We´re going to Miami, bienvenido a Miami

Snart är det julafton. Och då, på julaftons eftermiddag, så landar vi (om allt går enligt tidplan) på Miamis flygplats.

Det känns helt overkligt att vi, familjen som aldrig reser utomlands, ska göra en riktig långresa över jullovet. Att vi aldrig reser är väl en sanning med modifikation. Vi var faktiskt i USA 2011, för min lillebrors bröllop (vilka av er var med på den tiden?!). Då var vi i Olympia och Seattle i Washington State i 9 dagar innan vi tog en sväng om New York City på vägen hem. Stor var nyss fyllda 5 år och Mellan var 9 månader. Sen har vi faktiskt varit på Legoland också. Fast då körde vi bil så det räknas knappt, hälsar Stor.

Nu är det alltså dags för familjen att flyga igen. Mellan minns ingenting från resan 2011 (obvi) och Liten har aldrig varit någonstans (ens på Legoland). Alla är mycket pepp! Vi ska flyga och vi ska kryssa. Efter några inledande dagar i Miami åker vi nämligen på kryssning. Fartyget tar oss bland annat till Curacao och Aruba och lär innehålla världens alla möjligheter till förströelse men jag är mest intresserad av lekrummen (för barnen) och den barnfria poolen (för oss). Med på resan är mina föräldrar och min lillebror med familj så det är sex vuxna och fem barn i åldrarna 10 månader till 12 år.

Allra mest ser jag fram emot tiden tillsammans, mat som lagas och disk som diskas utan min inblandning och faktiskt – att slippa fira vanlig jul. Kommer säkert sakna traditionerna men de finns ju kvar nästa år! Vi lär få tillräckligt med jul- och nyårschock för systemet ändå, de där kryssningsbåtarna snålar liksom inte med pyntet har jag förstås.

Annars är jag lite kluven till resande numera. Kanske för att jag inte rest på så länge? Det finns liksom en stress kring alla förberedelser – inte minst pengarna. HUR i helaste friden har folk möjlighet att göra sånt här varje år?! Ibland flera gånger! Vi blir bjudna på själva kryssningen men bara flygbiljetter och omkostnader för 5 personer har krävt många månaders snålande (vi är dock inte jättebra på att spara, ska erkännas…) och en oväntad inkomst från aktieförsäljning. Sen ska man hitta flighter som någorlunda passar små barn, fixa pass och visum, tänka ut packning och boende och hur man ska hantera jet lag på bästa sätt. (Jag veeet! I-landsproblem deluxe!). Sen när man väl är borta är det så surrealistiskt liksom. Nyss dunjacka på flygplatsen, sen palmer på stranden. Det är liksom först i efterhand som jag landar i upplevelsen? Men jag har ju konstaterat förr att jag inte är den mest förändringsbenägna personen i universum, att jag behöver ett antal veckor på mig att förstå att mina cirklar inte är särskilt rubbade…

Och så har vi klimatfrågan förstås. Inte kan jag luta mig emot det faktum att vi rent statistiskt verkar flyga en gång var sjunde år när klimathotet är så stort. Därför har jag spanat in Chooose. Känner ni till dem? Jag fick utsläppsrättigheter från Chooose i julklapp av en leverantör förra året, mycket bra grej. De samarbetar med FN (Framework convention on climate change) och jobbar med stora projekt för att minska utsläpp av koldioxid. På deras hemsida kan både privatpersoner och företag gå med för att bli klimatpositiva. Jag ska forska i det lite mer, kanske vet någon av er om detta verkligen ger effekt? Givetvis innebär det inte att vi kan strunta helt i hur vi beter oss men det kanske bidrar till en positiv förändring i en större skala? Jag hoppas det. I så fall får det bli en Family Plan (195 kr/månad) för oss. För det har vi inte råd att låta bli.

Vårt hem i 9 dagar över nyår – Carnival Horizon

Mina rubbade cirklar i november

Hur tog november slut? På vanligt vis, antar jag. Dag efter dag. Sömnlös natt efter sömnlös natt. Men månaden susade förbi samtidigt som det har hänt en himla massa – framförallt på jobbfronten för min del.

Strax innan jag tog höstlov fick vi nämligen veta att IT-bolaget jag jobbar på köps upp av ett annat IT-bolag. Nyheten släpptes officiellt 9 november och det var bråda dagar för att få ihop så mycket information och material som möjligt till dess. Det är en jättepositiv nyhet och kommer innebära många roliga möjligheter. Jag fortsätter i min roll men blir del av en större marknadsavdelning (Yay! Marknadskompisar!!). Nu drar ett stort varumärkesarbete igång, vi ska synka strategier och aktivitetsplaneringar och ja, det blir helt enkelt mycket nytt och spännande och roligt.

Och det klarar min hjärna inte av.

