Undantagstillstånd

Är du gammal i bloggen minns du kanske att jag några gånger per år utlyser undantagstillstånd. Det är perioder när det är supermaxat på jobbet och jag helt enkelt får låta allt annat stå åt sidan. Då meddelar jag Barnafadern om undantagstillstånd och han vet att han inte kan räkna med mig på ett tag. Allt jag hinner och orkar göra utöver jobbet är en bonus.

En av dessa perioder är innan konferens och i år ligger vår konferens tidigare än vanligt. Det är alltså undantagstillstånd nu! Min maxade konferensvecka började egentligen redan igår då jag jobbade större delen av söndagen. Planen för veckan ser ut så här:

  • Måndag: Träna kort pass morgon, jobba 8-18.30, hämta barn på teater och köra hem dem, sova.
  • Tisdag: Träna kort pass morgon, jobba, hämta ny bil (!), jobba tills jag blir klar (19? 21? 23?), åka hem och sova
  • Onsdag: Träna kort pass morgon, packa, jobba, köra till Stockholm på kvällen.
  • Torsdag: Flyga till Spanien, jobba på planet och väl på plats se till att alla detaljer är på plats och få överblick över vilka eventuella bränder jag behöver släcka.
  • Torsdag kväll-söndag dag: Konferens, aktiviteter och grupparbeten. Och lite promenera (träna?!) på strand, bada och njuta av sol!
  • Söndag eftermiddag: Flyga till Stockholm, köra hem. Hemma vid 01.30 och är på jobbet igen klockan 9 måndag morgon så post-konferens-fixet börjar.

Härlig vecka va! De korta träningspassen är så viktiga. För att skapa energi, få bort lite stress och må bra. Inte minst med tanke på att det även är PMS-vecka…

Veckan fick dock inte den energifyllda start jag planerat. Jag har varit vaken sedan 04 och orkade inte träna. Yogade min stela kropp något mjukare medan barnen kollade My Little Pony. När jag väl fått på alla kläder och fått med alla väskor insåg jag att bilnyckeln var inlåst i bilen… En fantastisk och yrvaken svärmor ställde upp som skjuts och jag kom iväg på sista tåget mot stan innan tågtrafiken ställdes in på grund av banarbete. Var på jobbet en dryg timme sen och smått ilsk. Men hämtar hem detta, har ju flera dagar på mig!

Fick till och med med mig träningsväskan. Kanske tränar efter jobbet istället för att jobba över. Self care osv osv. Ska bara spraya truten full med Coldzyme för jag känner mig en aning pre-förkyld…

Self care Sunday innehöll i alla fall lyxfrukost.

Att ha 40-årsfest

Jag fyller 40 år den 12 oktober. Men den helgen firar vi svärmors 70-årsdag och helgerna innan och efter var redan uppbokade med diverse ting. Lördagen 8 september kvarstod och därför bjöd jag in till 40-årsfest då.

I vårt hus har vi plats för kanske 14 middagsgäster om vi knör. Med lite ommöblering och lite lånade bord och stolar fick vi plats med det dubbla – 28 personer på ett långbord som sträckte sig genom hela vardagsrummet.

Själva vardagsrummet, det vill säga soffor, fåtölj och småbord, fick flytta ut till garaget (där det med hjälp av julgransbelysning blev ett riktigt mysigt häng!) och tack vare samarbetsvillig väderlek kunde altanen utnyttjas för välkomstdrink och häng.

Jag flyttade ut alla filtar och kuddar vi hade för att bona om det och skapa värme i den kyliga septemberkvällen och hängde upp ljusslingor, vimplar och annat pynt. När skymningen föll tände vi eldkorgar som vi lånat av vänner, riktigt mysigt!

Även inne gick vi all in på pyntet. Med ”vi” menar jag mina vänner som kom på fredagkvällen och hjälpte till att få ordning på allt. Lampslingor och vimplar i taket. Vita lakan över borden (den som spar gammelmosters vackra lakan med spetskant och brodyr den har!) och juteväv i mitten. En blandning av små batteridrivna ljusslingor, batteridrivna ljus och vanliga stearinljus. Blommor i höstiga färger i vaser och skålar av olika storlekar. Vi dukade med olika sorters porslin, glas och bestick. En del ihoplånat, en del köpte vi på kyrkans second hand för en spottstyver.

