Jag är en intuitiv ätare

Jag delade häromdagen med mig om en rapport kring intuitive eating, då i form av ett meddelande till en kompis för några månader sedan.

Vid det tillfället insåg jag att jag kommit långt det senaste året och att det ”enda” som egentligen kvarstod var att jobba med min självbild och mina egna förutfattade meningar. Jag (liksom de flesta av oss) är ju fostrad i en smalhets-norm, med en ”regel” att mullig/tjock/fet är lika med ohälsosam. Och kanske även odisciplinerad, lat.

Just nu ska jag inte ge mig på vare sig forskningen som visar hur fel detta är (för det FINNS mycket forskning, men dietmarknaden sitter på så otroligt mycket pengar, och vill ha mer. De kommer alltid märkas mer). Jag kommer inte heller försöka mig på analyser om viktstigma, hälsoprivilegiet och fördomar – jag är inte tillräckligt insatt i detta ännu. Det är min egen resa jag beskriver och när jag väl insåg vilket steg som var kvar så var det inte så svårt att ta tag i det. Precis som hela denna resan så är det en process, så klart. Och färdig blir man väl aldrig? Men jag kan ärligt säga att mitt ätande är 100% nojfritt nu.

Här är min nuvarande status på de 10 principer som boken Intuitive Eating beskriver (jag beskrev dem på svenska här och tipsade då även om mer läsning och inspiration för varje princip):

1. Gör slut med dietmentaliteten: Den har krupit sig på, med jämna mellanrum, fram tills alldeles nyligen. Den där ”kanske bara dra åt svångremmen litegrann”-tanken. Men allt mer sällan och svaret inifrån har kommit allt snabbare: Nej. Det funkar inte. Det är inte värt det. Jag är hellre fri.

2. Respektera din hunger: Inga problem där – jag har aldrig kunnat gå hungrig. Men under det här året har jag insett att min hunger faktiskt varierar. Oftast är jag inte hungrig direkt på morgonen till exempel. Men ibland vaknar jag faktiskt hungrig. Förr kunde det ändå dröja flera timmar innan jag åt, för att jag inte hade räknat med ett så tidigt mål mat. Nu äter jag.

3. Slut fred med mat: Ovillkorlig tillåtelse att äta! Visst låter det underbart! Och det är underbart! Jag erkänner – i början innebar det verkligen donut-land (fast inte med donuts för det gillar jag inte, mer chips-och-choklad-land). Och det är viktigt att låta det vara så. För nu känns det lika odramatiserat som den mat jag tidigare kodat som ”hälsosam”. Allt får plats. Truly.

4. Utmana din inre matpolis: Min inre matpolis, den som säger ”du borde inte äta det där, det där är ”dåligt” fick jag tyst på rätt snabbt. Sen fick jag börja jobba med den (inbillade?) externa matpolisen – det vill säga vad jag tror att andra människor tänker om mitt ätande. Att jag äter för ofta, för stora portioner, fel saker. Om de tänker de sakerna så får det väl vara så. Men JAG behöver ju inte noja över det…

5. Respektera din mättnad: Det här var svårare än att respektera hunger! Efter så många år av att först begränsa och sedan överäta så var det svårt att inte överäta vid varje måltid, ”lika bra att passa på för imorgon börjar jag om”-tänket. Men så sakteliga insåg jag att jag får äta precis när jag vill (även om jag är hungrig igen om en halvtimme) och precis vad jag vill (food freedom!) och då blev det enklare att bli lagom mätt. Att faktiskt tacka nej till en portion till, eller till efterrätt, för att inte bli obehagligt mätt. SÅ ofta som jag ätit till magen står i fyra hörn bara för att passa på. OBSERVERA dock att det är heeeelt normalt att äta förbi mättnad. Det är mänskligt! Det är en del av njutningen ibland! Ibland blir jag kanske övermätt. Ibland obehagligt mätt. Men det innebär inte att jag är fel eller äcklig eller har misslyckats.

6. Upptäck ätandets njutning: En av mina bästa grejer numera är att sitta på en restaurang med en meny och välja precis vad jag vill, baserat på vad som lockar mina smaklökar just då. En megaburgare med pommes. En fräsch sallad. Två förrätter och en efterrätt. En coca-cola till. Vanligt bordsvatten. Njutningen är alltid hög för jag låter inte restriktioner eller egenutverkade förbud styra mina val!

7. Ta hand om dina känslor: Det är inte fel att äta av emotionella skäl. Alla gör det. Vi är biologiskt kodade att göra det. Jag gör det fortfarande och ser det som ett av många verktyg för att må bättre när jag inte är på topp. Choklad är medicin, i mitt tycke. Men det är inte det enda sättet längre. Och det är inte en total binge när jag gör det längre (när jag tänker efter så minns jag inte när jag binge-ade senast?). Jag har genom flera depressioner och utmattningar lärt mig att jag måste ta hand om mina jobbigare känslor och numera har jag en del rutiner som skapar bättre förutsättningar för mig. Och medicin! I vintras fick jag SSRI-medicinen Premalex utskriven som hjälp mot PMDS och det har gjort stor skillnad för mitt mående. Oavsett på vilket sätt du behöver hjälp – se till att få det.

8. Respektera din kropp: Oh ja. Den fungerar. Är tämligen frisk. Har burit mina barn. Är kapabel till glädje och njutning och tacksamhet och närhet. Heja den!

