du är så himla klok och jag hoppas innerligt att du förstår det själv!

    Kram på dig underbara människa! 🙂

  6. Åh vad jag förstår dig! Jag lägger dessutom in en fjärde(?) grej i det hele, att det då är JAG som gåt ner i tid, och då bidrar till att vara stereotypen av ojämställdhet och få mindre i pension och cementera könsroller unt so weither. Nu gick jag ju ner i tid till 75% för att typ jobba 150% (egna bolaget) men ändå – det vet ju inte alla och jag förklarar inte det för alla på jobbet liksom.

    Men tomglo när du står på lekplatsen, det är jag impad av. Jag typ tycker att jag jobbar då också!? kan inte koppla av – bitvis.

    Jag tror du gör klokt i att vara luststyrd, men att selektera lusten, så att det som är allra mest lustigt förblir det. Kram!

    • Jag kan hänga med på den grejen också TROTS att min man också jobbar deltid (90% på papperet) och tack vare sitt schema är hemma två dagar i veckan. Två dagar när barnen inte behöver vara på dagis/fritids, när han tvättar, handlar, lagar mat, klipper gräset och what have you. Idag tex är han hemma och sköter veckostädningen tillsammans med Liten medan Stor är i skolan. Ändå gnager det lite att jag ska gå ner till 80% (på papperet) och vara hemma EN dag i veckan…

      Jag har också svårt att koppla av och det är väl det som är problemet. Att man löser världsproblemen medan man puttar på gungan, eller ligger med telefonen i soffan och kolla ekonomin/bloggar/gör en lista på alla to do:s/mailar jobbet när man egentligen ska fokusera på filmen. Min hjärna får liksom aldrig vila och det måste jag jobba aktivt med för att komma tillrätta med. Inte mata den med information och planera nästa grej. Mindfulness och sånt därnt 😉

  7. Känner igen mig massor så klart. En grej jag funderar på är verktyg för att få exempelvis det där läsandet att bli av. Och inte fastna framför andras eller egna bloggen när tid väl dyker upp. Utmaning för mig. Samma för dig?

    • Alltså, just detta är inget problem för mig. Känner jag inte för att blogga så gör jag inte det. Känner jag inte för att läsa andras bloggar så gör jag inte det. jag älskar ”vanlig” läsning mer, jag älskar tv-tittning mer så då gör jag det. Och när lusten faller på så bloggar jag. Det blir ju tyst här emellanåt. Jag har liksom inga krav på mig här, ”tjänar” inget på bloggen liksom.

      Utmaningar för mig är istället allt fix och trix som ett hus, en trädgård, en man och två barn kräver. Och saker jag tror att jag måste ställa upp på för övrig familj, för kyrkan, för skolan osv. Samt jobbet, förstås. En utmaning förstås. Working on it!

  8. Jag blir så glad av den här texten! Dels av rent egoistiska skäl; jag är också en såndär som inte orkar hålla alla de där tusen bollarna i luften som ”alla andra” gör. Och det får mig att känna mig dålig, att det måste vara nåt fel på mig liksom. Men din text, och alla kommentarer, bevisar ju något annat. Att vi är fler. Att alla måste utgå från sig själva.

    Och dels blir jag glad för din skull. För att du har orkat analysera dig själv och kommit fram till en lösning som funkar för dig.

    Bra skrivet fina Beata!

  9. Så bra skrivet som alltid! Jag tänker också så alltid om andra. Att vi i vår familj ofta får höra från nära hur duktiga andra delar av släkten är gör ju inte saken bättre 😦
    Kan inte säga när jag genuint va ärligt glad en längre period. Så klart är jag det stunder varje dag, när jag är med familjen, tränar mm men där imellan känner jag mig som en tickande bomb men tårar i ögonkanten jämt.
    Fast idag ska jag gå hem kl 2 och sätta mig hemma med mannens bokföring så lättar en sten lite
    Kram

    • Så ska det inte vara Birgitta… Tårarna ska inte hänga i ögonkanten jämt. Jag förstår dig precis, för sådan var min höst. Kan du se till att få hjälp med detta? Innan bomben exploderar? KRAM!

