Hej hej hemligt mycket hej

Jag känner för att skriva mer än vad Instagram-captions tillåter (i alla fall ibland) men allt är liksom inte mitt att skriva om hur som helst. Så en person med behov av ventilera ställd mot world wide web får helt enkelt lösenordsskydda sin blogg (eller i alla fall vissa inlägg, vi får se). Jag skriver för mig själv. För att ventilera och dokumentera. Men ibland är det skönt att veta att någon lyssnar (läser) och håller en imaginär hand. Så vill du göra det så säg till mig, så får du lösenordet. Om du inte vill så slipper du – no hard feeling! Mejla beatatjata@hotmail.com så skickar jag lösenord när jag orkar. Tudilu!

Date day

Det enda jag önskade mig av jullovet var en date day. Vinlunch! Bio! Star Wars, obvi.

Men eftersom vi var sjuka hela lovet så bidde det ingen date. Men idag blir det! Och jag är så orimligt pepp!

Är också odrägligt nöjd med just konceptet date day. Är så kvällstrött. Vill ta en promenad i dagsljus. Vinlunch känns mer dekadent än vinmiddag. Vill orka prata om saker, hålla mig vaken en hel film och sen komma hem vid 18 och gå och lägga mig. Mvh roligaste frun ever.

Dysfori – avser en känsla av olust eller ledsamhet

…och på den tjugoåttonde dagen uppstånden igen ifrån de döda.

Eller i alla fall från PMS/PMDS-perioden som pågått sedan ägglossningen fjorton dagar tidigare.

I alla fall innan jag började medicinera med anti-depressiva just de två veckorna i menscykeln. Det är snart ett år sedan jag äntligen sökte hjälp för min PMS som bara ökade i längd och djup, så att säga. Och de små piller jag tar från ägglossning till mens gör att jag i bästa fall mår ganska samma hela månaden. Är liksom samma glad, samma pigg, samma tålmodig, samma produktiv. Det känns magiskt efter alla år med två veckor i segt mörker varje månad. Men även med medicineringen finns nyanser. Några dagar precis innan jag börjar blöda är jag lite skörare. Har svårt att sova för att ångestklor river i bröstet. Sen kommer mensen och jag är Queen of fucking Everything i några dagar.

Idag är jag på dag 14 i cykeln. Alltså ägglossning. Detta vet jag bättre än min app ”period tracker”. Det är så tydligt med både fysiska och psykiska symptom när jag går mot ägglossning och den morgonen jag vaknar med tyngd över bröstet vet jag att det är dags att börja ta medicinen. Oavsett vad appen säger. Kroppen har alltid rätt.

Medicinen är viktig men inte allrådande. Att jag sover bra och tränar regelbundet och återhämtar mig på olika sätt är minst lika viktigt. Det ena ersätter inte det andra. Det är kombinationen som skapar magin för mig. Så denna månad, när jag haft ett ofrivilligt träningsuppehåll på sex veckor (först på grund av operationerna i slutet av november, sen på grund av någon slags halsflusshistoria hela jullovet) så är tyngden på bröstet för tung för medicinen att klara av. Jag är trött och hudlös och huvudet känns fullt av tårar som bara vill gråtas ut. Det är svårt att andas och dagarna är fulla av sirap. Jag tänker att jag experimenterar lite med ökad dos den här månaden och framförallt är extra varsam med min kropp och själ. Behöver inte vara där och riva. Bädda om extra mjukt istället. Sikta mot dag tjugoåtta då jag blir drottning igen. Från dysfori till eufori.

Premalex. SSRI. Normalt tar jag 10 mg/dag från ägglossning till mens. Testar 15 mg just denna månad.

Hoppets år 2020

Min tanke, mitt ord, min intention för året:

Hopp.

För jag är ju änna göteborgare och vi kan inte hålla oss ifrån ordvitsar.

Först och främst kände jag så här:

Jag vill HOPPA! Nu när jag äntligen fått hjälp så att jag inte kissar på mig! Jag vill träna explosivt och öva på double unders och plocka fram min plyobox och skutta runt som om det inte fanns någon morgondag (fast jag bör inte glömma att det finns en morgondag för hoppar jag för mycket så får jag ont i lederna och då blir morgondagen värkig och det är ju onödigt).