9. Rör dig med glädje: Har inte varit ett problem för mig sedan jag blev En Tränande Person™️ 2011!

10. Omtänksam näring: När jag slutade ha dåligt samvete för alla chips och chokladkakor jag äter så blev det betydligt enklare att känna efter vad kroppen vill ha och behöver. Chips och chokladkakor är en del av det. Men nu mölar jag inte i mig tills jag blir illamående och har dåligt samvete över det i efterhand och börjar googla vilken kalorinivå jag borde ligga på kommande vecka för att kompensera. Jag tycker också om att få i mig frukt och grönt till varje måltid (men tro mig – jag missar detta rätt ofta ändå!). Jag äter mer varierat nu. Mer av ALLT. Under restriktiva perioder förr ”fick” jag inte äta avokado, nötter och banan hur som helst. Det känns helt absurt nu när jag skriver det men hey, sanningen före allt. Nu när jag äter allt, och all mat är neutral, så får jag också i mig allt jag behöver. Det är jag faktiskt helt säker på.

 

Jag tror, om du har läst hela vägen hit, att du tycker det låter rätt najs. Men också att du kanske tycker det är läskigt? Att ”om jag tillät mig att äta allt, så skulle jag äta det hela tiden” och ”men tänk om jag blir tjock?!”. På det första svarar jag ”nej, till slut vill du faktiskt inte äta allt hela tiden. Promise.”. På det andra svarar jag ”ja, tänk om? Vad betyder det?”. Think about it.

Jag vänder i alla fall inte tillbaka. Just nu är jag en 175 centimeter lång, 40-årig kvinna med rätt grå utväxt i håret, röda tånaglar och begynnande träningsvärk efter mitt senaste pass. Jag drar typ storlek 46 i kläder (44-48 kanske, beroende på affär) och vissa anser att jag är tjock, andra att jag fortfarande räknas in i thin privilege. Jag har varit större (i alla fall som gravid), jag har varit mindre. Min kropp kommer att fortsätta förändras. Bli rynkigare, mer gråhårig, friskare, slappare, starkare. Kanske går jag upp i vikt. Kanske går jag ner i vikt. Jag vet inte vad mitt liv kommer innehålla. Jag vet bara att kroppen förändras. Och att jag aldrig, aldrig kommer bli en del av dietkulturen igen.

Semesterfas 2

”Semester”fas 1 var min första föräldralediga vecka när Barnafadern fortfarande jobbade. Den var mysig! Var rätt tacksam över att vädret var sisådär så att jag inte behövde tackla strand-tjat varje dag – det är ju inte direkt en picknick som ensam vuxen på tre barn. Istället gick vi på bio två gånger. Älskar bio.

Semesterfas 2 inleddes i lördags nät Barnafadern också blev ledig. Vi gjorde en fixlista med diverse småprojekt och har försökt ta oss an dem i någon slags prioordning.

Tack vare hjälp av min fantastiska svärmor fick vi äntligen upp gardiner i vardagsrummet i lördags. Då fick jag dessutom tummen ur och putsade fönstren (var nog två år sedan sist?). Igår städade barnen bilarna (Mellan fick hjälp av mig i ena bilen medan Stor städade den andra själv). Barnafadern grejade med vårt staket och jag provmålade köket med provfärg 7, 8 och 9. Har försökt hitta någon härlig mjuk, lagom dov blå-grön färg men alla färger beter sig väldigt märkligt i vårt kök. Vi har redan målat hela köket två gånger sedan renoveringen (i mars) men inte blivit nöjda.

Idag köpte vi vit färg till köket.

Så idag har jag målat två omgångar medan Barnafadern gjort klart staketet. Imorgon blir det en tredje (och sista hoppas jag!) strykning i köket plus ett rejält röj av garaget. Barnen har fått löfte om att måla om själva i lekstugan (det finns gott om färgslattar…) om de städar den ordentligt först (den används främst för tillverkning av geggamoja). Jag vill också få upp hyllor och gardinstång och sånt där i köket så att det blir klart. Vill gärna också röja pysselskåp och lite sånt. Måste också tvätta och packa. SEN är jag redo för semesterfas 3! Tre veckor där jag inte tänker göra någon nytta överhuvudtaget.

(Eller ja – tillbringar ju inte direkt dessa veckor på en all inclusive med barnflicka men ni fattar. Inga projekt.)

Två bra saker den tredje juli

1. Mellan fick byta gips idag, från det stora klumpiga som gick upp till axeln (med armbågen i 90 graders vinkel) till ett lätt gips i plast (som går att bada med!) på underarmen. Enorm skillnad! Vi hade förstås hoppats på helt läkt fraktur men när så inte var fallet så var detta ändå en vinst. Tre veckor till, sen blir det ny röntgen och läkarbesök. Någon av oss vuxna får åka hem med henne från Holmen över dagen helt enkelt!

Från stort, klumpigt och smutsigt (luktade inte hallon direkt) till litet och nätt! Glad Mellan!

2. Jag vaknade helt utan halsont! Det är första gången på 22 dagar. Det känns som en eeeeevighet. Jag är fortfarande rädd för bakslag men har en plan. Idag blev det mest promenerande på sjukhus och trädgårdsfix här hemma. Om det fortfarande känns bra imorgon så tar jag en PW. Om det känns bra på fredag så blir det ett lätt styrkepass. Om det funkar så kör jag ett flåsigt pass hemma i helgen. Om det känns okej så kör jag på som vanligt sen! Många ”om”, det är viktigt att jag känner mig bra och inte drar på mig något nytt nu. För det orkar jag verkligen inte med…

Vad gör jag i sommar?

Den klassiska sommarlistan! Vars svar i och för sig förmodligen är identiska med föregående års listor. Ty äventyrlig är jag icke.

Det enda jag verkligen vill är att vara här. Från midsommar till skolstart. Drömmer om att ordna det inför nästa år, hyra in oss någonstans och ta ut de sista föräldradagarna vi har.

Vad ska du göra i sommar?

Så lite som möjligt!

Ska du åka någonstans?

På utflykt och Ronja Rövardotter-teater på Visingsö, till Stockholm och ”vårt” lånehus och sen till Holmen, förstås. Förhoppningsvis blir det fler utflykter av spontan sort. Till Hjo till exempel!

Hur länge är du ledig?