Alltså, den här månaden har jag alltså sovit som en potta skit och när jag väl somnat har jag nästan enbart drömt om jobbet. Det är totalt ologiskt egentligen, för det här är som sagt en positiv förändring men jag behöver såååå myyyyyycket tiiiiid för att bearbeta förändringar, tydligen. Även positiva. Liksom ”rubba inte mina cirklar, inte ens för att slänga in choklad i dem!”. Så jag har tillbringat november i lite av ett vakuum där jag försökt jobba på efter bästa förmåga (som i ärlighetens namn varit låg, förmågan alltså), förstå mig på förändringarna och landa i dem. Och nu, så här vid skiftet mot december, känner jag att jag har sinnesfrid igen! Jag har till och med sovit bra TRE NÄTTER I STRÄCK! Bra jobbat, Beata. Låt oss hoppas och be att du aldrig behöver anpassa dig till negativa förändringar…

November har dock inte bara varit förändringsarbete och sömnbrist. Jag har:

  • Varit på tjejsläktträff hos min syster i Göteborg (vi kör en träff varje termin, alla kvinns från 15 år och uppåt, min farmor är äldst med sina 96 år, det är alltid askul)
  • Firat Barnafaderns födelsedag på Fars dag med brunch och mys.
  • Varit på bio, för sjuttsingen! Long gone är de dagar då jag gick på bio minst en gång i veckan (fast ofta 2 filmer på samma kväll). Oh well. Bohemian Rhapsody blev det i alla fall, tillsammans med Mellan som var så lycklig över att det bara var 7-årsgräns på filmen. Hon är helt Queen-besatt nu och ska börja spela elgitarr. Och bli astrofysiker. Som Brian May. Sämre förebilder kan man ha, tänker jag.
  • Gått en kurs i Modern Storytelling, bra inspirationsboost men sen har jag inte hunnit tänka på den mer…
  • Varit på den första, årliga, Kommunikationsdagen Jönköping. Superkul, heja Jönnet änna!
  • Gjort shellac-manikyr på salong för första gången.
  • Kollat senaste säsongen (nr 14 alltså) av Grey´s Anatomy på Viaplay (men det tog inte hela månaden, bara 9 dagar…)
  • Varit på kundevent i Båstad med vårt nya, stora bolag!
  • Druckit tequila för första gången (på ovan nämnda kundevent)
  • Firat sista Novent med en massa vänner (en himla bra ursäkt för att få adventspynta alldeles för tidigt!).
  • Faktiskt tränat…litegrann i alla fall. Jag bestämde mig i början på månaden att sluta gnälla och börja göra – NÅGOT i alla fall. Så det gör jag. Tränar styrka (hemma, har inte orkat åka till gymmet en enda gång denna månad!), promenerar, yogar. Funkar utmärkt. Jag mår bra!
Höstlov på Holmen inledde november | Lite träning | Komunikationsdagen | Skutt | Shellac-naglar | En av månadens lästa böcker | Havsluft i Båstad | Sista Novent-fika hemma hos oss

Nu blir det december! Och som vanligt är det lite chockartat att inse att man ska hinna en månads arbete på tre veckor. Plus diverse luciatåg, julavslutningar, marknadskonferens i Helsingborg, kick off i Malmö, en födelsedag (Mellans). Men jag ska inte klaga. Inte alls faktiskt. För jullovet tillbringar vi i Karibien. Men mer om det en annan dag…

Check in: Intuitive eating (6 månader)

Det är ungefär ett halvår sedan jag kom i kontakt med begreppet Intuitive Eating. Läste boken, började utforska internets alla fantastiskt innehållsrika gömmor, tog mig an en tre månaders coachnings-period på temat. Vill ni läsa om vad Intuitive Eating innebär och hur jag kom i kontakt med det så kolla här. Detta inlägg kommer handla om var jag är just nu.

Under sommarens semester avslutade jag min coachningsperiod och kände mig fri. Fri från orimliga förväntningar på mig själv (och min kropp), fri från alla snurrande tankar rörande kost och ätande. Fri att äta och leva som jag vill. En härlig känsla! En känsla som många av er förhoppningsvis redan har och lever utifrån. En känsla som jag unnar alla er som liksom jag snurrat runt i ”berövande – överätande”-karusellen.

Jag känner mig fortfarande fri men vardagens vedermödor har samtidigt trängt sig in lite och efter att det där första ”ruset” lagt sig har jag insett att jag har lång väg kvar. Det är en sak att sluta banta/dieta/”leva hälsosamt”. En annan att till fullo bli en intuitiv ätare. En process som kan ta flera år. Jag har slutat med dieter. Jag är inte fri från alla diettankar än.

