Ohälsa

”Du måste börja behandla dig som att du är fysiskt sjuk, Beata” sa min personalchef till mig i telefon. ”Som att du har feber, då skulle du ju inte åka till jobbet. Eller som att du har skadat vaden – då skulle du inte ge dig ut och springa ´bara några´intervaller utan du skulle få hålla dig hemma med foten i högläge.”

Det är sant men så himla svårt att få in i skallen för jag är ju inte konkret hög-siffra-på-tempen-sjuk eller foten-i-gips-skadad. Det är den här flummiga, abstrakta ohälsan som begränsar mig.

Min plan, min ”det här ska jag lösa på mitt sätt”-plan vara att vila hela förra veckan och sedan stark och energisk jobba de två veckorna fram till jul. Men inte heltid, nej nej jag är klokare än så – halvtid blir bra för att inte överbelasta så här direkt inpå helvilan. Och sen är det jul och ledigt länge och det fixar jag.

Inte.

För en löpare med skadad vad ska inte skära ner från fyra planerade löppass till två backintervaller. Och någon med influensa ska inte snörvla sig igenom några superduperpriobråttomviktiga möten.

Jag fattar det. Men jag fattar ändå inte. För jag känner inte den här Beatan och jag gillar henne inte särskilt mycket. Jag vill bli av med henne på de sätten jag tror ska fungera, inte genom att möta henne i stillhet här hemma. För hon är skitjobbig, rent ut sagt, och tänker väldigt snurrigt och ostrukturerat. Hon följer inga att göra-listor och kan inte planera i förväg som normalt folk. Hon får hjärtklappning och kan inte andas bara jag försöker göra lite lagom nytta. Hennes hjärna blir alldeles överkokt så fort hon ska hålla typ två bollar i luften och jag är ju en mästerjonglör. Ibland är hon som en repig LP-skiva som fastnar i jagstårinteutjagstårinteutjagstårinteutjagstårinteut. Vi klickar inte, helt enkelt. Och ändå måste jag lära känna henne och ta hand om henne. På heltid, ett tag till.

And it sucks, rent ut sagt. Och är en enorm lättnad, på samma gång.

29 reaktioner på ”Ohälsa

  1. […] I december 2013 var jag sjukskriven. Och ibland undrar jag om jag lärt mig något av mina vidbrändhetssvängar. Det har jag, faktiskt, men jag är helt klart en person som gärna lägger på större börda än jag orkar bära. Vet att jag inte är ensam om det. Försöker påminna mig själv ibland. […]

  2. Kommenterar inte så ofta men ville bara säga – ta hand om dig! Känner så igen mig i din text men ser ingen lösning. Är ensam med två små tjejer, föräldraledig och en man som jobbar utomlands… Hur gör man om man inte har nåt jobb att vara hemma ifrån? Ser bara svart just nu.

  3. Bamsekram till dig! Härligt med så förstående chef, törs inte tänka på hur det skulle låta här… Var rädd om dig!!

  4. Så himla klurigt med sådant här, men låter helt klart som att det är vettigast att fortsätta som du gör och dras med dig själv lite till. Bra att du skriver om det förresten. Viktigt.

  5. Kramar i massor till dig, kloka, modiga, fantastiska kvinna! Och vilken klok personalchef du har. Fler såna!

    Låt den här processen ta tid, mycket tid, mycket mer än du står ut med. Kram

    • Hm. Som sagt. Du vet vad jag tycker :-). Ta hand om dig, snälla? Ingen annan kommer göra det och behöver du stöttning så läs igenom alla kommentarer jag fått på ämnet senaste veckorna. KRAM!

  6. Hej Beata,
    Evigheter sen jag kommenterade. Men nu kände jag att jag måste.
    Jag är på ungefär samma ställe som du tror jag, dock jobbar jag fortfarande. Heltid. Dumt!
    Det som jag tycker är svårt är att veta om man är ”tillräckligt” sjuk för att vara hemma. Man får liksom inget numeriskt värde som berättar om man har 37.0 eller 38.5 🙂
    Lyssna inåt är väl grejen. Enkel lösning, men ändå så svårt.
    Jag hoppas att det går på rätt håll för dig och att du får en riktigt härlig julledighet!
    Kram

    • Åh, det är så dumt… Och det är lätt för mig just nu att säga: Sök hjälp, stanna hemma, hämta igen det här innan det går alltför långt. Men för några veckor sedan kämpade jag med näbbar och klor för att få slippa (givetvis för att jag inte ville inse hur dåligt jag faktiskt mådde). Så försök ta steget även om du inte har en ”temp” till hjälp, det är ju helt rätt sak att göra. Inser jag nu.

  7. Tänk vilka komplicerade varelser vi ändå är, fast på samma gång otroligt enkla. Ta hand om dig och försök inte skynda på. Du låter oerhört klok då du skriver om det, jag tror du kommer hittar nyckel till att göra den nya Beatan nöjd.

  8. Det är så svårt det där, när man inte har något konkret att ta på, typ: ”Det ser du väl att jag inte kan skotta snö. Min arm är ju gipsad”. Det är så lätt att misstro sej själv och tänka att man ska skärpa till sej när det sitter i själen. Men det är så viktigt att ta det där på allvar fast det inte syns på det viset. Viktigt men svårt.Vilken otroligt klok personalchef du verkar ha förresten. Vad skönt att få den förståelsen på jobbet.

    Förresten och ngt helt annat: Vad kul att du gillade skrubben 🙂 Den där aspirinmasken ska jag helt klart testa!

    • Ja det är skönt med förstående arbete, samtidigt tänker jag bara att de nog tycker jag är asjobbig och att jag förbrukar allt mitt förtroendekapital just nu… Hoppas att det inte är så!

  9. Vill du ha någon som lyssnar på dina ostrukturerade tankar ställer jag upp. Är så hes att du inte får så mycket vettigt ur mig idag, men lyssna kan jag… Med risk för att du blir lite förkyld förståss….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s