Jag har tagit föräldraledigt en vecka och semester 5 veckor och spridit ut dem lite över 8 veckor. Just nu är det 5 veckor på raken. Sen mjukstartar jag med tredagars-veckor fram tills skolstarten.

Vad vill du verkligen hinna med?

Är väldigt nöjd med sovmornar, balkongläsning, spelkvällar och promenader. Men det finns både en fix-lista och en aktivitets-önskelista och en övnings-lista (för barnen, läsning och sådant) att bocka av grejer ifrån!

Vad tror du att du egentligen kommer göra?

Göra frukost, städa upp efter frukost, plocka fram till mellanmål, städa upp efter mellanmål, plocka fram till lunch, städa upp efter lunch, ordna mellanmål, städa upp efter mellanmål, fixa middag, städa upp efter middag.

Vad kan gå fel?

Zombie-apokalyps, härdsmälta (Se Chernobyl på HBO!), att jag aldrig blir frisk från min halsfluss och att Mellan inte blir av med sitt gips.

Vem kommer du vara mest med?

Min familj.

Vad kommer du lägga mest pengar på?

Mat, fika, glass. Som varje år. Vår semesterbudget (som inte är särskilt imponerande) går till ätbarheteter och kanske några inträden här och där.

Vad kommer du köpa inför sommaren?

Jag behöver inga kläder, har fyllt på lite under våren med bikini och shorts. Skulle dock vilja ha ett par sandaler att snabbt hoppa i och efter snabbprovning på stan i helgen så insåg jag att ja, Birkenstock är nog värda pengarna. Men jag har inte pengarna.

Kommer du att använda det?

Min sommargarderob är liten, enkel och exakt likadan som alla andra år (vitt och blå typ). Så ja, den kommer jag använda. De Birkenstock jag inte kommer köpa kommer jag heller inte använda.

Vad kommer du att äta?

Precis vad jag vill, när jag vill. Jag är en intuitiv ätare numera!

Vad kommer du att dricka?

Samma där. Precis vad jag vill.

Vad kommer göra den här sommaren extra bra?

Låga förväntningar? Nej, det är inte så deppigt som det låter. Vi insåg bara för ett antal år sedan, när det regnade tre veckor i sträck på vår semester, att vi aldrig får låta vädret eller liknande omständigheter styra. Semestern är till för så mycket avkoppling som möjligt. Resten är bonus.

Hängmattan kommer göra den här sommaren extra bra!

Vad kommer du ha på dig?

Jag tänker mer på vad jag vill plocka av mig. Som världens tyngd från mina axlar. Omvärldens syn på mig. Mina egna orimliga förväntningar på mig.

Vad oroar du dig för?

Zombie-apokalyps, härdsmälta, fler frakturer, brand, bilolycka, drunkningsolycka, mask i magen, skärmtid, läsflyt, ekonomi, barnuppfostran, miljön, politiken, min hälsa, mina käras hälsa, skörbjugg, skov, Trump, getingar, renoveringsbehov osv osv i all oändlighet.

Vad kommer bli extra speciellt i år?

Varje kram och solnedgång och skratt och filmkväll och morgonpromenad och kvällsdopp. Och att vi målar köket i en fin färg den här gången (tredje gången gillt?).

Hur kommer du minnas din sommar sen i september?

Den kommer blandas ihop med alla andra somrar som ser likadana ut och som alltid, oavsett väder, ekonomi, familjekonflikter eller whatever får en rosaskimrande filter i efterhand. Som sig bör.

 

Första halvan av 2019

Hej från andra halvan av 2019! Det är 1 juli och ett helt halvår har gått. Om någon läser bloggen fortfarande kan man tro att vi aldrig kom hem från Miami och Karibien i vintras. Men det gjorde vi! Och sen då? Först tänker jag att det inte hänt någonting. bara den vanliga vardagssnurren med familjeliv och jobb. Det är sant förstås, men ändå – här kommer en sammanfattning. Inte en weekend wrap up som jag gillar att skriva utan en six month wrap up!

Januari:

Vi kom hem från USA, från en resa som gick supersmidigt från början till slut och var otroligt njutbar och härlig. Vi är inga vana resenärer och kommer inte heller fortsättningsvis prioritera den sortens aktiviteter men ja… En rejäl dos sol i den mörka vintern vore helt klart välgörande!

Curaçao!
Curaçao! Ett av stoppen på kryssningen.

Sen tog januari-vardagen vid med jobb och skola och allt. Jag körde igång träningsprogrammet ”Guns and gains” från Styrkebyrån, det var väl det mest spännande som hände då.

Februari:

Tog äntligen tag i ett par surdegar som rör min kropp: Bokade tid för att få hjälp med PMDS och fick anti-depressiva medicinen Premalex utskriven. Äter den från ägglossning till mens varje månad och det är till väldigt stor hjälp! Fick också remiss utskriven till uro-terapeut för att kolla upp urinläckage/ansträngningskontinens. Nu går jag händelserna i förväg men har varit på lite olika besök sedan dess och under hösten kommer jag bli kallad till operation, så kallad TVT-operation där ett litet band opereras in för att hjälpa mig att hålla tätt. Ser fram emot att kunna hoppa, svinga, sumo-marklyfta och annat utan att skvätta! Var så goda för informationen.

Mars:

Vi körde köksrenovering hemma. Och med ”vi” menar jag hantverkare. Det gick rätt smidigt får jag säga, så här i efterhand. Snabba och professionella var de. Sen måste vi måla om igen (för tredje gången) för att jag är urusel på att välja väggfärg och det är fult. Men det tar vi tag i själva någon gång. Vilket år som helst.

Före
Efter. Det städar fortfarande inte sig själv.

Får nog göra ett eget köksinlägg. När vi målat om. Igen.

