She said, she said – delrapport från SOND 2012

Från Beata:

Jag fattar inte att två månader snart har gått. Jag hade tänkt göra en summering efter en månad och vips hade ytterligare en gått… Som ni vet så startade ”SOND 2012 – Jakten på den eftertraktade balansen” i september (SOND = September, oktober, november, december). Det absolut största målet är att nöta in kostbalansen eftersom det varit min största utmaning. Träningen är också viktig, förstås, och jag bestämde mig för att ta hjälp av Bodycomf-Helena för att kick it up a notch or two. Få lite push, lite kunskap, ett genomtänkt upplägg.

Push, kunskap och genomtänkt upplägg har jag fått – and then some! Det kan inte vara lätt att vara min coach. Om ni tycker att mina blogginlägg är långa och flummiga ska ni se mailen jag skickar… Det är långa rapporter om mat, massor av funderingar och frustrationer och fråga efter fråga efter fråga om hur varje övning ska utföras (vaddå vikt på sträckta armar? Rakt upp? Rakt fram? Rakt ner?!). Ändå får jag långa, utförliga och tålmodiga svar i retur. Det gör att jag kan känna mig trygg på gymmet trots att jag egentligen inte vet vad jag gör och jag har fått många bra tips och tricks gällande kosten som löst upp en hel del gamla knutar.

Ironiskt nog är det träningen som varit den största utmaningen den här perioden. Inte träningen i sig, utan avsaknaden av den. I september var jag sjuk nästan jämt, kändes det som. Där började de där ”jag har inte bockat av alla veckans pass”-tankarna snurra i huvudet på mig. Nu har jag varit frisk (peppar peppar!) i flera veckor men istället kämpat med livspusselutmaningar som ställt till det. Det kan kännas som att jag sviker coachen när jag inte ”levererar” men egentligen är det ju bara mig själv jag ska tänka på. Inte göra saker för Helena, för er bloggläsare eller någon annan utan för MIG.

Kosten har rullat på bättre än någonsin! Nog har jag haft diverse dippar och en rejäl meltdown men jag har gjort stora framsteg. Det blir mer och mer naturligt och det kan gå flera dagar utan att jag för inre diskussioner med mig själv om att jag nog ska köpa något gott sen, eller ta en dag ”off”. Och även de dagar när rösterna i huvudet börjar tjata så kan jag för det mesta tysta dem. Det finns utmaningar kvar, definitivt, men jag känner mig allt mer trygg i den här tillvaron. Att föra kostdagbok hjälper även om jag sällan skickar den till Helena numera. Jag gör små noteringar om hur jag mår osv också, det gör eventuella mönster tydligare.

Under den här tiden har små förändringar skett kroppsligt. Några hekton mindre, några färre centimetrar. Inga fantastiska resultat fysiskt men desto fler mentalt – och det är faktiskt huvudmålet med det här. Jag funderar på att utvärdera kosten lite noggrannare framöver och jag ser fram emot att pusha hårt med träningen. Två månader kvar ( om jag inte förlänger…consider yourself warned, coach…). Jag har planerat en suverän höst med suverän mat och suverän träning. ”Glöm det” sa coachen. ”Det spelar ingen roll hur mycket och bra du planerar, det kommer ändå inte bli exakt så. Fokusera på nu, inte nästa vecka.”

/Beatatjata

Från Helena:

Jag som skriver är hon som brukar omnämnas som ”coachen” här inne då och då. Jag är alltså Beatas coach så tillvida att jag hjälper henne med träningsupplägg och kost. Det låter så enkelt och det skulle kunna vara så enkelt, men det är det inte! Det är det sällan. Varje kund kräver olika saker, och vissa kunder vet inte alls vad de vill ha. Just det nöjer jag mig dock inte med, utan i de fallen blir arbetet för min del ännu mer krävande för att lista ut vad det egentligen är som behövs göras, justeras, förbättras, förändras och så vidare.

Hur som helst, detta ska handla om min relation till Beata, och hur mina första två månader med henne har varit.

Det är inte helt enkelt. Det är långa mail. Med innehåll som skulle kunna få vem som helst att ramla baklänges! Det är tankar, funderingar och frågor. Det är tvivel, det är hurrarop och det är ilska. Tårar har förekommit och skratt likaså. Och det är ömsesidigt. Den här mailkorrespondensen skulle lätt kunna bli inte bara en bok, utan flera! Kanske något att tänka på?!

