Det är jag det. Åtminstone kommer jag snart bli lika grön om jag fortsätter med det här smoothieandet. Skål på dig, coachen, det gjorde du bra! Och skål på mig, som överlevde!

Nog var det en nära döden-upplevelse men det gick faktiskt, till och med rätt utmärkt. Jag glömmer av ibland att jag inte är samma gamla Beatalata utan att jag faktiskt blir starkare och starkare. Precis som när jag sprang på Holmen i tisdags och kände att benmusklerna tryckte ifrån på ett nytt sätt så fanns de där idag, benmusklerna alltså. Tryckte på och tog mig framåt. Med mycket möda och stort besvär förstås. Det är lite smått knäckande när det börjar krampa efter 10 repetitioner och det är 15-20 kvar…

Styrke-supersets varvades som sagt med intervaller på cykel och jag matade på. Benböjde och utfallade och lårcurlade och höftlyfte. Min största utmaning låg på slutet och där fick jag tyvärr ”skala” lite, det vill säga förenkla. Coachen sa benböj med bakåtrull. Alltså ner i benböj till marken, sätta mig och rulla bakåt och sen rulla fram och trycka upp till stående igen. Det går inte, jag kommer inte ner. Och definitivt inte upp! Så jag körde på en step-bräda idag. Satte mig längst ut på kortänden, rullade bak, fram igen och upp till stående. Det brände rejält i både ben och lungor efter ett tag. Nästa gång sänker jag brädan ett snäpp (om coachen godkänner mitt alternativ vill säga!) och innan den här perioden är slut gör jag dem på golvet. Promise!

1 timme och 15 minuter tog det, sen varvade jag ner lite extra efter sista intervallen. Tog mig tid till rejäl stretch så här på upploppet av jullovet. Jäääättelångt träningspass med mina mått mätt. Nu väntar duschen och biografen. Jag gissar att träningsvärken sätter in lagom till att Tom Cruise skjuter ihjäl någon.