Mat och dryck är kanske det viktigaste på fest? Bubbel väntade på altanen när gästerna kom, tillsammans med små snacksbägare med parmesanchips samt crostinis med tapenade och röd pesto.

Sedan blev det buffé, vegetarisk med italienskt tema. De mer komplicerade rätterna beställde vi från en delikatessaffär (cannelloni med spenat och ricotta, ost- och tomatpaj, pannacotta med syltad kantarell och långkokt kålrot med parmesankräm). Sedan kompletterade vi med hemmafixad caprese, gnocchi-sallad med citron och parmesan, bröd, ost, kex, frukt, oliver, marinerad parmesan och annat gott. På borden stod mineralvatten, äppelmust, rött och vitt vin.

Till efterrätt blev det också buffé. Barnafadern och en kär vän fixade dessertbuffé med mina favoriter. Äppelpaj, kladdkaka, chokladbollar och knäcktårta. Och massor av godis och chips förstås…

Med massor av trevliga gäster blir det trevligt hur man än gör. Men det är alltid kul med lite aktiviteter, tycker jag! Efter välkomstdrinken blev det några lekar i trädgården i Barnafaderns regi. Typiska scoutlekar: slå i spik i bräda, kaviar pong (som beer pong fast med kaviarmackor!) och kubbstafett).

Efter middagen körde vi ett musikquiz. Men roligast (och knäppast) av allt var poängjakten. På varje plats låg en lista med olika aktiviteter värda olika många poäng.

Tack vare den blev det en ständig ström av underhållning under kvällen. Jam sessions, trolleritrick, mänskliga pyramider, klassiska filmscener, stämsång… Ibland gömde sig hela lag under bordet och ibland startade de vågen. Jag skrattade så jag grät.

Vi har inte haft en så här rejäl fest på… tretton år tror jag. När vi gifte oss. Det är ju asjobbigt med alla förberedelser! Men så, så, SÅ värt det. Jag är helt varm i hjärtat av alla skratt och all kärlek. Om gästerna hade en tiondel så roligt som jag så hade de också roligt. Det kommer inte dröja tretton år till nästa gång!

(Fast kanske sju, när Barnafadern fyller 50 ;-))

Working Girl

Det är lite kräjsi nu. In a good way! Jag har tillträtt en ny tjänst på mitt jobb. Jag har varit marknadsansvarig de senaste åren och blir nu marknads- och HR-chef. Jag håller just nu på att rekrytera en marknadsassistent vilket innebär att jag får en marknadsavdelning, tjoho! Den kommer i och för sig bestå av cirka 1,5 person eftersom min andra halva tar över HR-ansvaret på bolaget. Låter det förvirrat? Gissa då hur det ser ut i min hjärna! Det är superroligt och utmanande och läskigt och underbart precis som utvecklingsmöjligheter ska vara.

Jag har aldrig jobbat med HR-frågor innan och kommer gå några kurser för grundläggande kunskap och har sedan en proffsig partner vad gäller juridik och arbetsrätt. Mitt arbete kommer framförallt fokuseras på medarbetarutveckling, stöd och coachning till medarbetare, utveckla ledarrollerna och rekrytering. Employer branding och kommunikation har varit mitt ansvarsområde även tidigare men nu får jag möjlighet att driva hela processen.

Jag har heller aldrig varit chef tidigare. Det ska bli så spännande och svårt och jätte, jätteroligt. Alla mina professionella vägval är till 100% baserade på Melanie Griffiths karaktär i Working Girl. Fake it til you make it liksom. Och when you make it, var snäll mot fölk. Typ så. Kan ju säga att en person som sett Working Girl och älskar den lika mycket som jag skulle ligga sjukt bra till i rekryteringsprocessen.

Fast så får man nog inte säga när man jobbar med HR?

Kolla bara! 

PS. Slutscenen i Working Girl, när de är i köket och förbereder dagen, är den mest romantiska i filmhistorien och eventuellt den som var min målbild för förhållanden IRL. Inte nödvändigtvis Harrison Ford alltså, men dynamiken och samspelet liksom. Och så är det! Verkligheten är bättre än på film, ändå.

PS2. Jag vill ha Joan Cusack à la 1988 som assistent.

PS3. Asbra filmmusik också.