April:

Årets (vårens) jobbpeak inleddes. Jag vet att Liten fyllde år och det var påsk och andra trevligheter men jag jobbade mest hela tiden.

Jag skrev också nedanstående till en kompis, angående intuitivt ätande som denna månad ”fyllde 1 år” så att säga. Det kommer en rejälare uppdatering kring detta snart men i april var läget så här (oredigerat och ärligt):

Jag vägde mig idag. Jag väger samma som jag gjorde i november och i januari (har alltså inte vägt mig däremellan) så jag antar att jag någorlunda stabil nu. Det känns inte så, det känns som att jag går upp och upp och upp. Efter lite soul searching tror jag det beror på tillvänjning. Jag hade, typ, vant mig vid att vara smalare – även det var en tillvänjning, jag tänkte länge att jag fortfarande var tjock och valde alltid för stora storlekar osv tills jag landade i min ”nya” kropp. Det är samma nu men tvärtom. Jag har behövt vänja mig långsamt vid att jag behöver större storlekar, att jag inte kommer i allt i garderoben osv. Att se vikten på vågen i det läget var faktiskt bara skönt. Att jag inte lagt på mig konstant hela detta året utan ”bara” första halvan (IE-året alltså, det var typ i mars förra året som jag upptäckte Intuitive Eating).

När det gäller mat är jag rätt chill. Äter när jag är hungrig. Äter vad jag vill. Binge:ar inte direkt även om jag absolut äter ”emotionellt” när jag känner mig pressad eller ledsen. Men det är normalt och inget jag försöker jobba bort. Mer bara betrakta och acceptera liksom. Jag jobbar en hel del med diet mentality. Tänker fortfarande att vissa grejer är dåliga och vissa är bra. Vissa dagar räknar jag ihop, i huvudet, dagens kalorier och graderar dagen som bra eller dålig utifrån det. Men oftast inte. Och det blir allt mer sällan.

Det jag kämpar mest med är just kroppens utseende. Funktionellt känner jag mig som vanligt trots de extra kilona. Jag kan träna som vanligt, leva som vanligt. Känner mig stark och mätt osv. Men jag tänker att smal = snyggare och att smal också = smartare, mer disciplinerade, mer framgångsrik, mer pålitlig, mer självrespekt osv. Trots att jag är exakt samma person så känner jag mig inte lika mycket värd. Rätt sjukt faktiskt, nu när jag ser det i skrift. Framförallt tänker jag ju att andra tänker så om mig. Att ”hon är tjock och därför inte lika smart, cool, rolig, effektiv, produktiv” osv osv. Total weight stigma och fat phobia. Vilket såklart säger en del om mina egna inlärda fördomar om tjocka. Något jag givetvis jobbar med konstant. Och dessa delar är ju viktigt att ALLA jobbar med för det ÄR ofta så folk tänker, tror jag. Att tjocka är lite korkade och definitivt inte särskilt disciplinerade eller hälsosamma. Och så länge den bilden lever kvar så är det svårt att stå upp för sig själv…

Så sammanfattningsvis: maten känns relativt oproblematisk om jag jämför med för ett år sedan även om jag fortfarande jobbar med vissa delar av det. Kroppsuppfattningen är svårare och kommer ta längre tid. Senaste månaderna har jag tänkt ”en liten diet-period till bara…inför sommaren” ganska många gånger. Men jag orkar inte! Vill inte! Inser ganska snabbt att det inte är värt det. Jag ÖNSKAR att jag kunde vara smal och snygg. Det gör jag. Och jag accepterar att jag önskar det. Men det är inte värt att ”göra något åt det”, för jag kan inte leva så längre. Då är jag faktiskt hellre tjock och fri än smal och bunden.

(Fortsättning kring detta följer i kommande inlägg!)

Maj:

Jobb-peaken fortsatte och kulminerade. Det var tufft. Som vanligt insåg jag det inte förrän i efterhand HUR tufft. Jag är inte riktigt rustad för den sortens svängningar i jobbet längre. En konsekvens av tidigare utmattningar men också av hur jag mår, både mentalt och fysiskt. Blev magsjuk. Fick (ytterligare ett) rejälare reumatiskt skov. När väl jobbhelgerna var över så var jag sängliggande övriga helger på grund av värk. Kände mig skör. Känner mig fortfarande skör. Kristi Himmelsfärd var målet – månadsskiftet maj-juni tillbringades på Holmen och var så efterlängtad. Och ljuvlig! (I alla fall om vi bortser från att Liten blev sjuk första natten och det visade sig sen vara öroninflammation. Och Mellan ramlade av en gunga och bröt armen…)

När Mellan bröt armen på lekplatsen var jag på utegymmet och roade mig. Har fortfarande dåligt samvete över det. Har iofs dåligt samvete över saker jag gjorde när jag var 5 år så det är väl inte så konstigt.

Juni:

När juni kom blev jag så förvånad. Vad hände med våren? Är det sommar nu? Det blev en del vab av frakturerade och öroninflammerade, det var ännu en långhelg (Nationaldagen) och sen kom skolavslutningsveckan. Jag började känna mig dålig den veckan, runt den 10:e juni. Från den 14:e var jag helt däckad – halsfluss (virusvarianten). Jag är inte riktigt frisk än. Så juni försvann också. Jag missade hela Nyhemsveckan, jag missade Stors födelsedag, jag missade sommarfester och en hel arbetsvecka. Men jag har sett sjukt många serier. Typ alla.

Och nu inleds andra halvan av 2019. Jag har semester sedan i fredags och har fortfarande lite halsontsrester kvar. Har haft ett par bakslag med feberfrossa och rejält ont i halsen så jag försöker lyda vårdcentralens råd och vila. Får inte träna, inte bada. Är föräldraledig nu med barnen medan Barnafadern jobbar en vecka till så det är ju inte direkt vilsamt. Men snart kanske vår sommar kan börja på riktigt? Med sol och bad och fix hemma och veckor på Holmen och avkoppling från jobb och allt det där som vi drömmer om inför sommaren.