Sen kommer jag även:

  • HOPPAS på förändring och förbättring kring vissa delar av mitt liv. Året som gått har innehållit en hel del frustration och det suger energi. Så jag vill gå från frustration till hopp. Givetvis inte bara förlita mig på hoppet utan även jobba för att det ska bli bättre. Eller helt enkelt våga HOPPA om det är det som är lösningen.
  • vill HOPPA på små utmaningar. Är liksom sugen på små… ja, kalla dem nyårslöften i brist på bättre ord. Men de är bara roliga och prestigelösa och det finns ingen som helst press egentligen. Listan kommer nedan!
  • behöver HOPPA på spar- och investeringståget. Alltså, jag är 40 + och har inga sparpengar. Ingen buffert. Ingen ekonomisk plan för framtiden. Inget sätt att få de slantar vi har att växa. Vi lever liksom månad för månad och det ordnar sig alltid men… grow the f*** up änna. Har börjat lyssna på inspirerande poddar i ämnet och är nu redo för att ta ett grepp kring detta. Igen – för vi har försökt förr men med för dålig insikt och för låg kunskapsnivå. Lär skriva mer om detta framöver (även om det känns mer skämmigt än att jag brukade kissa på mig?!).

Hoppets år 2020. Here´s to hop(p)ing!

Mina miniutmaningar för 2020:

Lära mig att använda örhängen. Vinterbada. Hitta ett rött läppstift som passar mig. Bli gråhårig. Köpa mindre, och köpa mer beggat om jag måste köpa. Gå på bio en gång i månaden (minst!). Stå på huvudet. Testa fler växtbaserade alternativ och måltider. Se ”Peaky Blinders”. Gå kvällspromenader med Barnafadern (för barnen klarar sig faktiskt själva ett tag!). Hitta på roliga, kostnadsfria, familjeaktiviteter. Köpa familjekort på simhallen (okej, inte kostnadsfri aktivitet men alla älskar att simma och bada och Liten vill lära sig att simma och tja, det kan vara en klok investering ändå). Träna totalt 200 pass. Hångla mer. Sjunga mer. Flytta på kaprifolen. ”Springa” trail. Säga ja. Säga nej. Åka till Holmen oftare. Läsa Tolstoy. Läsa Plath. Hoppa. Hoppas.

Adjö 10-talet i allmänhet och 2019 i synnerhet

Jag har haft ett fint år. Kring vissa delar som jag inte riktigt kan gå in på nu kallar jag det lite skämtsamt (men lite allvarligt) för Frustrationens År 2019. Det är sant, vissa delar har varit frustrerade och tagit energi som jag egentligen tycker var onödig. Men nu blev det så. Och det är sannerligen på I-landsproblemsnivå. I det stora hela har det varit ett fint år. Vi är friska, vi är lyckliga, vi är kära, vi har det väldigt bra!

Ser man på 2019 utifrån sett ser det nog sjukt unnigt ut. Det var sjukt unnigt! Vi började året med kryssning i karibien. Bara en sån sak. Mina föräldrar bjöd på kryssningen (tack <3) och en oväntad försäljning av bolaget jag jobbar på gav en liten aktieinkomst som betalade för flygbiljetterna. Vi har inte ekonomi för att dra över halva klotet och sedan kryssa i Karibien på egen nota. Inte än i alla fall! Det hade varit roligt att göra om någon gång i vår livstid.

Vi renoverade också köket. Vilket förstås banklån betalade för. Som vi så klart ska betala för. Vet inte varför jag måste förtydliga detta, jämfört med resten av världen tillhör vi ju helt klart den rika delen. Men vi är liksom inte förmögna med västerländska mått mätt. Samtidigt som vi har det jättebra… Men 2020 behövs några svångremmar faktiskt. Då talar vi förstås om lyx och guldkant, ingen svälter eller fryser. Låter otacksamt, menar inte så! Äsch, vi lämnar ämnet ekonomi för tillfället.