En ny dag

Jag kände mig bättre redan igår kväll, la mig utan smärtstillande och sov gott. Vaknade visserligen stel och trög men utan smärta. Yogade lite, tränade ett kort och lätt pass på lunchen. Bra känsla, lite belastningsvärk i vissa leder men av den sort som är okej. Det är bra att träna och vissa ont i samband med träning är okej.

Tack, tack från djupet av mitt hjärta för tankar, fina ord och böner.

Någon som inte mår så bra är Liten. Strax efter lunch ringde de från förskolan och meddelade att hon hade feber. Nu sover en liten heting på min mage. Imorgon börjar höstterminen.

Det är bara att gilla läget va?

Hur ont har du?

Jag har ont. Hur ont? Jag vet inte. Hur ont är ont? Jag kan bara ranka mot egen smärta. Då är det mycket ont. Kroppen är full med den starkaste smärtlindrande medicinerna jag har (Panocod) och den har jag inte tagit på åtminstone 6 månader. Men jämfört med någon annan? Jag funderar mycket på det. Hur mår andra? Ni som inte har någon sjukdom? Ni kanske också har ont stup i kvarten? Ni kanske bara är bättre på att sätta er över det. På att hantera det i vardagen. Det ontet jag har kanske inte skulle göra utslag på er smärtometer överhuvudtaget. I själva verket kanske jag inbillar mig alltihop? Eller inte inbillar, för jag hittar inte på att lederna svullnar upp så att jag inte kan flexa och böja dem. Men hur ont det gör – det kanske jag överdriver? Jag tänker att jag ska försöka förklara, beskriva. Men det blir så mörkt så snabbt. Värken och smärtan är en sak, det som händer i min skalle en annan. Jag vill inte att det ska bli en del av mig. Det är något jag bär, något jag inte valt men hanterar. Men det är inte JAG. Eller är det?

Igår jobbade jag ute hela dagen. Bar och slet för att rigga upp en After Run-yta vid målgången på Jönköping Maraton tillsammans med fantastiskt hjälpsamma kollegor. Stod där hela dagen och riggade sedan ner den (med hjälp, förstås). Det blev en 10-timmarsdag som är långt mer fysisk än mina vanliga kontorsdagar men det känns ändå orimligt att jag ska vara i sämre skick än de som faktiskt sprang maratonet efteråt.

Jag tog mig knappt ur bilen när jag kom hem, låg länge i ett varmt bad och blev sedan serverad smärtstillande. Det tog udden av smärtan men det tog ändå halva natten innan kroppen kunde slappna av nog för att somna. Lika illa idag.

Hur känns det? Som fyrverkerier som sockerdricka som slag. Som varmt och som kallt. Som mensvärk och stukning och migrän. Som att jag vill ligga blixtstilla, som att jag måste röra på mig. Som vasst och som trubbigt.

Varför blev det så här? Jag var fine i fredags. Jag har haft fysiskt ansträngande dagar förr utan att kroppen reagerar så här. Var det på grund att vi stod i rejäl blåst hela dagen igår? Är det för att det är veckan innan mens och jag är lite känsligare? Har jag något virus i kroppen? Är det för att jag hade fel skor och stod på asfalt? Jag ställer alla frågor till Barnafadern och han undrar vad det spelar för roll, jag har ont helt enkelt. Men det spelar roll för om jag kan identifiera orsaken så kan jag se till att det inte händer igen.

Jag ligger vaken när alla somnat. Höger arm vilar på en kudde för att den ska stabiliseras. Jag funderar på om amputerade fotleder har fantomsmärtor som är värre än värken eller om det kanske skulle vara en förbättring att ha proteser. Jag oroar mig. Som jag oroar mig. Jag tänker att nu, nu är det kört. Detta är gången som inte kommer gå över. Jag kommer inte orka sköta mitt jobb när jag inte får sova på nätterna, hur fysiskt opåfrestande det än är. Och mina barn. Tack o lov att de är lite större nu. Liten vill gärna bli buren men hon klarar sig själv. Tack o lov att jag inte måste bära henne upp för trappan, hon kan gå själv. Och trappan, hur länge klarar jag den? Behöver vi flytta till handikappanpassat? Som vi gjorde när jag var liten och mamma i perioder satt i rullstol på grund av hennes reumatiska sjukdom. Hon blev åtminstone sjuk efter att hon fått tre barn. Jag var sjuk innan och skaffade ändå barn. Är det rättvist? Egoistiskt? Tänk om detta, att ligga till sängs påverkad och dimmig av starka mediciner, skulle vara mer regel än undantag? Om vi är på väg dit vore det väl bättre för alla om jag…