Alltså, när jag läser igenom detta känns det deppigt? Jag tror det är halsfluss-deppen som lyser igenom. Är grymt frustrerad över att inte vara helt frisk än. Så frustrerad att jag tydligen börjat blogga igen!

We´re going to Miami, bienvenido a Miami

Snart är det julafton. Och då, på julaftons eftermiddag, så landar vi (om allt går enligt tidplan) på Miamis flygplats.

Det känns helt overkligt att vi, familjen som aldrig reser utomlands, ska göra en riktig långresa över jullovet. Att vi aldrig reser är väl en sanning med modifikation. Vi var faktiskt i USA 2011, för min lillebrors bröllop (vilka av er var med på den tiden?!). Då var vi i Olympia och Seattle i Washington State i 9 dagar innan vi tog en sväng om New York City på vägen hem. Stor var nyss fyllda 5 år och Mellan var 9 månader. Sen har vi faktiskt varit på Legoland också. Fast då körde vi bil så det räknas knappt, hälsar Stor.

Nu är det alltså dags för familjen att flyga igen. Mellan minns ingenting från resan 2011 (obvi) och Liten har aldrig varit någonstans (ens på Legoland). Alla är mycket pepp! Vi ska flyga och vi ska kryssa. Efter några inledande dagar i Miami åker vi nämligen på kryssning. Fartyget tar oss bland annat till Curacao och Aruba och lär innehålla världens alla möjligheter till förströelse men jag är mest intresserad av lekrummen (för barnen) och den barnfria poolen (för oss). Med på resan är mina föräldrar och min lillebror med familj så det är sex vuxna och fem barn i åldrarna 10 månader till 12 år.

Allra mest ser jag fram emot tiden tillsammans, mat som lagas och disk som diskas utan min inblandning och faktiskt – att slippa fira vanlig jul. Kommer säkert sakna traditionerna men de finns ju kvar nästa år! Vi lär få tillräckligt med jul- och nyårschock för systemet ändå, de där kryssningsbåtarna snålar liksom inte med pyntet har jag förstås.

Annars är jag lite kluven till resande numera. Kanske för att jag inte rest på så länge? Det finns liksom en stress kring alla förberedelser – inte minst pengarna. HUR i helaste friden har folk möjlighet att göra sånt här varje år?! Ibland flera gånger! Vi blir bjudna på själva kryssningen men bara flygbiljetter och omkostnader för 5 personer har krävt många månaders snålande (vi är dock inte jättebra på att spara, ska erkännas…) och en oväntad inkomst från aktieförsäljning. Sen ska man hitta flighter som någorlunda passar små barn, fixa pass och visum, tänka ut packning och boende och hur man ska hantera jet lag på bästa sätt. (Jag veeet! I-landsproblem deluxe!). Sen när man väl är borta är det så surrealistiskt liksom. Nyss dunjacka på flygplatsen, sen palmer på stranden. Det är liksom först i efterhand som jag landar i upplevelsen? Men jag har ju konstaterat förr att jag inte är den mest förändringsbenägna personen i universum, att jag behöver ett antal veckor på mig att förstå att mina cirklar inte är särskilt rubbade…

Och så har vi klimatfrågan förstås. Inte kan jag luta mig emot det faktum att vi rent statistiskt verkar flyga en gång var sjunde år när klimathotet är så stort. Därför har jag spanat in Chooose. Känner ni till dem? Jag fick utsläppsrättigheter från Chooose i julklapp av en leverantör förra året, mycket bra grej. De samarbetar med FN (Framework convention on climate change) och jobbar med stora projekt för att minska utsläpp av koldioxid. På deras hemsida kan både privatpersoner och företag gå med för att bli klimatpositiva. Jag ska forska i det lite mer, kanske vet någon av er om detta verkligen ger effekt? Givetvis innebär det inte att vi kan strunta helt i hur vi beter oss men det kanske bidrar till en positiv förändring i en större skala? Jag hoppas det. I så fall får det bli en Family Plan (195 kr/månad) för oss. För det har vi inte råd att låta bli.

Vårt hem i 9 dagar över nyår – Carnival Horizon

Mina rubbade cirklar i november

Hur tog november slut? På vanligt vis, antar jag. Dag efter dag. Sömnlös natt efter sömnlös natt. Men månaden susade förbi samtidigt som det har hänt en himla massa – framförallt på jobbfronten för min del.

Strax innan jag tog höstlov fick vi nämligen veta att IT-bolaget jag jobbar på köps upp av ett annat IT-bolag. Nyheten släpptes officiellt 9 november och det var bråda dagar för att få ihop så mycket information och material som möjligt till dess. Det är en jättepositiv nyhet och kommer innebära många roliga möjligheter. Jag fortsätter i min roll men blir del av en större marknadsavdelning (Yay! Marknadskompisar!!). Nu drar ett stort varumärkesarbete igång, vi ska synka strategier och aktivitetsplaneringar och ja, det blir helt enkelt mycket nytt och spännande och roligt.

Och det klarar min hjärna inte av.