  10. Mycket kloka ord och som går rätt in i hjärtat. Mitt nyårslöfte var att hitta bättre balans i livet. Work in progress…

    Jag började på ett nytt jobb i januari och tanke var att jag skulle jobba 100% fram tills att Allan börjar dagis till hösten (mannen är föräldraledig). Efter 3 v med heltidsarbete gick jag in till min chef och frågade om jag kunde gå ner till 87,5% vilket innebär att jag slutar en timme tidigare varje dag. Så att fr o m 1 feb. kommer jag att få tillbaks 5 t mer av mitt liv. Det är så jäkla svårt att prioritera bort saker som man tycker är roligt, men när jag försöker pressa in ALLT så blir inget bra. Mera hångel och mindre jobb framöver!

    • Balansen ÄR svår. Men vad fantastiskt bra att du tillskansat dig fem fler timmar. Då blir förhoppningsvis allt lite roligare, även om det blir lite mindre av vissa saker. Mycket är bevisligen inte roligare än mindre.

  11. Så glad att du har tagit det här beslutet och jag hoppas att det hjälper dig! Du är inte alls lat (jag är lat!), du har bara kommit på att du bör tänka lite mer på dig själv, för din egen skull och familjens. Himla bra gjort tycker jag! Jag känner oxå att alla andra hinner så jäkla mycket och jag hinner ingenting, orkar ingenting och gör ingenting. Men när man läser här så är det ju inte så, alla hinner inte allt men alla kanske hinner något?! Ta hand om dig! KRAM

  12. Jag hade kunnat skriva exakt det här inlägget. Vi tänker oerhört lika och även om jag inte riktigt har kunnat acceptera allt än så har jag tagit ett steg till att gå ner på 80% på jobbet, för just nu orkar jag inte mer. Jag vill inte vara en sån människa som kommer hem från jobbet och inte orkar något alls eftersom jag jobbat, utan jag vill kunna göra saker och orka umgås med nära och kära. De senaste veckorna har jag kommit hem från jobbet helt förstörd och inte orkat göra något. Har jag något planerat på helgen så är jag så trött resten av veckan och så ska det ju inte vara. Jag har tagit kontakt med en vårdcentral för att försöka få hjälp, men det tar ju sådan evinnerlig tid att jag blir helt galen.

    • Precis så är det, och precis så ska det inte vara. Man ska inte vara helt slut hela veckan för att man hade något inbokat på helgen. Man ska inte komma hem och vara helt förstörd. Energin ska räcka till flera saker! Det tar tid att få hjälp på vc. Jag fick komma till läkare direkt och fick hjälp med sjukskrivning, sedan dröjde det ett antal veckor innan jag kom till samtalskontakt. Kan du få akuttid hos läkare? förklara att du brakar snart!

      Annars, företagshälsan. Där fick jag hjälp direkt. Och jobbet är (förhoppningsvis…) mån om att du ska må bra och spenderar gärna lite pengar på företagshälsan för att du ska orka i längden. Do it!

      • Jag ringde vårdcentralen igår och bröt ihop när jag pratade med dem i telefonen och började gråta men fick ändå inget förrän nästa fredag. Försökte förklara att det inte går längre men nu har jag iallafall fått en tid och får försöka stå ut till dess. Det är trots allt bara en vecka kvar och jag har en förstående chef som kommer låta mig ta ledigt några dagar nästa vecka om jag känner att jag inte orkar.
        Tyvärr har vi ingen företagshälsa. Jag är anställd av en ideell förening och tyvärr har vi inte resurser att ha en företagshälsovård. Så jag får vandra den långa vägen via HC.

  13. Klockrent, som vanligt! Precis så, det går inte jämföra sig (eller jo, det går ju, men man ska inte göra det) med andra. Jag gör det ibland, avundas att andra hinner så mycket (huset, hemmet, träning, inredning, handla, pyssla, laga mat, baka mm mm). Och glömmer att de har en farfar som hämtar barnen 2 ggr/vecka, en syster som tar hand om barnen ibland, ett av de egna barnen är 15 år och fungerar som barnvakt. De jobbar skift och har lediga förmiddagar då barnen är i skolan, eller slutar kl 16 båda två. De andra har ju andra förutsättningar – på så många plan!

    Nä, mer fokus på sig själv och ens egna förutsättningar och behov, jag är helt inne på din linje, och du sätter verkligen ord på det!

    • Jag blir också avundsjuk. Och ser inte alltid hur fantastiskt jag har det. Med en farmor som hämtar på dagis någon gång i veckan, en make som är hemma på dagtid vissa dagar och städar, tvättar och lagar mat osv osv. Tänk om vi la all denna energi på våra egna liv istället för på andras!