Jag vrider mig i sängen. Går upp till slut. Otroligt stel. Det pirrar lite när medicinen börjar släppa. Försöker peppa mig själv med att det här troligtvis är en sån där dygnare, som går över lika snabbt som det kom. Varför skulle det inte vara så? Nästan alltid är det så. Nästan alltid mår jag bra. Bra med mina mått i alla fall. Hur är andras mått? Jag vill låna deras kroppar, jämföra. Jag är så frisk ändå. Lever normalt och fungerar. Många har det värre. Så oerhört mycket värre. Jag vill inte, ska inte klaga. Inte gnälla. Förebygga det jag kan, hantera det jag måste. Det har funkat hittills och det kommer fungera framöver. Det går lite för lång tid mellan doserna av mina smärtstillande och jag börjar gråta av smärta. När medicinen väl verkar flyter jag bort. Under dubbla filtar blir jag sakta varm och kroppen tas över av sömn. När jag vaknar till ser jag hur Mellan gömmer sig från mig och efter en stund tittar fram igen, så orolig i blicken. Frågar om jag grät för att det gjorde ont. Är detta vad hon, vad de kommer minnas från sin barndom? En mamma som antingen är utslagen av mediciner eller gråter av smärta, av självömkan? Jag blir rädd igen. Hamnar där igen.

Att skriva om det är terapeutiskt. Ut med trollen i ljuset så de spricker. Men jag vet inte om jag orkar publicera. Om jag så fort värken gett med sig (klart den kommer ge med sig! Snart! Eller?) känner mig fånig. En som gnäller. När folk svälter, lever i krig, är förlamade och döende. Jag är ju här. I trygghet och välstånd. Att vara här är alltid värt det, oavsett krämpor. Och jag vet att jag får välmenande tips om att äta anti-inflammatoriskt/skippa kolhydrater/utesluta mjölkprodukter och jag sätter min tröstchoklad i halsen och tänker att jag faktiskt får skylla mig själv som inte äter bättre, tar hand om mig bättre, slutar gnälla, inte tänker tillräckligt positivt. Andra har också ont. Säkert mycket mer ont än jag och jobbar säkert ännu mer och har fler barn och orkar ändå träffa vänner och trädgårdsarbete och jobbar som volontärer. Gnäller aldrig, klagar inte. Om jag bara vetat hur det är att leva utan värk? Tänk om jag kunde konstatera att min kropp faktiskt är en fullt frisk kropp. Att jag faktiskt inbillar mig. Psykosomatiskt? Men jag har inget att relatera till.

Barnafadern jobbar. Jag har utlyst myskväll redan tidigt på eftermiddagen och det är skärmar och mutgodis överallt. Ett av barnen säger att hon har ont i huvudet, ont i kroppen. Jag tänker nej. Gode Gud nej. Skulden. Vad som helst men inte dem. Låt mig, jag tar det.

Weekend wrap up – vecka 32 2018

Långhelg för min del. Hemmajobbs- och magknipsfredag. Ledig lördag och söndag. Hemmajobbs- och föräldraledigmåndag. Jag hann mycket!

  • Slappa
  • Spontanshoppa en sänggavel i rotting på Blocket.
  • Hämta upp sänggaveln i stan och spontanshoppa lite mer på köpcenter tillsammans med Mellan.
  • Rensa min garderob (bye bye alla för små kläder! Jag kommer aldrig mer tänka ”snart kommer jag säkert i dem igen om jag bara skärper mig lite…).
  • Frossa i räkor och kolla film (Three billboards outside Ebbing, Missouri)
  • Gå till kyrkan och ha hand om easy worship (med andra ord se till att alla lovsångstexter och bibelord och annat sköj syns på dukar och tv-skärmar).
  • Sova middag
  • Bjuda vänner på middag (och i utbyte få hjälp med planering av 40-årsfest)
  • Plantera om inne-blommor (fy vad jag ogillar att bli smutsig av jord och sånt alltså!)
  • Nörda kring höstträningsplanering
  • Preppa för veckan som kommer (kläder, mat, tvätta håret, måla naglar och luskamma äckliga små barn)
  • Veckan som kommer är sjukt mötesspäckad. Alla såna där ”vi tar ett uppstartsmöte kring detta efter semestern” hamnade på just denna vecka. Så jag försöker hålla min att göra-lista kort eftersom det knappt finns någon arbetstid. Det går sådär. På lördag är det Jönköping Maraton och då jobbar jag mer än heldag med att fixa och bemanna företagets tält på utställningsområdet. Så mini-helg nästa gång för att balansera ut denna långhelg. Balans är ju bra har jag hört.