Alltså, den här månaden har jag alltså sovit som en potta skit och när jag väl somnat har jag nästan enbart drömt om jobbet. Det är totalt ologiskt egentligen, för det här är som sagt en positiv förändring men jag behöver såååå myyyyyycket tiiiiid för att bearbeta förändringar, tydligen. Även positiva. Liksom ”rubba inte mina cirklar, inte ens för att slänga in choklad i dem!”. Så jag har tillbringat november i lite av ett vakuum där jag försökt jobba på efter bästa förmåga (som i ärlighetens namn varit låg, förmågan alltså), förstå mig på förändringarna och landa i dem. Och nu, så här vid skiftet mot december, känner jag att jag har sinnesfrid igen! Jag har till och med sovit bra TRE NÄTTER I STRÄCK! Bra jobbat, Beata. Låt oss hoppas och be att du aldrig behöver anpassa dig till negativa förändringar…

November har dock inte bara varit förändringsarbete och sömnbrist. Jag har:

  • Varit på tjejsläktträff hos min syster i Göteborg (vi kör en träff varje termin, alla kvinns från 15 år och uppåt, min farmor är äldst med sina 96 år, det är alltid askul)
  • Firat Barnafaderns födelsedag på Fars dag med brunch och mys.
  • Varit på bio, för sjuttsingen! Long gone är de dagar då jag gick på bio minst en gång i veckan (fast ofta 2 filmer på samma kväll). Oh well. Bohemian Rhapsody blev det i alla fall, tillsammans med Mellan som var så lycklig över att det bara var 7-årsgräns på filmen. Hon är helt Queen-besatt nu och ska börja spela elgitarr. Och bli astrofysiker. Som Brian May. Sämre förebilder kan man ha, tänker jag.
  • Gått en kurs i Modern Storytelling, bra inspirationsboost men sen har jag inte hunnit tänka på den mer…
  • Varit på den första, årliga, Kommunikationsdagen Jönköping. Superkul, heja Jönnet änna!
  • Gjort shellac-manikyr på salong för första gången.
  • Kollat senaste säsongen (nr 14 alltså) av Grey´s Anatomy på Viaplay (men det tog inte hela månaden, bara 9 dagar…)
  • Varit på kundevent i Båstad med vårt nya, stora bolag!
  • Druckit tequila för första gången (på ovan nämnda kundevent)
  • Firat sista Novent med en massa vänner (en himla bra ursäkt för att få adventspynta alldeles för tidigt!).
  • Faktiskt tränat…litegrann i alla fall. Jag bestämde mig i början på månaden att sluta gnälla och börja göra – NÅGOT i alla fall. Så det gör jag. Tränar styrka (hemma, har inte orkat åka till gymmet en enda gång denna månad!), promenerar, yogar. Funkar utmärkt. Jag mår bra!
Höstlov på Holmen inledde november | Lite träning | Komunikationsdagen | Skutt | Shellac-naglar | En av månadens lästa böcker | Havsluft i Båstad | Sista Novent-fika hemma hos oss

Nu blir det december! Och som vanligt är det lite chockartat att inse att man ska hinna en månads arbete på tre veckor. Plus diverse luciatåg, julavslutningar, marknadskonferens i Helsingborg, kick off i Malmö, en födelsedag (Mellans). Men jag ska inte klaga. Inte alls faktiskt. För jullovet tillbringar vi i Karibien. Men mer om det en annan dag…

Check in: Intuitive eating (6 månader)

Det är ungefär ett halvår sedan jag kom i kontakt med begreppet Intuitive Eating. Läste boken, började utforska internets alla fantastiskt innehållsrika gömmor, tog mig an en tre månaders coachnings-period på temat. Vill ni läsa om vad Intuitive Eating innebär och hur jag kom i kontakt med det så kolla här. Detta inlägg kommer handla om var jag är just nu.

Under sommarens semester avslutade jag min coachningsperiod och kände mig fri. Fri från orimliga förväntningar på mig själv (och min kropp), fri från alla snurrande tankar rörande kost och ätande. Fri att äta och leva som jag vill. En härlig känsla! En känsla som många av er förhoppningsvis redan har och lever utifrån. En känsla som jag unnar alla er som liksom jag snurrat runt i ”berövande – överätande”-karusellen.

Jag känner mig fortfarande fri men vardagens vedermödor har samtidigt trängt sig in lite och efter att det där första ”ruset” lagt sig har jag insett att jag har lång väg kvar. Det är en sak att sluta banta/dieta/”leva hälsosamt”. En annan att till fullo bli en intuitiv ätare. En process som kan ta flera år. Jag har slutat med dieter. Jag är inte fri från alla diettankar än.

Jag äter det jag vill äta, när jag vill äta det. I det stora hela i alla fall. Kan ju ligga i soffan och bli sugen på saltlakritskolan från konditoriet vid mitt jobb och då sätter jag mig inte i bilen och kör 6 mil för att köpa det. Men ni fattar. Jag funderar inte på hur stor portion jag tar. Eller om jag vill ta om. Det spelar ingen roll om jag ena dagen är hungrig vid ett visst klockslag och nästa dag vill ha mat vid något annat klockslag. Behöver jag ytterligare ett mellanmål så äter jag det, utan att tänka ”mina kalorier är ju slut”. Jag väger inte upp ”rätt” mängd protein, kolhydrater, grönsaker. Jag förbjuder inte några godsaker. Och genom att äta så här så har jag slutat binge:a.

Jag äter mycket. Och ofta. Jag försöker lyssna på mina hunger- och mättnadssignaler men observerar också varsamt de tillfällen de inte riktigt verkar vara synkade. Jag får i mig allt jag behöver näringsmässigt (är jag tämligen övertygad om, utan att mäta, väga, räkna eller registrera). Jag känner mig fortfarande exalterad när jag inför en helg/resa/konferens/whatever inser att jag inte måste späka mig innan eller fundera ut hur jag ska äta så lite som möjligt och ändå bli så mätt som möjligt. Jag binge:ar inte, hetsäter inte på det där ångestfyllda sättet som jag gjorde förr men jag överäter fortfarande. Ibland för att jag inte känner signalerna. Ibland för att jag vill. Det är faktiskt normalt och mänskligt att ibland fortsätta äta bara för att det är så himla gött. Who knew.