Jag äter det jag vill äta, när jag vill äta det. I det stora hela i alla fall. Kan ju ligga i soffan och bli sugen på saltlakritskolan från konditoriet vid mitt jobb och då sätter jag mig inte i bilen och kör 6 mil för att köpa det. Men ni fattar. Jag funderar inte på hur stor portion jag tar. Eller om jag vill ta om. Det spelar ingen roll om jag ena dagen är hungrig vid ett visst klockslag och nästa dag vill ha mat vid något annat klockslag. Behöver jag ytterligare ett mellanmål så äter jag det, utan att tänka ”mina kalorier är ju slut”. Jag väger inte upp ”rätt” mängd protein, kolhydrater, grönsaker. Jag förbjuder inte några godsaker. Och genom att äta så här så har jag slutat binge:a.

Jag äter mycket. Och ofta. Jag försöker lyssna på mina hunger- och mättnadssignaler men observerar också varsamt de tillfällen de inte riktigt verkar vara synkade. Jag får i mig allt jag behöver näringsmässigt (är jag tämligen övertygad om, utan att mäta, väga, räkna eller registrera). Jag känner mig fortfarande exalterad när jag inför en helg/resa/konferens/whatever inser att jag inte måste späka mig innan eller fundera ut hur jag ska äta så lite som möjligt och ändå bli så mätt som möjligt. Jag binge:ar inte, hetsäter inte på det där ångestfyllda sättet som jag gjorde förr men jag överäter fortfarande. Ibland för att jag inte känner signalerna. Ibland för att jag vill. Det är faktiskt normalt och mänskligt att ibland fortsätta äta bara för att det är så himla gött. Who knew.

Tre saker som varit lite extra framträdande under dessa månader:

  1. Jag haft ofta varit väldigt osugen på mat. Ofta känner jag bara ”bleh” och skulle helst vilja slippa äta överhuvudtaget. Fast jag blir förstås hungrig. Var tredje timma åtminstone. Vanlig mat har känts så  tråkig och smaklös och inte tillräckligt mättande. Vi har försökt anpassa matplaneringen och alternativen hemma så gott det går. Framförallt försöker jag låta bli att döma. Jag behöver äta, obvi. De exakta valen jag gör exakt vid den här tidpunkten i mitt liv kommer faktiskt inte påverka helheten så mycket.
  2. Jag har fortfarande kvar en liten matpolis som skriker om att vissa saker är rätt och andra är fel. Bra och dåliga. Den värderar fortfarande mat och viskar att jag är duktig eller dålig beroende på vad jag väljer. Jag bemöter matpolisen så gott det går, med den fakta jag har och ger den så lite utrymme som möjligt.
  3. Jag önskar att den här processen gick snabbare. För även om jag lägger minimalt med tid över att noja över mat och ätande, så lägger jag tid på att noja över om jag gör den här IE-grejen ”rätt”, noja över hur mycket jag gått upp eller när det balanserar sig, noja över vad omgivningen tycker om att jag har ”gett upp”. Men samtidigt – detta är for life. Jag har tid.

Min kropp:

Min kropp fortsätter förändras. Klarspråk – jag går upp i vikt. Inte så mycket i kilon, enligt den senaste tjuvvägningen jag smög mig till. Men ett par storlekar större kläder har det blivit. Jag har lagt undan många kläder och har fyllt på med några plagg som passar mig. Har noll tolerans mot kläder som sitter obekvämt nu.

Att gå upp i vikt (utan att sträva efter att snart ”ta tag i det”) efter att i hela sitt liv fått höra hur dåligt det är, är komplicerat. Ibland känner jag mig full av beundran för en kropp som liksom tar tillbaka makten. På något sätt är hälsa för mig, just nu, att äta ”för mycket”. Låter det konstigt? Jag håller med. Jag kan inte förklara det på ett bra sätt. Sådan är min upplevelse, min väg till att återupprätta min intuition.

Jag ser mig i spegeln och på bilder och tänker:

  • ”Oj! Det här är illa, det här måste jag ta tag i, jag får hålla igen nu, jag kanske borde gå ner i vikt först och SEN ta tag i IE igen…”.
  • ”Oj! Att jag kan få känna mig så här fri, stark och glad ”bara” genom att sluta dieta! Vilka otroliga mängder energi jag måste lagt på totalt meningslösa saker!”.
  • ”Tänk att samhället säger att det här är fel. Att det är så inpräntat att jag ständigt borde sträva efter viktminskning när jag ser ut så här. Att det liksom är fel att vara nöjd i min storlek, i ännu större storlekar. Att även om jag är lyckligare, lugnare och mer balanserad nu så är det liksom lite…skamlöst?”

Och det är väl precis vad det är. Skamlöst. Löst från skam. Så sakteliga åtminstone.

Åh, det låter flummigt och konstigt? Kommentera och fråga gärna, jag försöker vara helt transparent. En sak är säker – jag kommer aldrig banta igen. Aldrig ha ett kostupplägg eller följa ett visst antal kalorier eller makros eller points eller ”äta rent” eller vad helst den här skitiga dietkulturen försöker lura i mig är ”hälsosamt”. Frihet är hälsa. Och därmed basta.