    Mitt främsta mål på det personliga planet denna vecka är att skapa energi och förutsättningar för att orka allt. Det gör jag med korta, dagliga träningspass enligt min höstträningsteori. Jag håller tummarna för att det hjälper för förra veckan hade jag konstant huvudvärk och stel kropp och det var synnerligen oskönt.

    Hur mår du?

    Hållbar höst – träningstankar från en strukturfascists hjärna

    Funderar mycket kring träningsplanering just nu. Det ständiga optimerandet av livspusslet.

    Här står jag och funderar på livspusslet.

    Det senaste året har min ”grundvärk” ökat något och jag har haft fler och större skov än tidigare. Inte minst det förfärliga i vintras som till slut hävdes med kortison. Jag har också en färsk utmattning/depression i bagaget (tillsammans med de tidigare, mindre färska varianterna). Att dessa saker hänger ihop är jag övertygad om.

    Samtidigt innehåller vardagen samma utmaningar i tid och sysselsättning som tidigare. Jag jobbar heltid. Jag har några mil till jobbet. Jag har tre barn, i väldigt olika åldrar med olika behov och olika aktiviteter. Det är viktigare än någonsin att jag lever efter mitt mest prioriterade träningsmål: att må bra. Jag tycker att det är superkul att satsa på att lyfta tyngre, att svettas mycket, att pressa kroppen på olika sätt. Men det är inte alltid det mest hållbara för mig och min vardag.

    Jag har försökt hitta receptet för att jag ska må bra varje dag. Skapa förutsättning varje dag för att min kropp ska kännas uppmjukad och så smärtfri som möjligt samt skapa energi för att kunna ta mig an dagens utmaningar. Det här är vad jag landat i.

    • Jag vill röra på mig/motionera/träna varje dag.

    Det låter ju inte så avancerat. Men ni som har liknande liv som jag vet att det är en sak på papper, en annan i verkligheten. Jag måste utgå från mina förutsättningar med familj, jobb, kvällströtthet osv. Då kommer jag fram till följande punkter.

    • Jag föredrar morgonträning. Det skapar energi för dagen, jag får igång min stela kropp och jag behöver inte tänka på att försöka klämma in träning efter jobbet, mellan middagsfix och aktivitetsskjuts och läxläsning osv.
    • Jag orkar inte träna på morgonen. Jag har varit såpass sömnstörd sedan Liten föddes att jag inte kan sätta klockan för tidigt utan att ligga vaken halva natten och stressa över att jag måste upp och prestera tidigare än kroppen än redo. ”Förr” gick jag upp 04:50, var på gymmet när det öppnade klockan 05:00 och var färdig för bussen till jobbet strax innan 07:00. ”Förr” kunde jag gå och lägga mig klockan 21 och ändå ha lite mystid i soffan eftersom barnen var mindre och nattades redan vid 19. Det funkar inte så nu.

    Men va! Två punkter som går emot varandra, lika bra att ge upp?! Strunta i att träna helt eller planera träning till eftermiddag/kväll. Jag har testat det. Med resultatet att jag blir tröttare och får mer ont under dagen samt stressar över träningen som inte blir av på eftermiddagar/kvällar eftersom jag är för trött/upptagen då.

    Så nästa steg är att koka ner vad som är någon slags lägsta-nivå för att uppnå den positiva effekten. Min teori är:

    • Tjugo minuter styrketräning eller yoga.

    På tjugo minuter hinner jag mjuka upp kroppen. Stärka den lite med bra övningar. Vakna. Bli varm, lite svettig. Få igång lite endorfiner. Precis det som behövs för att jag ska ta mig igenom dagen något bättre rustad.

    Har jag tjugo minuter då? Utan att det nallar på den ack så viktiga sömnen och utan att bli sen till jobbet? Ja, det har jag! Jag har sedan i vintras gått upp tjugo minuter tidigare (05:40) än övriga familjen på vardagar för att dricka en kopp kaffe, göra lite morgonyoga, läsa i min andaktsbok. I våras började jag gå promenader på morgonen eftersom Barnafadern erbjöd sig att själv göra i ordning barnen vilket gav mig ytterligare en kvart. Det ger mig tiden jag behöver för att vakna, byta om, göra kaffe, värma upp och ändå ha 20 minuter till styrkeövningar.