Tre saker som varit lite extra framträdande under dessa månader:

  1. Jag haft ofta varit väldigt osugen på mat. Ofta känner jag bara ”bleh” och skulle helst vilja slippa äta överhuvudtaget. Fast jag blir förstås hungrig. Var tredje timma åtminstone. Vanlig mat har känts så  tråkig och smaklös och inte tillräckligt mättande. Vi har försökt anpassa matplaneringen och alternativen hemma så gott det går. Framförallt försöker jag låta bli att döma. Jag behöver äta, obvi. De exakta valen jag gör exakt vid den här tidpunkten i mitt liv kommer faktiskt inte påverka helheten så mycket.
  2. Jag har fortfarande kvar en liten matpolis som skriker om att vissa saker är rätt och andra är fel. Bra och dåliga. Den värderar fortfarande mat och viskar att jag är duktig eller dålig beroende på vad jag väljer. Jag bemöter matpolisen så gott det går, med den fakta jag har och ger den så lite utrymme som möjligt.
  3. Jag önskar att den här processen gick snabbare. För även om jag lägger minimalt med tid över att noja över mat och ätande, så lägger jag tid på att noja över om jag gör den här IE-grejen ”rätt”, noja över hur mycket jag gått upp eller när det balanserar sig, noja över vad omgivningen tycker om att jag har ”gett upp”. Men samtidigt – detta är for life. Jag har tid.

Min kropp:

Min kropp fortsätter förändras. Klarspråk – jag går upp i vikt. Inte så mycket i kilon, enligt den senaste tjuvvägningen jag smög mig till. Men ett par storlekar större kläder har det blivit. Jag har lagt undan många kläder och har fyllt på med några plagg som passar mig. Har noll tolerans mot kläder som sitter obekvämt nu.

Att gå upp i vikt (utan att sträva efter att snart ”ta tag i det”) efter att i hela sitt liv fått höra hur dåligt det är, är komplicerat. Ibland känner jag mig full av beundran för en kropp som liksom tar tillbaka makten. På något sätt är hälsa för mig, just nu, att äta ”för mycket”. Låter det konstigt? Jag håller med. Jag kan inte förklara det på ett bra sätt. Sådan är min upplevelse, min väg till att återupprätta min intuition.

Jag ser mig i spegeln och på bilder och tänker:

  • ”Oj! Det här är illa, det här måste jag ta tag i, jag får hålla igen nu, jag kanske borde gå ner i vikt först och SEN ta tag i IE igen…”.
  • ”Oj! Att jag kan få känna mig så här fri, stark och glad ”bara” genom att sluta dieta! Vilka otroliga mängder energi jag måste lagt på totalt meningslösa saker!”.
  • ”Tänk att samhället säger att det här är fel. Att det är så inpräntat att jag ständigt borde sträva efter viktminskning när jag ser ut så här. Att det liksom är fel att vara nöjd i min storlek, i ännu större storlekar. Att även om jag är lyckligare, lugnare och mer balanserad nu så är det liksom lite…skamlöst?”

Och det är väl precis vad det är. Skamlöst. Löst från skam. Så sakteliga åtminstone.

Åh, det låter flummigt och konstigt? Kommentera och fråga gärna, jag försöker vara helt transparent. En sak är säker – jag kommer aldrig banta igen. Aldrig ha ett kostupplägg eller följa ett visst antal kalorier eller makros eller points eller ”äta rent” eller vad helst den här skitiga dietkulturen försöker lura i mig är ”hälsosamt”. Frihet är hälsa. Och därmed basta.

En annan slags ”före och efter”-bild. Till vänster för ett år sen. Jag kämpade för att gå ner till min målvikt och var så frustrerad över att varenda hekto satt så himla hårt. Till höger en bild från förra veckan. Samma kläder – nästan. Kjolen är en storlek större och allt sitter tajtare. Jag känner mig inte helt bekväm. Men samtidigt friare. Dubbla känslor i denna process helt klart!

Bye bye thirties

Blev lite sentimental så här de sista skälvande timmarna av mina 30-något. Ännu ett decennium har passerat. Kräjsi. Vad har jag gjort egentligen?

Jag träffade min man (23 år) och klarade av bröllop (27 år), första barnet (28 år) och flytt till ny ort (29 år) i 20-årsåldern. Samma man, samma hus än idag. Samma första barn också förstås. I 30-årsåldern har jag blivit gravid fyra gånger och fått två barn. Mellan föddes när jag var 32 och våren innan jag fyllde 37 föddes Liten.

Liten när hon verkligen var liten!

Jag har bara haft två jobb. Jag inledde 30-årsåldern som marknadsassistent på ett industriföretag i telekombranschen. Jag avslutar detta decennium som marknads- och HR-ansvarig på ett IT-bolag. Jag har lärt mig otroligt mycket och verkligen utvecklats – samtidigt som jag burit och fött två barn (och fått två missfall), varit föräldraledig, vabbat oändligt antal dagar och slitit mitt hår över livspusslet ibland. Men ändå. Livet liksom? Det har gått framåt. Med rejäla dikeskörningar ska tilläggas. Jag har varit utmattad och sjukskriven vid ett par tillfällen i 30-årsåldern.

Jag har inte rest mycket. Den enda utlandsresan vi gjort som familj var 2011, då till USA där min lillebror gifte sig med sin amerikanska. Eller ja, Legoland har vi varit på också, det är ju utomlands. 40-årsåldern inleds dock med ännu en USA-resa, jullovet tillbringas i Miami och på karibisk kryssning.

Jag började träna i 30-årsåldern! Efter Mellan, samma år jag fyllde 33 år. Känns konstigt att det inte alltid varit en del av mitt liv. Att detta kommande decennium är det första jag inleder som ”tränande person”. För så identifierar jag mig. En person som tränar. Regelbundet och gärna. Ibland med konkreta mål, ibland bara för att det är gött. Nog kommer väl 40-årsåldern bli min starkaste period? För att förhoppningsvis överträffas av 50-årsåldern.

I 40-årsåldern kommer barnvagnspromenaderna vara ett minne blott! Om jag inte lånar någon annans barn vill säga.