En annan slags ”före och efter”-bild. Till vänster för ett år sen. Jag kämpade för att gå ner till min målvikt och var så frustrerad över att varenda hekto satt så himla hårt. Till höger en bild från förra veckan. Samma kläder – nästan. Kjolen är en storlek större och allt sitter tajtare. Jag känner mig inte helt bekväm. Men samtidigt friare. Dubbla känslor i denna process helt klart!

Bye bye thirties

Blev lite sentimental så här de sista skälvande timmarna av mina 30-något. Ännu ett decennium har passerat. Kräjsi. Vad har jag gjort egentligen?

Jag träffade min man (23 år) och klarade av bröllop (27 år), första barnet (28 år) och flytt till ny ort (29 år) i 20-årsåldern. Samma man, samma hus än idag. Samma första barn också förstås. I 30-årsåldern har jag blivit gravid fyra gånger och fått två barn. Mellan föddes när jag var 32 och våren innan jag fyllde 37 föddes Liten.

Liten när hon verkligen var liten!

Jag har bara haft två jobb. Jag inledde 30-årsåldern som marknadsassistent på ett industriföretag i telekombranschen. Jag avslutar detta decennium som marknads- och HR-ansvarig på ett IT-bolag. Jag har lärt mig otroligt mycket och verkligen utvecklats – samtidigt som jag burit och fött två barn (och fått två missfall), varit föräldraledig, vabbat oändligt antal dagar och slitit mitt hår över livspusslet ibland. Men ändå. Livet liksom? Det har gått framåt. Med rejäla dikeskörningar ska tilläggas. Jag har varit utmattad och sjukskriven vid ett par tillfällen i 30-årsåldern.

Jag har inte rest mycket. Den enda utlandsresan vi gjort som familj var 2011, då till USA där min lillebror gifte sig med sin amerikanska. Eller ja, Legoland har vi varit på också, det är ju utomlands. 40-årsåldern inleds dock med ännu en USA-resa, jullovet tillbringas i Miami och på karibisk kryssning.

Jag började träna i 30-årsåldern! Efter Mellan, samma år jag fyllde 33 år. Känns konstigt att det inte alltid varit en del av mitt liv. Att detta kommande decennium är det första jag inleder som ”tränande person”. För så identifierar jag mig. En person som tränar. Regelbundet och gärna. Ibland med konkreta mål, ibland bara för att det är gött. Nog kommer väl 40-årsåldern bli min starkaste period? För att förhoppningsvis överträffas av 50-årsåldern.

I 40-årsåldern kommer barnvagnspromenaderna vara ett minne blott! Om jag inte lånar någon annans barn vill säga.

Andra saker jag gjort mer av i 30-årsåldern än tidigare: Allt som har med barn att göra. Allt som har med husägande att göra (även om vår hygiennivå på den punkten är skamligt låg). Allt som har med hushållsarbete att göra. Kollat tv-serier på streamingtjänster (jag hoppas att man aldrig kommer kunna summera exakt hur många timmar!).

Saker jag gjort mindre av i 30-årsåldern än tidigare: Umgåtts med vänner. Gått på bio. Haft sovmorgon. Sjungit.

40 bast.

Imorgon fyller jag 40 och från en dag till en annan kommer ingenting att förändras. Men om tio år, när jag sammanfattar 40-årsåldern så hoppas jag:

  • att jag har samma man och barn…
  • …men gärna en annan bostad
  • att vi är friska och lyckliga, obvi
  • att jag får sovmorgon BÅDE lördag och söndag
  • att jag orkar träna mer och är starkare än nu
  • att vi gjort flera härliga familjeresor (inte minst runt om i Sverige!)
  • att jag har mer tid till vänner, sång, musik, bio och sådana intressen som fått stryka på foten senaste årtiondet

Typ så. Vi får väl se! Om jag har hälsan och Herren dröjer.

Hejdå september, välkommen oktober

September var min jobbpeak för hösten tror jag. Hoppas jag! För det har varit en rejält späckad månad och jag orkar nog bara helt vanligt, roligt och intensivt heltidsjobb resten av året nu.

40-årsfest | Träning, ibland i alla fall | Medelhavet mot bara fötter | Palmer, overkligt för en som inte varit utomlands sedan 2011 | Höstmarknad med Liten | Kläder har jag haft på mig, nästan varje dag faktiskt | Lilla pärlan, Volvo XC60 | Mycket jobb |

Vår årliga konferens har legat i november de senaste åren men i år bokade vi en utlandskonferens i slutet av september istället. Alla som förberett en konferens eller annat stort event vet att det är en hel del jobb. Tiden sedan semestern har präglats av resdetaljer och presentationsproduktion men också av dubbla roller eftersom jag har en ny tjänst (men ännu ingen mer resurs på plats). Har det varit galet? Ja! Har det varit roligt? Ja! Har jag hunnit träna, vara social och återhämta mig? Inte så värst mycket…

Fast jag (med mycket hjälp!) ställde ju till med 40-årsfest i början av månaden! Det är socialt så det förslår och ett perfekt sätt att inleda the birthday season på.

