Eftersom det var exakt två veckor sedan sist så vaknade jag så klart med halsont idag. Oh well. Jag vilar och det går över, det har jag lärt mig nu (efter ett antal jag-vilar-inte-och-det-är-kvar-i-några-veckor-och-stör-mig). Barnafadern knaprar penicillin eftersom han var sjuk tidigare i veckan och fick den mycket manliga åkomman öroninflammation. Nu är han tillfälligt döv på ena örat men trumhinnor läker ju bra…

Jag vill gå en promenad, eller testa knasiga yogaposer som jag är nyfiken på (men givetvis inte klarar eftersom jag 1. är så oflexibel att kylskåpet fnissar och 2. inte kan någon som helst yogateknik, eller vad det nu heter, och därför inte alls gör som man ska). Vi får se om jag orkar resa mig ur soffan, just nu ligger jag för skönt. Samma med imorgon, jag planerar inte in något intensivt pass när jag inte vet hur jag mår. Det är svårt att känna efter ordentligt klockan 5 på morgonen nämligen. Kanske kör jag någon lågintensiv cardio-variant bara för att. Eller så sover jag och låter kroppen ta hand om eventuella basilusker på bästa sätt.

Det ger sig. Jag har faktiskt näääästan blivit bra på det där att inte noja över missade träningspass. Oavsett om det beror på förkylning, stress, sömnbrist eller helt enkelt jag-känner-inte-för-det. För grundkänslan är ändå alltid att jag VILL träna och min vardag består av regelbunden träning nästan jämt. Så här ser mitt liv ut nu. Träning planeras in och genomförs. För det mesta. Och jag grämer mig nästan inte alls för att jag var på väg mot en sån där perfekt träningsvecka innan halsontet dök upp…

Jag har ungefär sjuttielva saker jag vill få ur mig och dryfta med er och få feedback på och fråga er om. Det kommer. Den som väntar på något gott och så vidare.