  14. Hej fina du!
    Ja du är duktig med ord du, och klok som en bok! Folk är inte så bra på att se hur fantastiska de själva är, bara hur fantastiska andra är.
    Jag försöker alltid berätta för andra hur mycket jag uppskattar dem och vad jag gillar bäst hos dem.
    Men just det här alla andra, det plågar mig jämt… Alla andra har det städat hemma (stor issue för mig, har tänkt ofta hur fint ni har det och välstädat i garderoberna :)), alla andra hinner äta kl 18 och natta barn 19, och dessutom läsa i minst 1,5 varje kväll för barnen, alla andra hinner gå och träna, och planera sina hälsosamma måltider, alla andra vet vad de vill göra med sitt liv och verkar ha super kul på jobbet alla andra lever i ett perfekt äktenskap och blir aldrig irriterade och sura på sin fina make, osv, osv…
    Tänker på det hela tiden, men ju äldre jag blir desto lättare blir det att handskas med det, men ändå likaväl är man ofta där och får panik över att man inte är som alla andra.
    Tur är väl det, för alla andra är inte som jag heller 🙂

    • Vilken fantastiskt trevlig egenskap, att berätta för andra att du uppskattar dem. Det är viktigt och vi kan inte göra det för mycket!

      Försök sluta låta ”alla andra” plåga dig. Verkligheten är ju förstås inte sådan. Så, min garderob är städad men jag var sjukskriven hela december och städade mig genom hela huset :-). Hellre lite skit i hörnen och lycklig person, eller hur!

  15. Åh, gillade verkligen det här inlägget. Det väckte en massa tankar,speciellt kring det där med ”alla andra”. När jag var på väg in i väggen på mitt gamla jobb, så var en av de saker som jag hade svårast att acceptera att jag inte orkade/mådde dåligt när ”alla andra” fixade det under samma urusla förutsättningar som vi hade där, Nu fyra år senare och med en rejäl dos perspektiv kan jag se att vi inte alls hade samma förutsättningar. Vi hade olika hemförhållanden, vi hade olika roll i arbetslaget, vi gjorde olika prioriteringar och vi hade olika sätt att hantera stressen. Dessutom kanske det var ett sundhetstecken att min kropp reagerade fysiskt på en ohållbar situation och gjorde att jag förändrade situationen istället för att bita ihop och kämpa på rakt in i kaklet. Men kämpar jättemycket med den där addistionsstressen själv – man läser bloggar och ser perfekta hem på en och jättemycket träning på en annan och supergod mat på en tredje och tänker att man ska få ihop allt det där tillsammans med en spikrak karriär och småbarn. Det säger ju sig självt att det där inte håller egentligen, men det är supersvårt att bromsa.
    Sedan tänker jag att för dig just nu kanske det är att kliva ur din comfort zone att växla ner istället för att växla upp. Precis som du säger måste du definiera vad comfort zone är för dig.

    • Jag tror de flesta av oss kämpar med det. Och vi pratar om att vi måste se till oss själva, sänka ribban, så verkligheten för den den är osv. Men det är SVÅRT!

      Ja, visst är det så att jag på sätt och vis kliver ur min comfort zone genom att göra ett ”obekvämt” val, även om det i det här fallet handlar om att öka bekvämligheten 🙂

  16. Jag har följt din blogg sen start, men inte kommenterat förut. Efter detta inlägg måste jag bara säga att du är bäst!!! Du sätter verkligen ord på det man själv tänker och jag känner så väl igen mig i allt du skriver. Att få följa dig och läsa din blogg har gjort mig till en bättre människa. Så TACK Beatatjata och sluta aldrig blogga!!!

    • Men Lollo, du gör mig alldeles gråtfärdig… Tack för din första (men inte sista hoppas jag!!) kommentar och för den fantastiska komplimangen. Kan jag genom att vända ut och in på mig själv plantera ett litet frö i någon annan så är jag överlycklig. Jag har inga planer på att sluta blogga, även om jag ibland försvinner i kortare eller längre perioder. Bloggen följer livet helt enkelt 🙂

  17. Så bra skrivet och så bra beslut av dig! Jag ser verkligen upp till er som har modet att ta det här beslutet, för det är verkligen starkt tycker jag. Kram!