Sen var det mest jobb (och vobb) innan vi till slut kom iväg på vår konferens till Alicante i Spanien. Torsdag till söndag drog vi iväg hela gänget och njöt av mat, aktiviteter och samvaro. Mycket jobb även där för min del i samband med alla konferenspass och grupparbeten men på lördagen njöt jag till fullo av den gemensamma katamaran-turen på havet. Strålande sol, havsbris och dyka rakt ner i Medelhavet från båten. Vi låg på uppspända nät mellan skroven och småpratade. Åt plockmat och hämtade dryck och chips i baren. Minnet och känslan sparar jag till mörkare och kallare dagar helt klart!

Kom hem till en ny bil… Efter mycket funderande och en hel del miljöångest har vi landat i att vårt liv verkligen förenklas om vi har två bilar. När jag samtidigt fick möjlighet till förmånsbil via jobbet blev det ändå ett enkelt val. En ny familjebil och inom kort byter vi ut vår gamla mot något mindre och snällare – kanske elbilen Zoe? I vilket fall som helst förenklas verkligen livet som trebarnsföräldrar med olika arbetstider (Barnafadern), jobbpendling (jag) och diverse aktiviteter (barnen).

Sista septemberveckan har ägnats åt uppföljning från konferensen och ett försök att komma ikapp på alla andra uppgifter som blivit nedprioriterade med tanke på konferensen. Jag har även gladeligen lagt mig tidigt varje kväll och sovit som en stock – sömnkrediten är totalmaxad just nu och behöver återfyllas. En riktigt lugn och höstvacker septemberhelg återstår innan vi välkomnar oktober. Mer sömn, träning, höstmarknad och kräftskiva står på agendan.

Höstmarknad i Jönköping. Stors teatergrupp var ”gammeldags barn” på allmogemarknaden.

Oktober då? Tänker så här:

  • Mer normal jobbtakt!
  • Välkomna ny person till mitt lilla marknadsteam? Inget är klart än och när hen väl är på plats kommer mycket tid gå till introduktion men det ska bli så skönt att kunna dela upp uppgifter och fokusera på att utveckla den nya delen av min roll.
  • Fylla 40! Firar med att ta ledig på självaste dagen, 12 oktober, och bara göra härliga saker. Dagen efter fyller min svärmor 70 så det blir kalas hela helgen lång.
  • Kusin-sleep over med besök från Göteborg. Både barnen och jag är pepp!
  • Date night med Barnafadern och vänner på Lisa Nilsson-konsert, en tidig födelsedagspresent till Barnafadern som fyller år i november.
  • En träningshelg i Falkenberg (Boozt!) med mina BFF:s (en födelsedagsöverraskning minsann!).
  • Höstlov? Oktober avslutas ju med höstlov och jag har sedan länge planerat in ledighet då. Jag är rätt bra på att lägga in ledighet, rätt dålig på att faktiskt ta ut den… Men planen, oavsett om jag jobbar lite eller ej, är att tillbringa höstlovsveckan på Holmen och jag längtar så efter salta höstvindar! Att sitta där och jobba några timmar per dag är faktiskt inte särskilt jobbigt alls.

Välkommen oktober, med kalas och ”normalt” jobb och tända ljus och stora tekoppar. Må solen lysa på mina lunchpromenader och må bacillerna hålla sig långt borta från vårt hus!

Hur ser din oktober ut?

Undantagstillstånd

Är du gammal i bloggen minns du kanske att jag några gånger per år utlyser undantagstillstånd. Det är perioder när det är supermaxat på jobbet och jag helt enkelt får låta allt annat stå åt sidan. Då meddelar jag Barnafadern om undantagstillstånd och han vet att han inte kan räkna med mig på ett tag. Allt jag hinner och orkar göra utöver jobbet är en bonus.

En av dessa perioder är innan konferens och i år ligger vår konferens tidigare än vanligt. Det är alltså undantagstillstånd nu! Min maxade konferensvecka började egentligen redan igår då jag jobbade större delen av söndagen. Planen för veckan ser ut så här:

  • Måndag: Träna kort pass morgon, jobba 8-18.30, hämta barn på teater och köra hem dem, sova.
  • Tisdag: Träna kort pass morgon, jobba, hämta ny bil (!), jobba tills jag blir klar (19? 21? 23?), åka hem och sova
  • Onsdag: Träna kort pass morgon, packa, jobba, köra till Stockholm på kvällen.
  • Torsdag: Flyga till Spanien, jobba på planet och väl på plats se till att alla detaljer är på plats och få överblick över vilka eventuella bränder jag behöver släcka.
  • Torsdag kväll-söndag dag: Konferens, aktiviteter och grupparbeten. Och lite promenera (träna?!) på strand, bada och njuta av sol!
  • Söndag eftermiddag: Flyga till Stockholm, köra hem. Hemma vid 01.30 och är på jobbet igen klockan 9 måndag morgon så post-konferens-fixet börjar.