    I en perfekt planering promenerar jag en stund på lunchen varje dag. I en perfekt planering får jag in tre gymtillfällen också (eller ett eller två!), på kanske 45 minuter, där jag kan ägna mig åt att lyfta riktigt tungt och/eller flåsa och svettas som en gris. Men i höst vägrar jag stressa upp mig om (när!) den sortens träning uteblir. Får jag mina 20 minuter med rehab/prehab/humörshöjning så håller min kropp ihop. Det är teorin i alla fall. Vi får väl se!

    Japp, så här ser det ut när min hjärna försöker lägga livspusslet. Tur att jag inte är rocket scientist va!

    I en perfekt värld kan jag nakenbada dagligen i ett ljummet hav. Men det är väl bra att längta lite också…

    Augustifeeling

    Vi är redan en bit in i augusti men det är först nu jag börjar landa efter semester och jobbstart. Sommarvädret består och jag vill så gärna njuta av den när tillfälle ges, med bad och sol och slappande. Samtidigt är jag sugen på att bocka av lite hemmafix. Bara mindre projekt, de stora har jag verkligen inte energi till.

    Plantera om blommor inomhus. Detta har jag aldrig gjort. Never. Mina växter brukar dö och då köper jag nya. Men nu har jag ett gäng som verkar frodas hyfsat! En del kanske man till och med kan ta sticklingar på? Kan verkligen noll om detta så får googla lite och köra en planteringsdag.

    Fixa uteblommor. Allt är givetvis jättedött efter sommaren och jag vet inte om det är lönt att byta ut nu eller om man ska vänta tills det blir mer höstväxter? Har inga rabatter, bara lite krukor för att hålla skenet uppe att vi bryr oss om hur det ser ut runt vårt hus ;-). Skulle behöver göra ett större trädgårdsprojekt men oooorka.

    Rensa garderoben. Jag behöver gå igenom allt jag äger, även ytterkläder och skor. Rensa ut det som inte passar på min kropp nu, rensa ut det jag inte tycker om att ha på mig och få en överblick över vad jag faktiskt har i klädväg som funkar höst och vinter 2018. Jag slits lite mellan shoppingsug och att vilja köra ett köpstopp fram till jul. Vi får se var jag landar. Steg ett är i alla fall att rensa och organisera!

    Planera 40-årsfest. Bestämde mig till slut för att köra en barnfri fest men en månad innan min födelsedag, i september. Kanske finns det lite större chanser att vara utomhus lite då. Vet inte riktigt hur vi ska få plats i vårt hus, vad vi ska bjuda på, vilken typ av aktiviteter vi ska ha. Så ja, lite planering är nog klokt…

    Rensa garaget. En återkommande punkt inför hösten när vi vill kunna få in bilen i garaget igen! Otroligt hur snabbt det fylls med skräp under vår- och sommar när vi låter bilen stå ute.

    Hitta ett skåp till badrummet. Liten har varit blöjfri sedan november 2017 men skötbordet står fortfarande kvar i vårt badrum! Där ser ni hur bra jag är på att inte stressa kring heminredning :-). Jag skulle dock vilja få dit ett bra skåp som kan husera handdukar, necessärer och andra pryttlar. Tycker Ikeas apotekarskåp är jättefina men tror inte att vi kommer hålla tillräcklig ordning i ett skåp med glasväggar. Helst hittar jag skåp på loppis men då ska man 1. gå på loppis 2. ha tur. Vet inte om jag har tålamod för det!

    Ingen överväldigande lista kanske men nu när jobbet startade igen blev jag påmind om hur ooootroligt trött jag är på kvällarna. Kommer hem och kollapsar i soffan eller sängen direkt. Så det är några få timmar på helgen som jag kan orka göra något utöver allt det andra som ska ske på helgen: handla och laga mat, tvätta, städa, luskamma barn och kanske aktivera dem på något annat sätt än med skärmar… Och träning, det borde jag också ägna mig åt lite mer!