Det är inte bara Beata som utvecklas och tar sig framåt utan lika mycket jag! För varje fråga hon ställer ställer jag en tillbaka, till Beata eller till mig själv, och jag måste ju även besvara den första, så det blir mycket tankearbete. Så, det är inte enkelt, men det har jag heller aldrig strävat efter! Det är utvecklande, roligt, underhållande och jag har både småfnissat och totalt skämt ut mig på Espresso house när jag i godan ro satt och läste ett av Beatas mail. Jag skrattade och skrattade och till slut fick jag låtsas prata i telefonen för att folk omkring mig inte skulle tro att jag var helt bakom flötet…

Hur har det då gått för Beata? Vad har hon gjort? Vad har hon inte gjort?

Bra. Det har gått bra. Hon har gjort en himla massa bra saker, och några enstaka som inte varit lika bra. Hon har tränat hårt, hon har varit sjuk. Hon har tagit hand om magsjuka barn. Jobbat mycket. Försökt sig på att baka fröknäcke. Ätit keso till mellis. Slutat med proteinpulver för att strax därefter börja igen. Svängt in på macken för att köpa godis och gått ut därifrån utan! Och alla de här sakerna tar henne framåt! Hon sitter själv inne på lösningarna, det enda jag gör är att peka lite på dem. Tydliggör dem. Talar om att det inte är godare att äta godis när man är stressad än när man ligger i soffan och tittar på film. Att chips inte är godare bara för att de kommer i extrem mängd. Att träningen inte måste genomföras om det enda man känner är att man behöver sova. Att sötsaker inte försvinner bara för att man råkar missa att äta dem en fredag. De finns snällt kvar i butiken till nästa vecka.

Allt det här vet Beata redan, men den största skillnaden på de här två månaderna är att hon nu kommer på det INNAN jag skriver det. Medan jag sitter hem och knapprar på tangentbordet för att formulera ett lagom flummigt svar med tankar och funderingar tar Beata vägen förbi macken efter jobbet, stressad, trött och godissugen. Med bestämda kliv närmar hon sig chokladhyllan och… nej! Det gör hon inte! Hon gör det inte. Hon hyr istället den film hon lovat dottern, går fram till kassan för att betala och åker hem. För att hon vet att godis inte löser hennes problem. Inte får stressen att minska. Och när hon öppnar mailboxen där hemma kan hon flina åt mitt svar och känna sig stolt över sig själv!

Det är det som är min roll i det hela. Att iaktta, dra slutsatser och ifrågasätta, och helt plötsligt har hon hittat sitt sätt. Sitt sätt att hantera det hela. Och då är det jag som sitter hemma och ler…

Nu har vi två månader kvar, kanske lite längre, och under den tiden ska jag få henna att inse att jo, hon är visst stark i ben och rumpa. Hon svingar för katten 24 kilos-kettlebellar hur enkelt som helst, men ändå är hon starkt övertygad om att det ”nog bara beror på teknik”. Hon är inte alls stark. Egentligen. Hon hatar ju att träna ben, ni vet. Men äsch, vänta bara..! Om två månader ska hon jubla den dagen det är dags att träna ben och rumpa, och hon ska även ha insett att hon ju visst är stark. Grymt stark. Vi ska bara skicka några mail till mellan varandra, innan jag träffar rätt och får till den där formuleringen som just hon kan ta till sig, ta med till gymmet och inse att ”damn it, jag är inte bara snygg, smart och rolig, jag är jädrigt stark också”.

/Coachen

4 reaktioner på ”She said, she said – delrapport från SOND 2012

  1. Underbart och ärligt inlägg, tack för att ni båda delar med er. Det är inte lätt jämt, inte ens särskilt ofta. Men du har tagit STORA kliv framåt, jag hoppas du är riktigt stolt över dig själv! Önskar att jag kunde få lite bättre koll på det här med maten, att jag verkligen tar tag i det och inte bara tänker att jag ska… Kanske måste anlita coachen igen?!

  2. Frågan är om inte jag också måste ta kontakt med den där ”coachen”…? Frågan är bara när jag ska hinna… Måste ta mig en allvarlig funderare och titta över min tillvaro… Kommer antagligen fram till att jag behöver seriös hjälp. HJÄLP!

    • Hinna ta kontakt eller hinna utföra?! Det fina i kråksången är ju att allt anpassas efter DIG! HInner du bara träna tre gånger i veckan (inte så bara förresten) så får du ett upplägg för det. Och massa bra pepp och push. Gör gör gör!!

  3. Åh vad jag gillar din ärlighet! Vilka fina texter, från er båda. Blir lite tårögd faktiskt. Balans är det himla svårast som finns, det tycker jag också. Alltid för mycket eller för lite. Och så livet på det då. Puh. Är det konstigt att man vill bedöva sig med ett paket glass ibland?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.