  18. Heja dig!
    Och, även om jag tycker att det förstås är helt okej (eller till och med nödvändigt) att bara göra ingenting ibland (eller ganska ofta) så är det en väsentlig skillnad att du ska vara föräldraledig. Att ta sig tid från andra måsten och roligheter till att verkligen vara förälder, det är modigt och krävande på ett annat sätt. Jag är både lite imponerad och lite avundsjuk.

    • Ja visst är även föräldraskapet en utmaning, det är ju inte bara att sitta och pilla sig i naveln. Men ändå, det är liksom en helt annan grej än jobbstress och produktionspress. Vi behöver nog helt enkelt balans, hela familjen.

  19. Word! Exakt, EXAKT, så där är det! Det är så svårt att se skillnad på måsten, sysslor, krav och vilja. Vad är vad och hur mycket av varje är bra för just mig (dig)? Man reder ut, planerar, bestämmer. Men så helt plötsligt har allt blivit en enda grötig röra i huvudet igen. Ibland, när jag ser mig själv utifrån, då förundras jag över hur jag egentligen krånglar till allt. Varför det är så svårt att bara vara nöjd, när jag har allt jag vill ha, och mer därtill. Och hur svårt det är att värja sig mot ‘alla andra’ och inte bara addera ‘allt det som dom gör’ till sin egen agenda.

    Men tänk ändå så mycket man förkovrar sig, samtidigt som allt det här sker i huvudet. Även om det går trögt så lär vi oss något litet varje gång vi måste backa, göra om och göra rätt, utifrån oss själva sett. Alltid nåt 😉

    Kram!

    • Åh vad glad jag blir att höra ifrån dig :-), hoppas du mår bra!!

      Du har varit en av ”alla andra” för mig. En sån där fantastisk person som liksom fixar allt, hela tiden. Och du är fortfarande en fantastisk person men jag vet ju att det inte riktigt fungerade i längden. Vi är fantastiskt bra på att krångla till det och vill gärna se förbi de enkla lösningarna. Korkat. Varför inte köra på enkelhet och minsta motståndets lag?

      Håller med, det här är väldigt utvecklande. Tänkte på likheten med de där utvecklingssprången bebisar har. Har du läst den boken? Där en ”störig” period betecknas med åskmoln och blixtar och när bebisen kommer ur den perioden så har hen plötsligt lärt sig att sitta, eller krypa eller tagit ett annat utvecklingskliv. Sån är jag också :-). Nu har det åskat och blixtrat ett tag och det har varit skitjobbigt men nu kommer jag ur det och tar ett viktigt kliv på min livstrappa. Tills det är dags för nästa storm 🙂

    • Åh blir också
      Glad att se några rader från dig bodycomf/Helena!! Klickade faktiskt in på din gamla blogg härom dan för att se om d. Mot all förmodan gjort ett inlägg. Hoppas innerligt att allt är bra med dig!!
      Och du Beata är en mycket kok människa och lyckas så ofta skriva inlägg som gäller sånt som man själv funderat mycket på.

  20. Kanonbra inlägg. Verkligen jättebra, får jag göra en copy paste till min blogg?
    Det är exakt så jag ät också. Jag kräver inte ditt och datt, jag tycker ju att det är roligt. Jag har dock senaste tiden märkt en stor skillnad. Förr kände jag nedvarvning, lugn och nöje av att baka, göra tårtor och pyssla. Det gör jag inte längre, det känns som sysslor precis som du beskriver. Jag har länge känt att jag ”tappat glädjen” i och med det jag skrev ovan. Men så är det nog inte egentligen. Jag har bara för mycket intryck runt mig. Glömmer saker, tänker aldrig en fullständig tanke och får i princip aldrig tala till punkt hemma eftersom jag också har två relativt små barn.
    Mer tid hemma och mer tid inplanerat för att ta hand om sig själv, det hoppas jag på är ett bra recept.

    • Copy pasta på! Det är ju det jag fattar, att du är här också. Vi är så klart inte exakt samma och fungerar på samma sätt men jag har ändå förstått av dina inlägg att vi fajtar samma fajt för tillfället. Att tappa glädjen är ett väldigt tydligt symptom. Glad att du tar hand om dig och vill fortfarande rekommendera, om du har möjlighet, att vara hemma på heltid ett litet tag. En vecka, två? Jag är sååå tacksam för mina veckor hemma (även om det var skitjobbigt att komma fram till det) för det gav mig chans att nollställa och bringa ordning i kaoshjärnan. KRaM!!