    Gränslandet

    Semestern är slut, jag började jobba i måndags men befinner mig nu i det där lite märkliga gränslandet mellan semester och jobbvardag. Där många kollegor fortfarande är lediga. Där barnen har sommarlov (Mellan går på fritids och Liten på förskola men Stor är hemma hela dagarna). Där jag fortfarande är uppe lite för sent på kvällarna och blir förvånad när det är dags att gå upp på morgonen.

    Jag gillar vardag men är inte jättestort fan av omställningar så jag har, vis av erfarenhet, planerat en relativt lugn vecka. Nästan inga möten, lite kortare dagar, uppgifter som inte kräver full hjärnkapacitet för det har jag inte (särskilt inte när temperaturen återigen ligger runt 30 grader).

    Tur att kalendern är såpass luftig för jag har drabbats av något slags magont. Oklart om det är någon bacill eller världens konstigaste ägglossning men både igår och idag vek jag mig dubbel av smärta och har tillbringat några timmar mitt på dagen i sängen. Har istället jobbet ikapp lite nu på kvällskvisten och men en bra dag imorgon (håll tummarna!) så ska jag nog kunna bocka av veckans uppgifter utan större problem.

    Sedan väntar långhelg efter förskola och fritids är stängda på måndag. Rätt rimligt ändå, att första helgen efter semestern är långhelg. Mjukstart osv.

    Månad 3 med Intuitive Eating

    Min vanliga disclaimer: detta är mina känslor och upplevelser om min resa mot intuitivt ätande. Jag uttrycker mig säkert triggande och är du rädd för det så läs inte detta!

    Månad tre

    Jag har nu avslutat med 12 veckor långa coachningsperiod kring IE. Jag har skrivit om månad ett och två tidigare och i ärlighetens namn har månad tre varit rätt händelselös i jämförelse.

    Jag har haft semester och det både förenklar och försvårar. Förenklar eftersom det finns tid till matprepp och en större möjlighet att flyta runt med känslorna. Inte hungrig på lunchtid? No problem, bara att vänta och äta när man känner för det. Försvårar på så sätt att det inte finns ramar och rutiner att luta sig emot. Dubbeleggat svärd med andra ord! I det stora hela har det dock flutit på rätt friktionsfritt. Jag äter. Jag njuter. Ibland äter jag det jag är allra mest sugen på, ibland för att det är praktiskt. Ibland blir det tokigt. Jag lyssnar på kroppen och lär mig. Och strävar inte efter perfektion eftersom det inte finns något sådant som perfekt ätande.

    Mina tankar denna månad

    Det som rört sig mest i skallen denna månad handlar om body acceptance och body respect. Jag jämför mig mycket med andra människor. Typ konstant. I allt mindre utsträckning ser jag på mig själv med negativa ögon. Jag blir allt mer neutral och även uppskattande. Att följa härligt kroppspositiva konton på Instagram hjälper! Men jag jämför mig mycket fortfarande. Och funderar mycket på vad andra tänker om min kropp. Har ju spenderat större delen av månaden i bikini och inbillar mig att folk går runt och tänker att jag har ”let myself go”. Och jag ”skulle kunna vara riktigt snygg om hon bara loosade några kilon”. Jag vill ibland ställa mig och högt deklarera att jag minsann gjort slut med dietkulturen, att jag nu äter intuitivt och känner mig så fri och att min kropp, och alla kroppar, förtjänar respekt och utrymme, även om de inte passar i normen.

    Fast det gör jag förstås inte. Och jag försöker påminna mig om att det tar tid att frigöra sig från alla nojiga tankar. Och att de till viss del alltid kommer vara kvar! Är ju människa liksom.

    En annan tanke som dök upp härom veckan var ”nu är det snart höststart, dags att börja planera ‘styra upp kosten-upplägget'”. Det är helt enkelt så mitt liv sett ut! Semestern innehåller ”för mycket” godsaker och då känner jag mig skyldig (och tjock) och måste strama åt lite (och, underförstått, bli smalare). Denna tanke satte jag stopp för snabbt förstås, och med ett leende. Det är så härligt att inse att jag aldrig mer behöver utsätta mig den cykeln av restriktioner som i mitt fall alltid ledde till binge:ande (och en himla massa dåligt samvete). Dessutom känner jag inte att jag ätit ”för mycket” godsaker i sommar! Missförstå mig inte – jag har ätit godsaker varenda dag. Glass och godis och god mat och läsk och vin osv. Men jag har ätit det jag varit sugen på, och det har även inbegripit en massa frukt, grönsaker, fisk, kött, potatis… Ja ni fattar, balans utan regler helt enkelt. Jag känner mig inte illamående och svullen för att jag ska ”passa på innan det är dags att strama åt lite”.