Härlig vecka va! De korta träningspassen är så viktiga. För att skapa energi, få bort lite stress och må bra. Inte minst med tanke på att det även är PMS-vecka…

Veckan fick dock inte den energifyllda start jag planerat. Jag har varit vaken sedan 04 och orkade inte träna. Yogade min stela kropp något mjukare medan barnen kollade My Little Pony. När jag väl fått på alla kläder och fått med alla väskor insåg jag att bilnyckeln var inlåst i bilen… En fantastisk och yrvaken svärmor ställde upp som skjuts och jag kom iväg på sista tåget mot stan innan tågtrafiken ställdes in på grund av banarbete. Var på jobbet en dryg timme sen och smått ilsk. Men hämtar hem detta, har ju flera dagar på mig!

Fick till och med med mig träningsväskan. Kanske tränar efter jobbet istället för att jobba över. Self care osv osv. Ska bara spraya truten full med Coldzyme för jag känner mig en aning pre-förkyld…

Self care Sunday innehöll i alla fall lyxfrukost.

Att ha 40-årsfest

Jag fyller 40 år den 12 oktober. Men den helgen firar vi svärmors 70-årsdag och helgerna innan och efter var redan uppbokade med diverse ting. Lördagen 8 september kvarstod och därför bjöd jag in till 40-årsfest då.

I vårt hus har vi plats för kanske 14 middagsgäster om vi knör. Med lite ommöblering och lite lånade bord och stolar fick vi plats med det dubbla – 28 personer på ett långbord som sträckte sig genom hela vardagsrummet.

Själva vardagsrummet, det vill säga soffor, fåtölj och småbord, fick flytta ut till garaget (där det med hjälp av julgransbelysning blev ett riktigt mysigt häng!) och tack vare samarbetsvillig väderlek kunde altanen utnyttjas för välkomstdrink och häng.

Jag flyttade ut alla filtar och kuddar vi hade för att bona om det och skapa värme i den kyliga septemberkvällen och hängde upp ljusslingor, vimplar och annat pynt. När skymningen föll tände vi eldkorgar som vi lånat av vänner, riktigt mysigt!

Även inne gick vi all in på pyntet. Med ”vi” menar jag mina vänner som kom på fredagkvällen och hjälpte till att få ordning på allt. Lampslingor och vimplar i taket. Vita lakan över borden (den som spar gammelmosters vackra lakan med spetskant och brodyr den har!) och juteväv i mitten. En blandning av små batteridrivna ljusslingor, batteridrivna ljus och vanliga stearinljus. Blommor i höstiga färger i vaser och skålar av olika storlekar. Vi dukade med olika sorters porslin, glas och bestick. En del ihoplånat, en del köpte vi på kyrkans second hand för en spottstyver.

Mat och dryck är kanske det viktigaste på fest? Bubbel väntade på altanen när gästerna kom, tillsammans med små snacksbägare med parmesanchips samt crostinis med tapenade och röd pesto.

Sedan blev det buffé, vegetarisk med italienskt tema. De mer komplicerade rätterna beställde vi från en delikatessaffär (cannelloni med spenat och ricotta, ost- och tomatpaj, pannacotta med syltad kantarell och långkokt kålrot med parmesankräm). Sedan kompletterade vi med hemmafixad caprese, gnocchi-sallad med citron och parmesan, bröd, ost, kex, frukt, oliver, marinerad parmesan och annat gott. På borden stod mineralvatten, äppelmust, rött och vitt vin.

Till efterrätt blev det också buffé. Barnafadern och en kär vän fixade dessertbuffé med mina favoriter. Äppelpaj, kladdkaka, chokladbollar och knäcktårta. Och massor av godis och chips förstås…

Med massor av trevliga gäster blir det trevligt hur man än gör. Men det är alltid kul med lite aktiviteter, tycker jag! Efter välkomstdrinken blev det några lekar i trädgården i Barnafaderns regi. Typiska scoutlekar: slå i spik i bräda, kaviar pong (som beer pong fast med kaviarmackor!) och kubbstafett).

Efter middagen körde vi ett musikquiz. Men roligast (och knäppast) av allt var poängjakten. På varje plats låg en lista med olika aktiviteter värda olika många poäng.

Tack vare den blev det en ständig ström av underhållning under kvällen. Jam sessions, trolleritrick, mänskliga pyramider, klassiska filmscener, stämsång… Ibland gömde sig hela lag under bordet och ibland startade de vågen. Jag skrattade så jag grät.

Vi har inte haft en så här rejäl fest på… tretton år tror jag. När vi gifte oss. Det är ju asjobbigt med alla förberedelser! Men så, så, SÅ värt det. Jag är helt varm i hjärtat av alla skratt och all kärlek. Om gästerna hade en tiondel så roligt som jag så hade de också roligt. Det kommer inte dröja tretton år till nästa gång!