Framförallt tycker jag vi har haft en bra balans i år. Livspusslet liksom. Jag har inte känt mig för nära utmattningsgränsen i år. Jag har kunnat kompensera med återhämtning och har mått bra mentalt (inte minst tacka vare att jag äter antidepressiva från ägglossning till mens mot PMDS). Får sova mer (i och för sig med hjälp av insomningstabletter! Jag gillar tabletter…) och allt är lite enklare med barnen. De kan lämnas själva, de stora kan passa den lilla. Det har frigjort tid så att Barnafadern och jag kan sjunga och musicera mer – något som varit ett stående önskemål i många år. Mycket glad för det! Jag fattar ”stora barn, stora problem” men många praktiska saker blir enklare när man är förbi den mest intensiva småbarnsperioden. 20-talet lär innebär en intensiv skjutsa/tonårsbråka/konfliktlösa/trösta-period men vi behöver inte byta blöjor eller vakta 100% av tiden. Vid nästa decennie-skifte kanske jag läser detta och skrattar åt min naivitet. So be it.

Det är fascinerande att blicka tillbaka ett helt decennium. Vi inledde 10-talet som föräldrar till en 4-åring, vi hade försökt få till ett syskon ett litet tag. Jag hade haft två missfall under hösten -09 och var lite depp över hela processen. Nu lämnar vi 10-talet som föräldrar till en 13-åring, en 9-åring och en 4,5-åring. Mäktigt. Samma man, samma hus, samma (underbara) vänner och dessutom några nya. Bytte jobb 2012 och är fortfarande kvar och kommer inleda 20-talet på samma ställe. Är mycket nöjd med min tillvaro och de småsaker jag är mindre nöjd med har jag faktiskt energi nog att jobba på nu. Det är liksom en slags balans där det faktiskt finns marginaler – för första gången på många år. Håll ut alla med mindre barn och trassligare vardag – det utvecklas. Vi utvecklas! Det behövs inte ett helt decennium för att göra det men det kanske är vid lite större milstolpar som detta som vi ser bakåt och inser hur långt vi kommit? Jag har det i alla fall. Och jag ser fram emot att gå framåt. Hand i hand med Barnafadern och med vår lilla klan i följe. Tack 10-talet, du var livet!

Mellan dagar

Det är väldigt skönt att vara så här mellan dagar. Särskilt när julen varit fin och nyår tillbringas på vår kära Holme. Dessvärre har vi skickat baciller mellan oss så just nu ligger jag sjuk och är rätt grinig för att jag inte kunde tillbringa jullovet med att trappa upp träningen – nu när jag får börja träna igen efter operationerna. Men det är som det är och sannerligen inget att hänga läpp för i det stora hela. Stor hostar fortfarande rejält efter sin förkylningssväng och Mellan klagade precis på ont i halsen. Liten låter vi sitta så nära kusin A som möjligt för han vaknade med en massa vattkoppor. Lika bra att även Liten klarar av dem, tänker vi…

Så. Vi vilar. Kollar Netflix och spelar Nintendo. Tar en tupplur eller två. Går runt i myskläder och struntar i stöket. Tänder en brasa, mölar brieost och njuter. Jag är ledig en vecka till – det känns väldigt skönt och till dess kommer jag både vara frisk och i träningstagen igen. Redo för ett nytt år. Redo för förändringar? Det återstår att se.

Så här tränade jag 2019

Det är kanske lite tidigt att summera året men eftersom jag ändå är ny-ish-opererad och inte kommer igång igen förrän runt nyår-ish så blir det en summering nu. Alla statistik kommer från Polar Flow. Jag har haft en Polar-klocka sedan 2015 och tycker det är jättekul att följa min aktivitetsstatistik. Det är ingen press i det, bara rolig uppföljning för mig.

Egentligen har siffrorna inget värde i sig, jag tycker bara det är kul att summera för att se antal pass och att jag faktiskt tränar regelbundet, även om vissa månader har högre staplar än andra. Inga månader är ju helt utan staplar (förutom december då, pga operationerna). Jag tycker också det är kul att försöka utmana mig själv lite inför nästa år – särskilt nu när jag är supertaggad på att komma igång igen, inte minst med övningar som jag inte kunnat göra utan urinläckage tidigare. Men mer om det i kommande inlägg!

