Lite om att förlora fotfästet

Det har inte hänt mig något särskilt under hösten som kan förklara varför jag sitter här med en kort sjukskrivning som ett första steg att hitta tillbaka till mig själv igen. Inte någon enskild händelse, bara ett torn av saker som blivit för högt och instabilt och nu välter. Ett skav som sakta men säkert jobbat hål på alla fina sömmar och skarvar så att jag till slut håller på att trilla isär. En grop som så sakta blev djupare under mina fötter att jag inte insåg att jag inte kunde komma ur den själv förrän det var försent. En bergspromenad som gick från att vara barnvänlig och enkel med många picknickpauser till att bli en utmanande och läskig bergsbestigning. Och så tappade jag greppet på ena handen. Sen på ena foten. Andra handen. Och så, som i slow motion samtidigt som det kändes plötsligt, förlorade jag fotfästet.

Under ett par veckor har jag sprattlat runt där i luften och försökt få fäste igen. Som en seriefigur som springer vidare trots att marken försvunnit under hen. ”Om jag inte tittar ner så går det nog bra”. Med en dåres envishet ignorerade jag rekommendationerna från de som stod på marken och såg på. Jag skulle klara mig själv och göra det på mitt sätt! Jag har ju redan alla svar, alla verktyg, rätt strategier! Jag kan det här! Det enda jag åstadkom var att göra slut på varenda droppe av energi jag hade kvar. Och nu måste jag inse att jag får backa en bit. Sätta mig på en gräsklädd platå och vila, återhämta mig, innan jag kan fortsätta min promenad. Förslagsvis på den lite enklare stigen istället för längs lodräta bergsväggar. De lämnar jag åt äventyrslystna adrenalinjunkies.

Det går upp och ner i livet. Ibland är det ett steg framåt och två steg tillbaka. Ibland är utsikten fantastisk, ibland ser man inte ett skit. Ibland får man pausa fast det inte fanns med i planen, ibland kan man springa en bit. Att halka till då och då är helt normalt. Att förlora fotfästet helt är inte att rekommendera. Det är enklare att läka en stukning än en bruten nacke om man säger så.

Jag har inte brutit nacken tack o lov. Men jag ska vara hemma en vecka eller två till att börja med och försöka hitta min väg igen. Jag har bråkat och argumenterat med både läkare och terapeut som förespråkar längre sjukskrivning och medicinering. Jag är inte emot något av det men jag vill åtminstone försöka göra det här på mitt sätt först. Jag litar på deras expertis och omdöme men jag känner mig själv bäst. Vi får se hur det går. Jag är extra tacksam mot en fantastisk arbetsgivare som inte bara gillar läget utan förstår, stöttar och peppar.

På sätt och vis känner jag mig just nu lugnare än på mycket länge. Vägen fram till det här beslutet har varit jobbig men när jag väl tog det så landade det helt rätt i magen. Jag säger inte att det kommer vara lätt framöver men nu har jag någon slags plan i alla fall. En plan och fast mark som anas om jag sträcker på tårna lite.

44 reaktioner på ”Lite om att förlora fotfästet

  1. […] Den planerade eftermiddagsträningen blev inte av, orkade sannerligen inte det. Och det är så fascinerande att observera hur en person (moi) som vanligtvis är åtminstone normalaktiv kan vara så inibänken seg i kolan. Men också nyttigt att förstå att man (moi) behöver backa så totalt ibland för att tillåta återhämtning på riktigt. För även i den här segheten så känner jag hur ny energi så sakteliga spirar. Som Fröken drivkraft skrev i kommentarerna till inlägget om att tappa fotfästet: […]

  2. Hej Beata! Jag har inte riktigt hunnit följa mina bloggar under senaste tiden, i alla fall inte med tillräckligt ro för att skriva något vettigt och stärkande till dig. Du har många, många andra fina läsare som peppar men jag vill ändå skriva att jag är helt säker på att du hittar tillbaka till en stabilare struktur i livet. Du är superstark och en tänkare (som jag) och därmed öppen för förändring. Njut där hemma och gör sånt du vill göra. Lyssna ordentligt inåt, på dig själv. Kramar från Helena

  3. Fina fina du, ärligt rakt och öppet skrivet, precis som du är! Vet inte vad jag ska skriva mer än att jag förstår precis hur du känner det…ta en sak i taget och spara på din energi. Ena dagen har man massor och andra dagen är man som en våt disktrasa och det är så svårt att ta in i sin lilla hjärna att det kan vara så…. Du kommer fixa det här med hjälp av samtal och stöd och det första steget är att erkänna för sig själv att man behöver hjälp och det har du ju gjort!

    Sköt om dig! Kram

  4. Vad ärligt och öppet skrivet, och väldigt välbeskrivet. Jag känner så väl igen det du skriver, från förr och även nu. Du satte ord på mina känslor för tränandets vara och (inte) icke vara häromdagen, och du gör det igen. Jag tar till mig dina ord, ordentligt. Ditt inlägg har förekommit mig, nu sätter jag ner foten, för det är inte ok att bara känna marken med tårna.