(Fast kanske sju, när Barnafadern fyller 50 ;-))

Working Girl

Det är lite kräjsi nu. In a good way! Jag har tillträtt en ny tjänst på mitt jobb. Jag har varit marknadsansvarig de senaste åren och blir nu marknads- och HR-chef. Jag håller just nu på att rekrytera en marknadsassistent vilket innebär att jag får en marknadsavdelning, tjoho! Den kommer i och för sig bestå av cirka 1,5 person eftersom min andra halva tar över HR-ansvaret på bolaget. Låter det förvirrat? Gissa då hur det ser ut i min hjärna! Det är superroligt och utmanande och läskigt och underbart precis som utvecklingsmöjligheter ska vara.

Jag har aldrig jobbat med HR-frågor innan och kommer gå några kurser för grundläggande kunskap och har sedan en proffsig partner vad gäller juridik och arbetsrätt. Mitt arbete kommer framförallt fokuseras på medarbetarutveckling, stöd och coachning till medarbetare, utveckla ledarrollerna och rekrytering. Employer branding och kommunikation har varit mitt ansvarsområde även tidigare men nu får jag möjlighet att driva hela processen.

Jag har heller aldrig varit chef tidigare. Det ska bli så spännande och svårt och jätte, jätteroligt. Alla mina professionella vägval är till 100% baserade på Melanie Griffiths karaktär i Working Girl. Fake it til you make it liksom. Och when you make it, var snäll mot fölk. Typ så. Kan ju säga att en person som sett Working Girl och älskar den lika mycket som jag skulle ligga sjukt bra till i rekryteringsprocessen.

Fast så får man nog inte säga när man jobbar med HR?

Kolla bara! 

PS. Slutscenen i Working Girl, när de är i köket och förbereder dagen, är den mest romantiska i filmhistorien och eventuellt den som var min målbild för förhållanden IRL. Inte nödvändigtvis Harrison Ford alltså, men dynamiken och samspelet liksom. Och så är det! Verkligheten är bättre än på film, ändå.

PS2. Jag vill ha Joan Cusack à la 1988 som assistent.

PS3. Asbra filmmusik också.

En ny dag

Jag kände mig bättre redan igår kväll, la mig utan smärtstillande och sov gott. Vaknade visserligen stel och trög men utan smärta. Yogade lite, tränade ett kort och lätt pass på lunchen. Bra känsla, lite belastningsvärk i vissa leder men av den sort som är okej. Det är bra att träna och vissa ont i samband med träning är okej.

Tack, tack från djupet av mitt hjärta för tankar, fina ord och böner.

Någon som inte mår så bra är Liten. Strax efter lunch ringde de från förskolan och meddelade att hon hade feber. Nu sover en liten heting på min mage. Imorgon börjar höstterminen.

Det är bara att gilla läget va?

Hur ont har du?

Jag har ont. Hur ont? Jag vet inte. Hur ont är ont? Jag kan bara ranka mot egen smärta. Då är det mycket ont. Kroppen är full med den starkaste smärtlindrande medicinerna jag har (Panocod) och den har jag inte tagit på åtminstone 6 månader. Men jämfört med någon annan? Jag funderar mycket på det. Hur mår andra? Ni som inte har någon sjukdom? Ni kanske också har ont stup i kvarten? Ni kanske bara är bättre på att sätta er över det. På att hantera det i vardagen. Det ontet jag har kanske inte skulle göra utslag på er smärtometer överhuvudtaget. I själva verket kanske jag inbillar mig alltihop? Eller inte inbillar, för jag hittar inte på att lederna svullnar upp så att jag inte kan flexa och böja dem. Men hur ont det gör – det kanske jag överdriver? Jag tänker att jag ska försöka förklara, beskriva. Men det blir så mörkt så snabbt. Värken och smärtan är en sak, det som händer i min skalle en annan. Jag vill inte att det ska bli en del av mig. Det är något jag bär, något jag inte valt men hanterar. Men det är inte JAG. Eller är det?

Igår jobbade jag ute hela dagen. Bar och slet för att rigga upp en After Run-yta vid målgången på Jönköping Maraton tillsammans med fantastiskt hjälpsamma kollegor. Stod där hela dagen och riggade sedan ner den (med hjälp, förstås). Det blev en 10-timmarsdag som är långt mer fysisk än mina vanliga kontorsdagar men det känns ändå orimligt att jag ska vara i sämre skick än de som faktiskt sprang maratonet efteråt.

Jag tog mig knappt ur bilen när jag kom hem, låg länge i ett varmt bad och blev sedan serverad smärtstillande. Det tog udden av smärtan men det tog ändå halva natten innan kroppen kunde slappna av nog för att somna. Lika illa idag.