Andra saker jag gjort mer av i 30-årsåldern än tidigare: Allt som har med barn att göra. Allt som har med husägande att göra (även om vår hygiennivå på den punkten är skamligt låg). Allt som har med hushållsarbete att göra. Kollat tv-serier på streamingtjänster (jag hoppas att man aldrig kommer kunna summera exakt hur många timmar!).

Saker jag gjort mindre av i 30-årsåldern än tidigare: Umgåtts med vänner. Gått på bio. Haft sovmorgon. Sjungit.

40 bast.

Imorgon fyller jag 40 och från en dag till en annan kommer ingenting att förändras. Men om tio år, när jag sammanfattar 40-årsåldern så hoppas jag:

  • att jag har samma man och barn…
  • …men gärna en annan bostad
  • att vi är friska och lyckliga, obvi
  • att jag får sovmorgon BÅDE lördag och söndag
  • att jag orkar träna mer och är starkare än nu
  • att vi gjort flera härliga familjeresor (inte minst runt om i Sverige!)
  • att jag har mer tid till vänner, sång, musik, bio och sådana intressen som fått stryka på foten senaste årtiondet

Typ så. Vi får väl se! Om jag har hälsan och Herren dröjer.

Hejdå september, välkommen oktober

September var min jobbpeak för hösten tror jag. Hoppas jag! För det har varit en rejält späckad månad och jag orkar nog bara helt vanligt, roligt och intensivt heltidsjobb resten av året nu.

40-årsfest | Träning, ibland i alla fall | Medelhavet mot bara fötter | Palmer, overkligt för en som inte varit utomlands sedan 2011 | Höstmarknad med Liten | Kläder har jag haft på mig, nästan varje dag faktiskt | Lilla pärlan, Volvo XC60 | Mycket jobb |

Vår årliga konferens har legat i november de senaste åren men i år bokade vi en utlandskonferens i slutet av september istället. Alla som förberett en konferens eller annat stort event vet att det är en hel del jobb. Tiden sedan semestern har präglats av resdetaljer och presentationsproduktion men också av dubbla roller eftersom jag har en ny tjänst (men ännu ingen mer resurs på plats). Har det varit galet? Ja! Har det varit roligt? Ja! Har jag hunnit träna, vara social och återhämta mig? Inte så värst mycket…

Fast jag (med mycket hjälp!) ställde ju till med 40-årsfest i början av månaden! Det är socialt så det förslår och ett perfekt sätt att inleda the birthday season på.

Sen var det mest jobb (och vobb) innan vi till slut kom iväg på vår konferens till Alicante i Spanien. Torsdag till söndag drog vi iväg hela gänget och njöt av mat, aktiviteter och samvaro. Mycket jobb även där för min del i samband med alla konferenspass och grupparbeten men på lördagen njöt jag till fullo av den gemensamma katamaran-turen på havet. Strålande sol, havsbris och dyka rakt ner i Medelhavet från båten. Vi låg på uppspända nät mellan skroven och småpratade. Åt plockmat och hämtade dryck och chips i baren. Minnet och känslan sparar jag till mörkare och kallare dagar helt klart!

Kom hem till en ny bil… Efter mycket funderande och en hel del miljöångest har vi landat i att vårt liv verkligen förenklas om vi har två bilar. När jag samtidigt fick möjlighet till förmånsbil via jobbet blev det ändå ett enkelt val. En ny familjebil och inom kort byter vi ut vår gamla mot något mindre och snällare – kanske elbilen Zoe? I vilket fall som helst förenklas verkligen livet som trebarnsföräldrar med olika arbetstider (Barnafadern), jobbpendling (jag) och diverse aktiviteter (barnen).

Sista septemberveckan har ägnats åt uppföljning från konferensen och ett försök att komma ikapp på alla andra uppgifter som blivit nedprioriterade med tanke på konferensen. Jag har även gladeligen lagt mig tidigt varje kväll och sovit som en stock – sömnkrediten är totalmaxad just nu och behöver återfyllas. En riktigt lugn och höstvacker septemberhelg återstår innan vi välkomnar oktober. Mer sömn, träning, höstmarknad och kräftskiva står på agendan.

Höstmarknad i Jönköping. Stors teatergrupp var ”gammeldags barn” på allmogemarknaden.

Oktober då? Tänker så här:

  • Mer normal jobbtakt!
  • Välkomna ny person till mitt lilla marknadsteam? Inget är klart än och när hen väl är på plats kommer mycket tid gå till introduktion men det ska bli så skönt att kunna dela upp uppgifter och fokusera på att utveckla den nya delen av min roll.
  • Fylla 40! Firar med att ta ledig på självaste dagen, 12 oktober, och bara göra härliga saker. Dagen efter fyller min svärmor 70 så det blir kalas hela helgen lång.
  • Kusin-sleep over med besök från Göteborg. Både barnen och jag är pepp!
  • Date night med Barnafadern och vänner på Lisa Nilsson-konsert, en tidig födelsedagspresent till Barnafadern som fyller år i november.
  • En träningshelg i Falkenberg (Boozt!) med mina BFF:s (en födelsedagsöverraskning minsann!).
  • Höstlov? Oktober avslutas ju med höstlov och jag har sedan länge planerat in ledighet då. Jag är rätt bra på att lägga in ledighet, rätt dålig på att faktiskt ta ut den… Men planen, oavsett om jag jobbar lite eller ej, är att tillbringa höstlovsveckan på Holmen och jag längtar så efter salta höstvindar! Att sitta där och jobba några timmar per dag är faktiskt inte särskilt jobbigt alls.

Välkommen oktober, med kalas och ”normalt” jobb och tända ljus och stora tekoppar. Må solen lysa på mina lunchpromenader och må bacillerna hålla sig långt borta från vårt hus!

Hur ser din oktober ut?