    Sköt om dig Beata, på riktigt. Det är en enorm styrka att inse vad man behöver, du har den styrkan, låt den styra dig. Förläng sjukskrivningen om du känner det minsta att det behövs. Ha inte bråttom tillbaka. En vecka mer eller mindre, gör ingen skillnad på en livstid i arbetslivet. Men en enorm skillnad i livet.

    • Tack snälla du! Och ta nu dina egna ord till hjärtat och gör det samma – sköt om dig. Se till att få fast mark under foten INNAN du släpper greppet helt, det blir inte på något sätt enklare av att köra på (har jag insett nu…). Tar verkligen till mig dina ord att en vecka mer eller mindre inte gör skilllnad på en livstid i arbetslivet… Svårt att förstå men så sant!

  5. Jag har följt din blogg länge nu och tänkt otaliga gånger att jag skulle kommentera det du skrivit – för det är så ofta som det du skriver får mig att reagera på ett eller annat sätt. Jag skrattar, jag känner igen mig, jag blir peppad, jag tänker efter och så vidare.. Det har dock aldrig blivit av att jag fått iväg den där kommentaren eftersom jag liksom tyckt att jag inte har så mycket att tillföra.

    Idag kände jag ändå att det var dags. Jag har absolut ingenting att tillföra när det kommer till tips och goda råd för att komma ”back on track” – för det är jag helt övertygad om att du själv löser på bästa sätt (tillsammans med din familj och vänner förstås).

    Däremot kan jag bidra med en stor kram och en heja-Beata-du-är-bäst-ramsa 🙂

    • Vad gullig du är! Blir lite tårögd över att du tar dig tid och skriver här. Tack! Dina ord tillför visst något, det gör alla kommentarer och jag blir så tacksam för var och en. Tack för pepp och kram – kram tillbaka!

  6. Usch då. Se till att du får bra fästvalla så du inte får bakhalt på väg upp ur din svacka. Du ÄR stark fysiskt och mentalt stark, detta fixar du. Låt nu bara adventslugnet infinna sig och stanna i lugnet fram till jul. Fixa klapparna på internet. Trevlig advent.

  7. STOR hård kram! Åh, vad ledsen jag blir för din skull… men samtidigt så glad att du definierat problemet och nu är i process uppåt igen. Det kommer blir bra. Såklart! Helt rätt att försöka göra det Beata-way, du känner dig själv bäst. Och vi finns här, hejar på dig! Kram!

  8. Finaste Beatatjata! En stor, varm kram kommer till dig. Det är så många som kommer med kloka ord här till dig och alla säger något viktigt: ta hand om dig och låt det ta sin tid. Du är bra och fin och underbar, precis som du är. Många av oss har ju, precis som du, redan varit där och vet hur svårt det kan vara att navigera i livet ibland. Det är svårt, men du kommer att klara det. Människor älskar dig, glöm inte det. Kram, kram, kram, kram ❤

  9. Min samtalsterapeut beskrev det som grästuvor. Alla grästuvor symboliserar något, jobb, familj osv. När alla grästuvor börjar brinna samtidigt, för den ena tänder oftast den andra, så blir det problem. Hitta den tuvan som ger dig näring och trygghet så kommer de andra tuvorna sakta men säkert bli till glöd, kol och sedan nytt fint gräs. Modigt att erkänna för dig själv. Det är första steget. Styrkekram till dig

  10. Önskar att jag kunde gå förbi och ge dig en varm, lång kram. Jag vet att du redan vet det här, men ändock: du är så bra, Beata. En alldeles fantastiskt stark och peppig sajbervän. Behandla dig så där grymt som du är värd. Allt ska bli bra. Låt det bara ta sin tid.

  11. Tack för att du delar med dig! Jag hoppas du får tillbaka fotfästet och hittar en beatabra väg att gå. Det kan vara svårt och jag vill verkligen skicka de varmaste förhoppningar om att din väg vidare blir lättare att gå och att du inte känner att du behöver vara duktig på att hitta dit. Kram

  12. Kram på dig. Du har kommit långt bara genom att kunna sätta ord på det. Jag har inte kommit dit riktigt men behöver nog det. Inga enskilda händelser här heller, men många många små som blivit ett berg.

    • I hear you sister. Lyssna nu på tant Beata och se sanningen i vitögat du också. Du är inte nödvändigtvis som jag men om du är det så se till att bromsa dig innan det går för långt, det är värt det i längden, jag börjar fatta det nu. Och vill du prata/skriva/telepatisera så vet du var jag finns!

  13. Vad skönt att du ändå tagit tag i det. Hoppas det känns mycket bättre snart. Och ja, det är så lätt att köra, köra och tro att man mest är melodramatisk när det där: ”Vänta, jag orkar kanske inte?” pickar på axeln. Jag har varit mycket så: ”Nämen, inte är väl jag??…Nu får jag skärpa mej!” och det är ju bara superdumt. Heja dej som tagit det där första steget! Och vad härligt att du har en arbetsgivare som förstår. Det är så viktigt.

  14. Åh, det är så lätt gjort att hamna där. Att strunta i att lyssna på sin egen kropp och knopp och bara köra på. Men du verkar ha så sund inställning så jag tror att du grejar det här. Men låt det ta den tid det behöver och ta den där utsträckta handen om du känner att du fortfarande famlar i luften. Ta hand om dig! Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s