    Min största lärdom

    Jag ser många människor som är fast i dietkulturens falska löften. MEN jag ser också allt fler människor som verkar vara intuitiva och ”normala ätare” och det gör mig så glad! Kanske har de alltid varit det. Kanske har de gjort en inre resa kring detta utan behov att sätta en etikett på det.

    Att betrakta dessa ”normala ätare” är nog den bästa skolan och ger insikter som:

    • Normala ätare äter när de är hungriga och slutar när de är mätta
    • Fast ibland äter normala ätare för mycket bara för att det är gott. Men de skammar inte sig själva efteråt.
    • Normala ätare äter ibland av emotionella skäl. För att de är ledsna eller glada eller uttråkade eller stressade.
    • Normala ätare kan välja ”nyttigt” utifrån vad de vet om matens näringsinnehåll men utan att det blir en besatthet.

    Men vikten då?

    Låt mig klargöra: jag rekommenderar inte att man väger sig. Under mina första nojiga månader så gömde jag vågen för att inte frestas och triggas.

    Men jag vet att ni undrar. Den första månaden googlade jag konstant för att hitta något slags entydigt svar om huruvida jag skulle gå upp en massa i vikt eller ej. Har man nojat kring vikt i 25 + år så försvinner det inte direkt. Så vi kör lite siffror då (sluta läs nu om du blir triggad av det!).

    Jag vägde mig i veckan och ligger nu på cirka 80 kg till mina 175 cm. Jag har under dessa månader gått upp cirka 3 kg. Jag vägde cirka 80 även i början av året, och förra sommaren, och sommaren innan dess. Däremellan har jag dietat mig igenom en massa olika upplägg och gått ner några kilon som jag sedan alltså gått upp igen.

    I vuxen ålder har jag vägt mellan 70 och 90 kg. Har varit gravid tre gånger. Vägde 80 kg första gången jag blev gravid. 86 kilo andra gången. Innan jag blev gravid med mitt tredje barn vägde jag 70 kg. Den ”dröm”vikten uppnådde jag genom stora restriktioner (diet/bantning/kostupplägg) efter barn nummer två. Fast jag var inte nöjd vid 70 kg. Ville alltid ner några kilon till. Jag var säker på att samma hårda arbete skulle ta mig ner till 70 kg även efter tredje barnet. Men så blev det inte. Jag pendlade mellan 75 och 80 trots samma typ av restriktioner och mina nojor kring mat och ätande växte allt mer.

    Nu väger jag alltså 80 kg och jag tror att jag stabiliserat mig här. Detta är baserat på min känsla och min kunskap om min kropp. Jag tror inte att jag kommer gå upp mer. Och får jag fortsätta känna mig så här fri och utan nojor så är det ett mycket litet ”pris” att betala att ligga 10 kg över ”drömvikten”.

    Boken ”Intuitive Eating” och andra källor säger ungefär så här vad gäller vikt och IE:

    • Om du har ett mönster av överätande och binge:ande kan IE på sikt innebära att du går ner i vikt.
    • Om du är periodare som varvar binge:ande med kontroll så kanske du på sikt stabiliserar dig på ungefär samma vikt. (Här är jag tror jag!)
    • Om du levt mycket kontrollerat och hållit vikten nere med restriktioner så kan IE på sikt innebära att du går upp i vikt.

    Poängen är förstås att längs vägen inse hur lite detta betyder något. Din vikt säger inget om dig som person, om din hälsa, din styrka, din lycka, dina drömmar, din intelligens osv osv. Så oavsett vilken av grupperna du tillhör så spelar det ingen roll när du väl kommit så långt i din resa.

    Nu då?

    Ja, nu jobbar jag vidare på egen hand. Lär mig att navigera i detta nya. Slappnar av mer och mer. Läser på mer, inspireras av podcasts och bloggar och Instagram-konton. Försöker landa i nya rutiner nu när jag börjar förstå vad min kropp behöver. Frigör mer och mer tid och energi allt eftersom jag lägger mindre tid och energi på att fundera på mat, ätande och vikt. Jag ser framåt.