Hur känns det? Som fyrverkerier som sockerdricka som slag. Som varmt och som kallt. Som mensvärk och stukning och migrän. Som att jag vill ligga blixtstilla, som att jag måste röra på mig. Som vasst och som trubbigt.

Varför blev det så här? Jag var fine i fredags. Jag har haft fysiskt ansträngande dagar förr utan att kroppen reagerar så här. Var det på grund att vi stod i rejäl blåst hela dagen igår? Är det för att det är veckan innan mens och jag är lite känsligare? Har jag något virus i kroppen? Är det för att jag hade fel skor och stod på asfalt? Jag ställer alla frågor till Barnafadern och han undrar vad det spelar för roll, jag har ont helt enkelt. Men det spelar roll för om jag kan identifiera orsaken så kan jag se till att det inte händer igen.

Jag ligger vaken när alla somnat. Höger arm vilar på en kudde för att den ska stabiliseras. Jag funderar på om amputerade fotleder har fantomsmärtor som är värre än värken eller om det kanske skulle vara en förbättring att ha proteser. Jag oroar mig. Som jag oroar mig. Jag tänker att nu, nu är det kört. Detta är gången som inte kommer gå över. Jag kommer inte orka sköta mitt jobb när jag inte får sova på nätterna, hur fysiskt opåfrestande det än är. Och mina barn. Tack o lov att de är lite större nu. Liten vill gärna bli buren men hon klarar sig själv. Tack o lov att jag inte måste bära henne upp för trappan, hon kan gå själv. Och trappan, hur länge klarar jag den? Behöver vi flytta till handikappanpassat? Som vi gjorde när jag var liten och mamma i perioder satt i rullstol på grund av hennes reumatiska sjukdom. Hon blev åtminstone sjuk efter att hon fått tre barn. Jag var sjuk innan och skaffade ändå barn. Är det rättvist? Egoistiskt? Tänk om detta, att ligga till sängs påverkad och dimmig av starka mediciner, skulle vara mer regel än undantag? Om vi är på väg dit vore det väl bättre för alla om jag…

Jag vrider mig i sängen. Går upp till slut. Otroligt stel. Det pirrar lite när medicinen börjar släppa. Försöker peppa mig själv med att det här troligtvis är en sån där dygnare, som går över lika snabbt som det kom. Varför skulle det inte vara så? Nästan alltid är det så. Nästan alltid mår jag bra. Bra med mina mått i alla fall. Hur är andras mått? Jag vill låna deras kroppar, jämföra. Jag är så frisk ändå. Lever normalt och fungerar. Många har det värre. Så oerhört mycket värre. Jag vill inte, ska inte klaga. Inte gnälla. Förebygga det jag kan, hantera det jag måste. Det har funkat hittills och det kommer fungera framöver. Det går lite för lång tid mellan doserna av mina smärtstillande och jag börjar gråta av smärta. När medicinen väl verkar flyter jag bort. Under dubbla filtar blir jag sakta varm och kroppen tas över av sömn. När jag vaknar till ser jag hur Mellan gömmer sig från mig och efter en stund tittar fram igen, så orolig i blicken. Frågar om jag grät för att det gjorde ont. Är detta vad hon, vad de kommer minnas från sin barndom? En mamma som antingen är utslagen av mediciner eller gråter av smärta, av självömkan? Jag blir rädd igen. Hamnar där igen.

Att skriva om det är terapeutiskt. Ut med trollen i ljuset så de spricker. Men jag vet inte om jag orkar publicera. Om jag så fort värken gett med sig (klart den kommer ge med sig! Snart! Eller?) känner mig fånig. En som gnäller. När folk svälter, lever i krig, är förlamade och döende. Jag är ju här. I trygghet och välstånd. Att vara här är alltid värt det, oavsett krämpor. Och jag vet att jag får välmenande tips om att äta anti-inflammatoriskt/skippa kolhydrater/utesluta mjölkprodukter och jag sätter min tröstchoklad i halsen och tänker att jag faktiskt får skylla mig själv som inte äter bättre, tar hand om mig bättre, slutar gnälla, inte tänker tillräckligt positivt. Andra har också ont. Säkert mycket mer ont än jag och jobbar säkert ännu mer och har fler barn och orkar ändå träffa vänner och trädgårdsarbete och jobbar som volontärer. Gnäller aldrig, klagar inte. Om jag bara vetat hur det är att leva utan värk? Tänk om jag kunde konstatera att min kropp faktiskt är en fullt frisk kropp. Att jag faktiskt inbillar mig. Psykosomatiskt? Men jag har inget att relatera till.

Barnafadern jobbar. Jag har utlyst myskväll redan tidigt på eftermiddagen och det är skärmar och mutgodis överallt. Ett av barnen säger att hon har ont i huvudet, ont i kroppen. Jag tänker nej. Gode Gud nej. Skulden. Vad som helst men inte dem. Låt mig, jag tar det.