Under 2019 har jag:

  • Tränat 160 pass.
  • Tränat i totalt 119 timmar.
  • Gått 2.967.331 steg

I snitt innebär det:

  • Cirka 3 pass per vecka
  • I snitt 44 minuter per pass.
  • 8478 steg per dag i snitt

Där ser ni, alla som suckande säger ”lätt för dig att säga som tränar så mycket…”. Jag tränar inte så mycket! Men regelbundet. Konsekvent. Och jag mår bra! (och lägger upp väldigt många träningsposter på Instagram så det ser kanske mycket ut!)

Det jag tränar mest är, föga överraskande, styrketräning. Ungefär hälften av alla pass, 75 stycken, är styrka. En knapp fjärdedel (22%) är cirkelträning vilket i och för sig också är styrketräning fast snabbare :-). Oftast kettlebells eller flåsig kroppsviktsträning. Jag yogar några pass i månaden (25 stycken, 16%, på helår). När det gäller yoga så registrerar jag bara yoga-pass i klockan när jag kör ett pass via youtube eller Yogobe. Mina egna morgonstretch-rörlighets-uppmjukningsstunder ”räknar” jag inte på det sättet. Detsamma gäller promenader. Enligt statistiken går jag en promenad i månaden men det är ju inte sant. Jag promenerar i stort sett dagligen, åtminstone en kortis. Men det är mer powerwalks, som en ”ansträngande promenad”, som jag registrerar som träning. Sen blir det lite crosstrainer-cardio, något enstaka backintervallpass och sånt där småkrafs som hamnar i övrigt-kategorin!

Träning 2019

Månaderna med färst pass är juni och november då jag tränade 10 pass. I juni hade jag maraton-halsfluss och november avslutades ju med operationer och sängliggande så det är inte så konstigt. December kanske inte slutar helt på noll men nära på, vi får se om jag kommer igång lite lätt under jullovet – kroppen och operationsärren får styra!

Mest tränade jag i juli och augusti, 21 pass per månad. Inte konstigt alls – jag älskar att träna när jag är ledig och inte känner tidspress, är utvilad och mätt och dessutom i bästa fall kan avsluta passet med ett (naken)bad i havet. Längtar redan till nästa sommars träningspass på Holmen! Ett snitt på 14-15 pass i månaden är helt klart good enough enligt mig (då har jag räknat bort december eftersom operationsåterhämtning får anses vara extraordinär händelse!).

  • 2019: 160 pass, 44 minuter per pass i snitt
  • 2018: 190 pass, 41 minuter snittid
  • 2017: 184 pass, 42 minuter snittid
  • 2016: 253 pass, 42 minuter snittid (jag var föräldraledig på deltid och gick jättemånga powerwalks utöver den vanliga träningen!)
  • 2015: 222 pass, 32 minuter snittid (fick klockan när jag skulle få mitt tredje barn och började mäta från april, många promenader och mammamage-pass det året!)

Jämför jag med tidigare år så är det mitt ”sämsta” träningsår sedan jag började med Polar-klockan. Men just i år orkade jag träna 160-ish pass och hålla igång med regelbundenhet och det är skitbra. Jämfört med alla mina år som icke-tränande person är det helt magiskt bra! Tänk att jag skulle bli en sån här, Tränande Person som dessutom nördar ner sig i statistik. Klapp på axeln, Beatatjata!

Hur summerar du träningsåret 2019?

Jul i vårt hus

Jag brukade älska julen. Verkligen gå all in och i princip ändra hela husets inredning under sisådär sex veckor för att maxa julstämningen. Sedan fick jag barn, blev vidbränd, fick fler barn, blev vidbränd igen (i adventstid den gången) och kände mig ganska *kräks* på hela perioden faktiskt. Stress i själen. Stress på jobbet. Stress med avslutningar på aktiviteter, luciatåg på skolor och förskolor, massa extragrejer i en vardag som inte hade några extra marginaler. Stress över att inte få sova pga massa små barn som inte vill sova. Stress med julklappar (och givetvis ekonomin!). Ett födelsedagsbarn som vill ha maxat födelsedagsfirande tre dagar innan julafton (så klart! Alla födelsedagsbarn vill ju maxa!).