  21. Så himla bra skrivet! Jag är också en sån som älskar min familj, mitt jobb och en massa annat;) Ganska nyligen fick jag akutopereras för jag hade en cysta. Glömmer inte läkarens ord: ”det är en tumör och jag kan inte säga om den är godartad innan den är ute”. Så fort jag var tillbaka på jobbet gick jag också ner i arbetstid, ledig på onsdagar:) Den var godartad men de där två dagarna innan jag visste det hann jag verkligen fundera på vad som eg är viktigt: mina barn, min älskling och sen jag…Kram

    • Wow, tack gode Gud att allt gick bra. Och vad glad jag är att du tog det beslutet och inser vilka prioriteringar som är de rätta. Sen är det märkligt att det ska krävas något så stort och omvälvande för att vi ska fatta. Det där man brukar säga att ingen någonsin säger på sin dödsbädd ”jag önskar att jag hade jobbat mer”. Oavsett om man älskar sitt jobb eller ej så kommer det ju inte först på listan.

    • Jaa, saknar dig med! Vill inte smittas av pest dock… ;-). Lyckades få till en kaffe med S igår när vi sprang in i varandra på vårdcentralen och hon gav mig skjuts till stan. Himla bra! Så får vi göra, om inte annat. Frukost tillsammans snart kanske :-). Pöss!

  22. Du och dina kloka inlägg som ett resultat av att du prioriterar i ditt liv. Prioriterar det som är viktigt. Tusen tankar väcker detta men jag läser i telefonen så allt jag skriver nu är:
    KRAM!!!

  23. Fy fan vad bra! Det största felet man (jag) gör, är att omedvetet, eller medvetet, baka ihop alla andras tid, ork, engagemang, what not, till en enda supermäniskor som kan, vill och orkar göra allt. Och så jämför jag mig med den. Jag är också lat och vilar genom att göra ingenting.

    • Ja men precis, den där additionsstressen. Och jag förstår det rationellt men det måste finnas någon slags primal del av hjärnan som inte vill inse fakta utan vill tro på supermänniskor… Hurra för oss latisar 🙂

  24. Så himla bra! Och du är absolut inte ensam! Att göra ingenting är en konst som alltför få bemästrar fullt ut och vi behöver det. Jag önskar så att jag bara kunde slappa mer. Utan att springa upp stup i kvarten för att plocka, fixa, gå ut med hundar, skriva viktigheter, ta fram dator etc. Jag kan inte ens se en film utan att känna mig rastlös. Jag är väldigt högproduktiv och får massor med saker gjorda. Men jag sover inte på nätterna, drömmer mardrömmar hela tiden och mår kanske inte jättebra egentligen. Något jag ska ta tag i under mars när jag slutar jobba och enbart ägnar mig åt mina studier och ska börja med samtal!
    För det är viktigt att kunna slappa och att inte ta sig tid att lära sig det är också att vara lat. För det är jobbigt det med. Bara på ett annat sätt! Kram!

    • Precis, och rastlösheten beror liksom inte på att jag är en så fantastiskt kreativ människa som älskar att ha tusen järn i elden utan för att det inte känns som det ”räknas” om jag inte är produktiv. Den enda platsen jag VERKLIGEN kopplar av är på bio. Min bästa grej! Då kan man inte hänga tvätt, fippla med telefonen eller sy i knappar samtidigt 🙂

      Härligt att du tagit ett beslut för DIG. Samtal är oerhört givande, alla bör gå i samtal ibland. Hoppas på lugna nätter och livskvalitet till dig!

      • Tack! Känns lite läskigt, men tror det kommer vara bra! Bio var ju annars ett bra tips, jag går typ aldrig på bio men det är verkligen sant, då kan man ju inte göra annat samtidigt! 🙂 (ser framför mig hur det skulle se ut om folk tog med kläder att sy på bion) 😉

  25. Kan bara tänka mig hur svårt det varit att fatta det beslutet för jag känner igen mig så mycket i det du skriver och jag är verkligen ingen übermänniska. Heja dig!

    Och du- jag slappar också genom att läsar, tomglo eller något annat icke-produktivt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s