Så jag la ner ribban. Typ i golvhöjd först. Sket i allt. Svor mig fri från alla julklappar förutom till mina egna barn. Struntade i luciatåg och avslutningskonserter. Struntade i pynt. I flera år stod kartongerna med julsaker kvar på vinden. Några adventsljusstakar i vissa fönster, det var allt. Julklapparna (och födelsedagspresenterna) beställdes uteslutande online och helgerna tillbringades i soffan framför julfilmsmaraton. Jag gav mig tusan på att reclaima adventsmyset och känna någon slags frid istället för stress. Och på att inte låta det dåliga samvetet gro. För visst måste en lugn mamma med varm famn under en filt i soffan vara bättre än en mamma som gråter på toaletten och skriker när det inte finns ett enda lucialinne som passar?

Det är jag övertygad om.

Och så kom adventstid även i år. Och… det finns marginaler?! Dels på grund av att tidigare års rutin med att planera julen i god tid (önskelistor, beställa presenter online, boka in adventsfix i kalendern osv) är en vana nu. Dels för att ribban är fortsatt låg (inga paketkalendrar eller nisse-dörrar eller julbak eller pysselmaraton). Men också för att barnen är lite större, sover bättre, ger oss sovmorgnar på helgerna. Det verkar som att skolorna och förskolan chillat lite med avslutningsaktiviteter och luciatåg (eller så har vi missat något i alla veckobrev!).

Så i år kom alla kartonger med julpynt ner från vinden. Huset är juligt. Barnen pysslar och myser. Vi har sett femtielva julfilmer på Netflix redan (den ena mer klyschig än den andra men vi älskar det!). Alla julklappar är beställda. Födelsedagspresenterna också. Helgerna som är kvar till jul innehåller en bra balans av återhämtande slapp och julmys (plus ett födelsedagsfirande förstås). Min jobbplanering är rimlig (peppar, peppar!) och det känns ovanligt fridfullt.

Äntligen.

Saker jag tänker på

Jag tänker inte på ätande längre. Inte på vad jag äter, eller inte äter. Inte på att jag borde äta mindre (alltid skulle jag äta mindre!) eller på hur många kalorier min mat innehåller. Jag tänker allt mer sällan på min kropps utseende. På huruvida den är rätt eller fel, smal eller tjock.

Jag tänker på mat. Vad som är gott, vad jag är sugen på. Jag gör veckomatsedlar utifrån vad som tilltalar mig – inte hur mycket jag kan äta på så få points/makros/kalorier som möjligt. Denna vecka fick ICA-appen stå för inspirationen och det blev ugnsbakad falukorv, palak paneer med halloumi, kycklinglår med currysås, panerad fisk med egen remoulad. Jag tänker på hur gott det är. Inte på att falukorv är lågt i protein och högt i kalorier. Inte på att panerad fisk suger åt sig extra mycket smör när det steks. Inte på att kycklingfilé är smalare än kycklinglår. Jag är sugen på gröna smoothies med mycket ingefära, kexchoklad, brysselkål och hönökaka. Jag äter när jag är hungrig och jag äter mer om jag vill, när jag vill.

Jag tänker på hur min kropp fungerar. Att den mår bra och är frisk. Att den är nyopererad och håller på att laga sig själv nu. Att jag får ont i ryggen när jag inte kan träna. Att det är så himla gött att köpa kläder som passar och veta att de kommer fortsätta passa eftersom jag varit storleksstabil i över ett år nu och jag vägrar att köpa kläder som är lite för tajta ”för jag ska ju ändå gå ner lite till”. Jag tycker att jag är fin. Hela jag. Kroppen och ansiktet och håret och piffet och outfitsen, oftast i alla fall. Jag känner mig stark och energisk och trött och fladdrig och värkig och frisk. Jag känner min kropp och jag är i den hur flummigt det än kan låta. Jag är inte bara i huvudet längre. Inte bara i tanken om hur det ska bli sen, när jag är kontrollerad nog, smal nog, vältränad nog. Jag är överallt. I musklerna, i celluliterna, i de målade naglarna, i de håriga benen.

Jag tänker på alla år jag slösat bort på något så meningslöst som dietkulturen. Hur olycklig det gjorde mig. Men framförallt tänker jag på alla befriade år jag har framför mig. Alla vardagar och helger, högtider och resor, kalas och restaurangbesök, falukorvsmiddagar och scones-frukostar. Då känner jag mig lycklig. Fri. Normal.